Författare: Ella Littorin
Utgivningsdatum: 2026-05-12
Förlag: Modernista
Vilken debutroman! Nu vill jag inte klaga alltför mycket, men ett tag kändes det verkligen som att de enda böckerna som kom ut i Sverige var deckare, trots att jag inte har någonting emot deckare, och egentligen är nog min bild av den svenska bokmarknaden för sisådär tio år sedan en aning förenklad. Men det är fortfarande märkbart att romaner av andra genrer syns mer och är mer lättillgängliga idag än bara för ett decennium sedan. Det glädjer mig att skönlitteraturgenren blomstrar, i form av romaner som Rummen.
Denna romans starkaste faktor är språket. Visst går det att säga att det är vackert och häpnadsväckande, men språkets skönhet är inte vad jag vill lägga fokus på i den här recensionen – att språket flyter på vackert är en underdrift hursomhelst. Vad som däremot borde understrykas är hur väl språket passar ihop med huvudkaraktärens sinnesstämning. Sigrid lever ensam på sin egendom i Sörmland; familjemedlemmarna som bott där tillsammans med henne är alla borta på ett eller annat sätt. Hon lever i sin egen verklighet, romantisk med vaga gotiska undertoner. Som en liten tribut till dessa gotiska undertoner heter hennes nya hyresgäst (han som sätter fart på handlingen) självklart Edward. Sigrids tillvaro är sval och melankolisk. Hon påminner mig om en skådespelerska ur en annan sekel, ett gåtfullt spöke ur det förflutna. Språket i Rummen passar Sigrids karaktär (vars sinne vi får leva oss in i med hjälp av förstapersonsperspektivet) exceptionellt väl. Ett språk som är vackert och överflödigt passar faktiskt inte alltid, och skulle uppfattas som klumpigt om det inte stämde överens med huvudkaraktärens sinnesstämning. Littorin skapar däremot en perfekt harmoni mellan karaktär och språk.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av den här romanen. Premissen fick mig att bli nyfiken: en gåtfull och egensinnig karaktär vars värld förändras av en ny hyresgäst. Av någon anledning förväntade jag mig en socialt klumpig Sigrid, men fick istället träffa en mystisk kvinna i aftonklänning. Vissa delar av romanen påminde mig en aning om Ett år av vila och avkoppling av Ottessa Moshfegh, men förutom att båda karaktärerna är kyliga på ett liknande sätt finns det egentligen inte några andra likheter mellan de två romanerna.
En annan sak jag gillade med Rummen var Littorins personskildring av Sigrid, mer specifikt hur osympatisk Sigrid är vid många tillfällen. Det kan för mig vara spännande att få följa en mindre sympatisk karaktär. För en del kan det vara obehagligt att läsa om karaktärer vars moraliska kompass är grå eller rentav svart, men för mig är det underhållande, till och med skönt, att följa någon som kanske eller kanske inte är en skurk (den diffusa delen gör det mer underhållande). Om meningarna kommer att gå isär när det gäller den här romanen tror jag att det blir just på den här punkten – inte alla tycker att det är underhållande att läsa om osympatiska karaktärer. Jag har bara på sistone insett hur olika läsare faktiskt kan tänka kring just detta.
Allt som allt är jag nöjd med utvecklingen i svensk skönlitteratur, och jag finner Rummen som ett betydande bidrag till den genren. Det ska bli intressant att få läsa fler böcker i samma genre, och jag ser redan fram emot att läsa fler böcker av Ella Littorin så fort de kommer ut.