Stockholm Jazzfestival: Hannah Svensson & Ewan Svensson på Hotel Birger Jarl
15 oktober 2015
Betyg 4
Mest tack vare sommarvistelse i Falkenbergs närhet har jag följt far och dotter Svenssons samarbete. Hannahs sång har jag hört live ett antal gånger i skiftande omgivning medan Ewans gitarr har varit en ständig följeslagare under väldigt många jazzdagar i hans hemstad. Har dessutom vad som kan vara ett av hans mest lyckade album, det vill säga Streams inspelad på trio. For you heter uppföljaren till första skivan som de släppte för cirka tre år sedan.Under festivalen ansåg Two Generations det lämpligt att ha release på fashionabelt hotell med fri entré på after work. Lobbyn och restaurangen var välfylld men tyvärr aningen för stimmig där jag satt bland vanliga matgäster. I publiken kunde skådas celebert jazzfolk såsom Bengt Arne Wallin och Ronnie Gardiner, Leif Domnerus och Jan Lundgren. Av Patrik Sandberg på OJ blir jag efteråt informerad, om att Hannah ska på turné med Ulf Anderssons kvartett. Kan också noteras att, även om Two Generations har ett speciellt koncept, så ska Lisa Nilsson framträda under festivalen med Erik Söderlind på gitarr.
Man börjar med en fräsch version av Come rain or come shine, ett örhänge som om jag minns rätt funnits ett tag på repertoaren. Duon har tajming och ett intuitivt interagerande, vilket de själva härleder till blodsband. Ewan spelar ett snyggt stick. Utan att på något sätt vara epigon har hans musicerande vissa likheter med en stilbildare som Wes Montgomery. I balladen Bye bye blackbird införlivade Hannah på känt manér scatsång. Det märks att en mognad infunnit sig hos 29-åringen som nu på allvar etablerat sig som uppskattad vokalist. Föredrar rent av hennes hudnära uttryck framför den over-the-top-uppvisning som Viktoria Tolstoy stundtals lanserade vid motsvarande ålder. Utan att göra publiken helt hänryckt är det en inledning med betyg väl godkänd. Ewan passar på att tacka veteranen Lars Westin för alla plattor han fått göra på Dragon records, samma etikett som ger ut For you.
Jag ger definitivt överbetyg till en trixig småsvängig Better than anyting vars melodi inramas av klickljud och (tror jag) sofistikerade barréackord. Därpå följer en utsökt stämningsfull ballad om att se tillbaka, döpt till Some day. Det är en av få låtar de skrivit själva. Vi får lyssna till en fartfylld tekniskt avancerad Lover come back to me, med fingerfärdigt solo. Titellåten är ytterligare ett toppnummer med innerligt gitarrspel och en sångerska som håller ut på tonerna lite extra. En låt signerad en ung Ewan slingrar sig vigt i musikens imaginära lian. Visar sig att Blame it on my youth har ett fint häng på slutet. Duon avslutade med två starka klassiker: Ellington´s Don´t get around much anymore jämte bluesstandarden Stormy Monday. Blues är uppfordrande! Ewan kramade raffinerat kvidande riff ur sitt instrument, medan Hannah tog tillfället i akt att få sjunga ut ordentligt. Hon riktade ett tack till oss för att vi varit så snälla och kommit till deras release. Var ett behagligt sätt att spendera en timme på ett av mina favorithotell. Jag är förvissad om att musiken växer ännu mer vid fler lyssningar.