Den 7 maj hade Tony Kushners Pulitzer-prisvinnande pjäs Angels in America premiär på Stockholms stadsteater. Båda delarna, Millenium och Perestroika, spelades under eftermiddagen och kvällen. Själv såg jag Millenium på genrepet, så igår blev det endast Perestroika.
Angels in America är en stark pjäs både till innehåll och form. Tempot är högt och förstärks av avbrott med musikstycken ur 80-talslåtar av bland annat Madonna, Prince, Patti Smith och förstås Weather Girls It’s raining men. Scenografin är i stort sätt densamma i båda delarna. Väggarna är täckta av beiga trenchcoats. Möblerna på scenen är mestadels sängar, omväxlande i huvudpersonernas sovrum och i sjukhussalar.
Handlingen kretsar kring homosexualitet och aids i Ronald Reagans USA i slutet av 80-talet. Prior Walters (Ola Rapace) har drabbats av aids och överges av pojkvännen Louis (Emil Almén), som i sin tur drabbas av skuld- och vanmaktskänslor. Joe Pitt (Johannes Bah Kunke) som är gift, republikan och mormon, inser motvilligt att han attraheras av män och tar så småningom steget ut ur garderoben.
Stadsteatern har satt ihop en fantastisk ensemble där alla skådespelarna känns som klippta och skurna för sina roller. En av dem som utmärker sig mest är Allan Svensson som gör en lysande tolkning av den cyniske stjärnadvokaten Roy Cohn. En rysning av obehag går genom kroppen när han med orden ”Vill du skapa lagen eller följa den?” försöker få unge Joe Pitt att bli hans marionett i Washington. Joe som jobbar som notarie hos Roy Cohn ser i honom den stöttande far som han själv aldrig haft och blundar ända till slutet för hans obefintliga moral.
Ida Engvoll är också färgstark som Joes fru Harper som pendlar mellan sin fantasivärld och det känslomässiga vakuum som det innebär att vara Joes fru. Första delen slutar när Joe som då lämnat Harper följer med Louis hem och där tar andra delen vid.
I Perestroika blir det mer av allt – mer sex, mer sjukdom, mer galenskap, mer religion och troskamp. Frågor uppstår – har Gud övergivit människorna, finns himlen och hur är det i så fall där? Prior brottas med en ängel (Lena B Eriksson), blir utpekad som profet och får åka upp till himlen, men väljer att komma tillbaka till jorden.
I Millenium får Roy, som har sex med män, reda på att han har aids men lyckas fortfarande hålla fasaden uppe. Men inte ens Roy Cohn med sina kontakter och sin egen moral kan vinna över aids och i Perestroika bryts han skoningslöst ned. Vid hans sjuksäng sitter Ethel Rosenberg (Bergljot Arnadottis). Ethel, som liksom Roy Cohn funnits i verkligheten, anklagades tillsammans med sin make för att ha lämnat hemlig information till Sovjetunionen och Roy Cohn bidrog till att sätta henne i elektriska stolen 1953. (Läs mer på Wikipedia.)
Ironiskt nog är det de mediciner som Roy genom sina kontakter skaffat sig som ger hopp åt Prior, när sjuksköterskan och tidigare Drag Queenen Belize (Peter Gardiner) efter Roys död smugglar ut dem ur hans rum. Angels in America skildrar en tuff värld där var och en förväntas ta hand om sig själv. Belize är den rollkaraktär som tydligast visar att vi människor också måste ta hand om varandra.
Angels in America handlar om vanmakt, förtvivlan och svek men också om tro, hopp och kärlek. Det handlar om att bli lämnad av den man älskar men ändå se en väg framåt, i allt det mörka finns det ändå ljusglimtar. Även om Millenium och Perestroika ska vara fristående så bildar de tillsammans som en helhet och jag skulle rekommendera att man ser båda delarna.
Läs mer i Teatermagasinets recension och på Stockholms stadsteaters hemsida.
Prior Walter: Ola Rapace
Louis Ironson: Emil Almén
Roy M. Cohn: Allan Svensson
Joseph Porter Pitt: Johannes Bah Kuhnke
Harper Amaty Pitt m fl: Ida Engvoll
Hannah Pitt m fl: Bergljót Arnadóttir
Belize m fl: Peter Gardiner
Ängeln m fl: Lena B Eriksson
Av: Tony Kushner
Översättning: Nils Gredeby
Regi: Eva Dahlman
Scenografi och kostym: Lehna Edwall
Ljus: William Wenner
Mask: Maria Lindstedt
Relaterat: recension i Nummer.
Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms stadsteater, Angels in America, Tony Kushner