På grund av en resa till kungliga huvudstaden i samband med Kungliga Operans premiär på  Giacomo Puccini´s ”Turandot” missade jag Rigoletto i Las Vegas, som  visades samma kväll på FHP:s digitala biografkedja.

Det är ju egentligen  inget större problem, eftersom det dels går att uppleva reprissändningen dagen efter dels kan man se föreställningen en vecka senare på Kino i Lund, som dessutom också ger en föreställning andra måndagen efter första  visningen.

Vanligtvis sitter det endast en handfull av operaälskare i reprissändningen, men denna gång var det bara tomt i salongens tre första rader, vilket ju är ytterst glädjande. Det borde utgöra någon sorts garanti för att reprissändningarna fortsätter.

”Rigoletto” tillhör förmodligen en av Giuseppe Verdi´s populäraste operor såväl i min som i andras operavärld. Den tillhör hans produktiva s k mellanperiod där även ”La Traviata” och ”Trubaduren” ingår.

New York tidningarna höjde uppsättningen nästan till skyarna och det får ju anses vara ett gott betyg. Nu tycker jag ju egentligen att åtminstone publiken i salongen på Metropolitan Opera är nästan överentusiastisk, åtminstone ganska ofta, Bravaropen ligger sas i luften efter varje utmärkt prestation. Denna föreställning utgjorde inget undantag.

För min egen del har jag ett alldeles eget förhållande till just ”Rigoletto” och det hänger förmodligen samman med att just detta verk var min entrébiljett till operans värld. ”Rigoletto” var nämligen den första opera som jag lyssnade och vid den tiden, 1962, var jag alltså endast sexton år gammal, men skulle naturligtvis fylla sjutton under året.

Anledningen till att jag som ju egentligen inte alls kommer från en miljö där opera och operabesök tillhörde det vardagliga miljön beror på följande:

Dagen efter att jag hade fyllt femton år fick jag en sjöfartsbok, vilket innebar att jag gick till sjöss och alltså blev sjöman. Ett par år senare fick jag anställning på ett fartyg som gick i regelbunden trafik mellan hamnarna i Östersjön. Routen innebar att vi gick från Kiel till dåvarande Leningrad med stopp i bl  a  Rostock , Wismar, Gdynia, Gdansk för att sedan avsluta rutten i Leningrad.

Såväl Östtyskland som Polen och de baltiska staterna styrdes av kommunistiska diktaturer och dessa satsade på kulturfrämjande insatser för till exempel sjömän. Detta innebar att fartygen fick besök av dessa statliga representanter som ville intressera oss, sjömän för att delta i olika kulturella aktiviteter, som vanligtvis var förlagda i en sorts klubbmiljö där vi fick se olika artistuppträden.

I Wismar hade man i likhet med många andra tyska städer ett operahus och så kom det sig att jag accepterade en inbjudan att se just ”Rigoletto”. Uppsättningen gavs, som den bör i sin historiska miljö, men jag kan inte påstå att jag minns särskilt mycket från föreställningen till exempel namn på sångarna o s v, men föreställningen gjorde ett stort intryck på mig och grundlade mitt senare intresse för opera.

Rigoletto i Las Vegas direkt från Metropolitan Opera utspelade sig ungefär i samma tidsperiod som jag upplevde min första Rigoletto och därför var det ju närmast en självklarhet att jag skulle se denna uppsättning.

Uppsättningen som sådan var ju helt OK, men att detta kan betraktas som någon större succé har jag däremot lite svårt att ta till mig, men samtidigt som jag kan irritera över vissa saker i uppsättningen så måste jag ju tillstå att det är konsekvent och riktigt genomfört.

Den polskfödde tenoren Piotr Beczala som sjöng hertigens parti gjorde det utan anmärkningar i stort, men jag uppskattade nog inte just att regissören hade förlagt handlingen till Las Vegas, eftersom jag anser att den ursprungliga handlingen är svåra att översätta till den miljön åtminstone för mig som svensk, men kanske är jag trots allt för ung för att förstå den dåtida världen i Las Vegas med Ratpacks  m m.

Hertigen som klubbägare eller klubbmästare och med Rigoletto som sin gycklare, men också att göra Monterone till en oljeshejk faller platt till marken särskilt när han skjuts bakifrån på väg ner i bottenvåningen.

Scenografiskt blir handlingen också placerad i en märklig miljö där tydligen Rigoletto bor med sin dotter Gilda i en fastighet dit man förs med hjälp av en hiss. Det är synnerligen rörigt med att allting tycks ske i samma miljö samtidigt oberoende av om vi är i Rigoletto´s bostad eller klubblokalen.

På de sångliga insatserna kan jag dock inte klaga på och här vill jag särskilt framföra körens fantastiska insatser, men också solistinsatserna lämnar inte mycket i övrigt att önska. Här vill jag särskilt framhålla dels Diana Damrau´s Gilda, som var alldeles utmärkt även om jag nog anser att hon är något  till ålder och kroppsstorlek för att trovärdigt kunna gestalta en ung oskyldig kvinna ens i denna Las Vegas miljö.

Huvudrollen sjöngs av Zeljo Lucic, en sångare som jag hörde för första gången, men det är en sångare som jag gärna hör mer av i framtiden, men han besatt också en inte oäven scenisk förmåga, men det var självklart framförallt hans röst som tilldrog sig mitt intresse.

Till kvällens sångarstjärnor vill jag också räkna Oksana Volkova, som Maddalena, men framförallt imponerades jag av Stefan Kocán, som sjöng Sparafucile, med en röst och mimik som nog tillhör det bästa som jag har lyssnat till åtminstone som jag minns.

Sammanfattningsvis blev detta en operaupplevelse som jag kanske inte räknar till mina största upplevelser, men jag ångrar inte att jag avsatte en eftermiddag för denna upplevelse, men jag tror och hoppas att ledningen för Metropolitan Opera funderar på om det verkligen är positivt att låta en föreställning som vanligtvis spelas på två och en halvtimme att förlänga den med ytterligare en timme?

För information om sångare, produktionsteam se mitt tidigare inlägg här