Läderlappen
Musik Johann Strauss dy
Text Karl Haffner och Richard Genée
efter Le révelillon av Henri Meilhac och Ludovic Halévy
Svensk test Caj Lundgren och Ann-Margret Pettersson
Scenogrfi Lars Östbergh
Kostyn Ann-Margret Fyregård
Koreografi Petter Jacobsson och Thomas Caley
Regi Ann-Margret Pettersson
Kungliga Operan i Stockholm
Nypremiär 12 maj 2012
Tonerna av stråkar och en stor närbild på dirigenten som med mjuka rörelser för orkesterns musiker genom inledningen till musiken ur ”Die Fledermaus” exponeras på en stor duk framför scenen. Uppsättningen av ”Läderlappen” på Kungliga Operan i Stockholm börjar elegant med att vi får njuta hela ouvertyren av operetten med närbilder på dirigent och musiker innan ridån går upp och spelet kan börja.
Det är något särskilt med nypremiärer. Uppsättningen i regi av Ann-Margret Pettersson hade premiär den 30 januari 2010 och nu den 12 maj 2012 hade den annonserats som nypremiär. Oftast sitter föreställningen så mycket bättre på en nypremiär: skådespelarna och sångarna är bekväma sina roller och det gör oftast att tajmingen i dialoger sitter väldigt bra, delar ur föreställningen som inte fungerade bra har förbättrats eller lyfts ur. Anledningen till att det blir en nypremiär är dessutom i de flesta fall att föreställningen varit en succé och det gör förstås också de medverkande tryggare i sina roller.
”Läderlappen” är en alltigenom elegant föreställning. Regissören har valt att placera händelserna i 1920-talets överdådiga jetset-arenan på franska Rivieran och mer exakt i Hotell Carlton i Cannes, en av världens mest kända hotellfasader mot vilken skådespelare än idag gärna visar upp sig mot i samband med den stora filmfestivalen. Champagnen flödar i ett samhälle där de rikaste lever i ett slösande överflöd innan de drabbas av den stora börskraschen. Kostym och dräkter är oerhört eleganta, den klädintresserade får verkligen sitt lystmäte tillgodosett. Lena Nordin som Rosalinda von Eisenstein paraderar i den ena fantastiska kreationen efter den andra.
Musiken är underbar och som jag nämnt är skådespelarna samspelade och scenografin snyggt genomförd.
Ett bonusnummer kommer i andra akten mot slutet då Helge Skoog dyker upp mitt i publiken som en fängelsevakt och gör ett egentligen fristående nummer av något de kallar interaktiv teater där han får publiken att delta. Helge Skoog är en skicklig komiker och i det lilla mellanspelet hinner han få in smällar åt både Carema och en kulturminister som skär i tårtor.
Ja det är en helt gedigen uppsättning och något annat hade jag inte väntat mig. Loa Falkman, Lena Nordin, Magnys Kyhle, Krister St. Hill, Gunnar Lundberg med flera, alla duktiga sångare på scen. Men själva berättelsen är hur tramsig som helst med idel obehagliga, egoistiska, tramsiga och fjantiga personer. Loa Falkman spelar Gabriel von Eisenstein, en välbärgad man som dömts till ett fängelsestraff på åtta dagar. Han fru Rosalinda har då bestämt sig för att passa på att ta hem sin älskare Alfred.
Gabriel von Eistenstein har ett vän, Falke, som bestämt sig för att hämnas på Eisenstein. Falke utsatter för ett practical joke några år tidigare, vilket han inte har glömt. Nu ska han lura Eisenstein i en fälla på en stor fest hos den depraverade prinsen Orlofsky. Falke övertalar Gabriel von Eisenstein att följa med på festen och skjuta upp fängelsevistelsen en dag. Men till festen har Falke också bjudit in fru Eisenstein som kommer ditt förklädd till ungersk grevinna. Gabriel von Eisenstein blir lurad att försöka förföra den främmande grevinnan.
Ja det är en berättelse med förvecklingar och intriger – men utan att det känns som om regissören har någon distans till den otroligt löjliga historien.
Rosalinda som mullig, knubbig medelålders kvinna som hyllas av de välgödda gästerna på festen där hon hyllas som värsta sexgudinnan och männen, både de äldre och de yngre, faller bokstavligen som käglor kring hennes fötter. Tja? Har människor någonsin varit så fjantiga att de dyrkar en kvinna på det sättet? Det känns väldigt långt bort från dagens samhälle i alla fall, eller så är det så det kan gå till när de allra rikaste umgås, för i överklassen överdådiga lokaler har jag inte varit på fest. Kanske är de så otroligt tramsiga? Det närmaste något liknande jag kan se idag är idoldyrkan av Lady Gaga.
En scen som var på gränsen till obehaglig var dansen ur Schéhérazade där den unga kvinnliga stjärndansaren var så liten och späd att hon såg ut som ett barn. Vig som en ormmänniska dansade hon och jag fick en otäck känsla i magen och minns allt jag hört och läst om hur den depraverade överklassen historien igenom har missbrukat fattiga unga människor.
Jag vet inte om det varit regissörens mening att måla fram denna dekadenta, oansvariga, förtryckande livsstil – eller om det bara är tänkt som vacker underhållning. Utan tvekan är föreställningen proffsig och elegant i både dekor, scenokrafi, dräkter, musik och med sångarnas och skådespelarnas insatser. Däremot är det en otroligt fjantig historia.
Operetten Läderlappen uppfördes första gången 5 april 1874 på Theater an der Wien.
Dirigent: Stefan Klingele
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Ann-Margret Fyregård
Koreografi: Petter Jacobsson
Ljus: Hans-Åke Sjöquist
Regi: Ann-Margret Pettersson
I rollerna
Dr Falke: Krister St. Hill
Alfred: Klas Hedlund
Adele: Silvia Moi / Marianne Hellgren Staykov
Rosalinda: Lena Nordin
Gabriel von Eisenstein: Carl-Johan Falkman
Dr Blind: Daniel Ralphsson
Frank: Gunnar Lundberg
Ida: Vivianne Holmberg
Prins Orlofsky: Magnus Kyhle
Frosh: Helge Skoog
Dirigent: Stefan Klingele
Kungliga Operans Kör
Kungliga Hovkapellet
Dansare från Kungliga Baletten
Elever från Kungliga Svenska Balettskolan
Foto: Alexander Kenney
Relaterat: Svenska Dagbladet
Läs även andra bloggares åsikter om Loa Falkman, Läderlappen, operett, Johann Strauss dy