”Vad som förde oss samman var att vi alla var missnöjda med våra situationer i livet och bandet gav oss en anledning att gå upp på morgonen” berättar Freddie Cowan, gitarrist i Englands nya älsklingar The Vaccines, när Kulturbloggen mötte upp halva bandet inför deras spelning på Peace & Love.
”När vi började spela ihop var vi influerade av band som Animal Collective men If You Wanna blev en viktig vändpunkt, det var då vi insåg att vi kunde göra direkta popsånger utan att behöva skämmas”.
Hur känns det att vara i Sverige igen?
Det här blir fjärde gången vi spelar i Sverige vilket gör det till det land i Europa vi spelat i flest gånger förutom Storbritannien. Den svenska publiken är fantastisk, vi älskade att spela i Göteborg senast. Det är en kulturell stad och jag gillar arkitekturen. Om man vill shoppa kan man hitta saker man inte ens visste fanns.
Er debutskiva bär titeln What Did You Expect From The Vaccines men vad hade ni själva för förväntningar när ni bildade bandet?
Vi hade alla spelat i olika band tidigare men tappat den ursprungliga lågan. När vi började spela kände vi en solidaritet, att det klickade direkt, och det var tillräckligt för oss. Det och att göra en skiva vi själva var nöjda med.
Hur har era liv förändrats efter genombrottet?
Det är betydligt mer hektiskt nu så vi hinner aldrig komma hem och träffa våra familjer. Man bygger upp förväntningar om hur fantastiskt det kommer bli att få återse sina nära och kära. När man väl kommer hem kommer det antagligen visa sig att de har fortsatt leva sina liv precis som vanligt medan vi har förändrats. Det känns som att vi på en dag hinner med lika mycket som andra gör på en vecka, så vi föredrar att vara på turné.
Vilket är ert galnaste turnéminne?
Det måste ha varit på Glastonbury för några dagar sedan när Pete provade LSD och vi gick på en transsexuell klubb – hoppas inte våra föräldrar läser det här. Dessförinnan hade vi spelat inför 30.000 som alla hade kommit för att se oss vilket var magiskt. När vi var förband till Arctic Monkeys i USA fick vi träffa The Strokes som var våra tonårsidoler.
Vilka ingredienser krävs för att skriva en perfekt popsång?
Djup genom enkelhet. Det måste vara simpelt samtidigt som det är smart och komplext om du försöker förstå innehållet på djupet vilket Wouldn’t It Be Nice av Beach Boys är ett bra exempel på. Textmässigt låter det som en barnramsa men låtuppbyggnaden är genialisk. You Really Got Me av The Kinks är ett annat exempel.
Hur känns det att bli jämförda med band som The Jesus & Mary Chain och The Ramones, är det band ni medvetet försökt efterhärma?
Jag blir glad över de jämförelserna men vi försöker definitivt inte efterhärma något band. Det är nog så att vi har liknande influenser som de banden, typ Beach Boys och Phil Spector. Den gemensamma nämnaren är att vi försöker göra väldigt direkt musik.
Foto: Emma Andersson