Enron är en stor symbol för finansbubblan som sprack. I komedin ”Enron – en framgångssaga” får vi se hur företagets ledning, Kenneth Lay och Jeffrey Skilling, på företaget genomförde ett sätt att kunna tillgodoräkna sig kommande vinster och på så sätt få högre värde på företaget, vilket gav högre värde på aktierna.
Jeffrey Skilling kom också tillsammans med sin finanschef på en metod att starta mindre sidoföretag som fick ta över Enrons skulder. På så sätt kunde Enron fortsätta att på pappret vara enormt vinstgivande.
Vad är det för mekanismer som gör att personer kan bluffa, och vad är det som gör att de verkar till och med själva tro på att det de gör är rätt? När bubblan med Enron sprack vad det mer än 20.000 människor som förlorade sina besparingar och sina jobb. En del hade investerat hela sitt pensionskapital i Enron. Men när toppcheferna avslöjas tycks de tycka mest synd om sig själva. Vad är det som gör att vissa anser sig ha så mycket högre värde än andra människor?
Enron beror frågorna om vad som får människor att hamna i en allt snabbare spiral av girighet, i en komedi som ibland är riktigt farsartad. Miljön på Enron är vad jag tänker mig väldigt amerikansk, där idealet att göra stora pengar hyllas. Den är farsartad och finanschefen placeras i ett hål i marken tillsammans med köttätande dinosaurier som får symbolisera sidoföretagen som äter skulderna. Lehman Brothers framställs som ett siamesiskt tvillingpar av Sven Ahlström och Niklas Hjulström.
Skådespelarna delar på en mängd roller och det är fascinerande att se hur de kan växla mellan att vara kostymklädda mäklare för att i nästa scen driva med reportrar och sedan snabbt gestalta kongressledamöter eller säkerhetsansvariga.
Jag är imponerad av pjäsförfattaren, den brittiska dramatikern Lucy Prebble. När hon skrev den var hon strax över 25 år. Lucy Prebble är född 1981. Hon skrev debutpjäsen The sugar syndrome 2004 och har också skrivit tv-serien En callgirls dagbok. Hennes kritikerrosade publiksuccé Enron hade urpremiär på Minerva Theatre Chichester 2009, flyttade sedan till Royal Court där den sålde slut på alla 21.000 biljetter och spelades därefter framgångsrikt på West End i London. I Storbritannien fick Enron priset Theatre Award för Best New Play.
Nu har pjäsen haft premiär på Stockholms stadsteater i regi av Olof Hanson. Björn Bengtsson och Ann-Sofie Rase spelar huvudrollerna. Det är en komedi och jag fick mig flera rejäla skratt. Bland publiken hörde jag flera som när de gick hem sade att den var riktigt rolig, fast jag hörde några sucka när dinosaurier dök upp och viska att det var överdrivet. Men det är själva formen, en slags fars om ett viktigt ämne. Kanske får vi inte några färdiga svar om hur sådana finansbedrägerier kan ske, eller vad som driver människor till sådant. Vi får inte något hopp om att det inte ska hända igen heller, för när domaren säger fel avslöjas nog inställningen. Brottet är väl egentligen att bli avslöjad och möjligen att det var lite för stort bedrägeri.
Scenografiskt var den bildmässig på ett smart, effektivt sätt. I inledningsscenen stod rader med typiska kontorsstolar av bättre kvalitet med varsin liten grön platsväxt bredvid och in kom de kostym- och dräktklädda in en och en och satte sig på sin stol och några började nojsa med varandra och andra pillade på sina mobiler, någon rökte. Överallt ihop dök ganska snart en stor tavla med digitala siffror på som visade aktiens värde. I inledningen till andra avdelningen, efter paus, hade de små växterna försvunnit och en skog av jättelika träd hade tagit över.
Som en liten extra behållning för min del är att se Sven Ahlström som spelade advokaten och en mängd andra roller. Han är nästan alltid väldigt bra.
Fotograf: Petra Hellberg
Bildtext: Björn Bengtsson och ensemblen i Enron, premiär 19 januari på Klarascenen.
Läs även andra bloggares åsikter om Enron, bubbla, teater, Stadsteatern, recension, ekonomi