Artist: Depeche Mode
Titel: Delta Machine
Betyg: 4
När män i 50-årsåldern ger ut sitt 13:e studioalbum ligger begreppet gubbrock kusligt nära till hands. Det är dock inte mycket gubbrock över Depeche Mode. Viljan att hela tiden förnya sig är drivkraften som många andra vid det laget saknar. I rättvisans namn har det väl också lite med instrumentering att göra.
Pionjärerna från Basildon har alltid haft en hälsosam rotation i staben omkring sig, så Delta Machine avviker något i och med att Ben Hillier producerar för tredje gången i rad. Skillnaden mellan nya albumet och föregångaren, Sounds of the Universe, är dock tydlig. Där den förra överdoserades med samplade distgitarrer och annat håller istället den nya tillbaka ljudkollagen till förmån för framför allt en sak: Dave Gahans särpräglade röst. Med åren har han fått ett imponerande brett register, och detta har bandet klokt nog tagit väl vara på. I Angel är han nere i Nick Cave-djup, i Should Be Higher smyger han in en falsett. Samspelet med Martin Gore är uppfriskande i flertalet låtar som Secret to the End och Soft Touch/Raw Nerve.
En annan skillnad är det starka låtskrivandet, där Gore håller sin vanliga nivå och Gahan hittat ny kraft i sin studiopartner, schweizaren Kurt Uensala (lyssna på Broken!). Welcome to My World börjar trevande, nästan som något från Thom Yorkes The Eraser, men vänder ganska snart till en ballad med stabilt mönster. My Little Universe är minimalistisk digitalsoul, Personal Jesus-sysslingen Soothe My Soul är glädjande nog nästa singel, och i avslutande Goodbye får Gore utlopp för sitt bluesarv. Då har vi inte ens nämnt Heaven.
Synthlegendernas nya album sneglar i viss mån bakåt mot Violator, utan att för den skull bli en kopia av sig själva. Paradoxalt nog låter bandet mer nyskapande än på många år. Alla utvecklare av förnybar energi borde tvångslyssna på Delta Machine under arbetstid. Bättre inspiration står nämligen inte att finna.
Bästa spår: Soothe My Soul
Text: Tommy Juto
