David Byrne & St. Vincent, Filadelfiakyrkan
21 augusti 2013
Betyg: 3+
Två musiker från vitt skilda generationer stod tillsammans för en unik konsert. David Byrne, en ikon vars låtar med Talking Heads ansågs vara klassiker redan innan St. Vincent – eller Annie Clark som hon egentligen heter – ens var född, var det med råge mer erfarna namnet som även större delen av publiken hade kommit att se; men St. Vincent – sedan 2011 års briljanta Strange Mercy ett växande namn även utanför indiekretsar – stod med sitt gitarrspel och sin glasklara röst snarare för någonting modernt, nytt och minst lika viktigt.
Sedan deras gemensamma album Love This Giant gavs ut har Byrne och numera blonda Clark ett år av turnerande i ryggen. Det märks då både duon och deras tiomannaband, som utöver en trummis och en keyboardist består av en åtta personer stark blåssektion, är samspelt – såväl musikaliskt som till koreografin betraktat. Det sistnämnda är någonting som ger spelningen en rätt speciell inramning.
Utöver material från Love This Giant hämtas låtar från såväl David Byrnes som St. Vincents egna repertoarer. Strange Overtones – samarbetet med Brian Eno från 2008 – spelas till exempel redan som fjärde låt och är en tidig höjdpunkt. Även This Must Be the Place och Wild Wild Life från Talking Heads katalog spelas till publikens förtjusning redan under ordinarie set.
Men den viktigaste komponenten i detta udda samarbete är nog ändå personkemin. Något som framgår extra tydligt när de står på scen. Det är inte bara rösterna som kontrasterar varandra. David Byrnes charm och fåniga koreografi möter även Clarks något mer introverta personlighet. Under hennes Cheerleader ligger han exempelvis ner mitt på scengolvet för att sedan vakna till liv i efterföljande Lazy. Eller som i hennes Northern Lights då han gör ninja-rörelser medan hon briljerar bakom gitarren.
Efter ordinarie set återvänder bandet till scen för att framföra St. Vincents kanske starkaste låt Cruel följt av Talking Heads-klassikern Burning Down the House vilket får hela Filadelfiakyrkan att resa på sig. Därefter återvänder de till scen en sista gång för att avsluta med The Party följt av Road to Nowhere. Publiken älskar David Byrne, och efter den är spelningen har de antagligen även fått upp ögonen för St. Vincent. Det är idérikt, energiskt och en massa, massa blås.
Här är ytterligare några bilder från spelningen:
