En enkel Google-sökning visar att ”chiaroscuro” är en term som betecknar användningen av ljus och skugga i en målning, särskilt om färgerna är starkt kontrasterande — men det är även namnet på I Break Horses andra fullängdalbum, som släpps i januari och följer upp den hyllade debuten med Hearts från 2011. Vi mailade lite med I Break Horses sångerska och huvudsakliga låtskrivare Maria Lindén inför albumsläppet.
Debuten med Hearts var ju stöpt i en klassisk shoegazeform, men de två låtar som släppts hittills – Denial och Faith – har ett lite annorlunda sound. Är det även talande för resten av Chiaroscuro? Vad skulle du i så fall säga att denna utveckling beror på?
Jag har alltid beundrat artister som vågar prova på nya ljudbilder och genrer mellan album och för mig är det ett måste med utrymme för förändring av uttryck för att skrivandet ska kännas lustfyllt och spännande. Jag ville skapa en mörkare, kyligare skiva än den första och att ta in fler elektroniska element kändes naturligt. Men med det sagt så tycker jag själv att nya skivan definitivt bär spår av debuten, men framfört på ett annat sätt.
Vilka termer har du själv använt när du format albumet i ditt huvud? Var det några specifika ljudbilder du var ute efter? Vad var utgångspunkten?
Jag skrev musiken med mitt egna mentala mående som utgångspunkt, och mitt föregående år var verkligen ett berg och dalbane-år rent känslomässigt. Jag använde musiken som terapi på många sätt och det fick styra ljudbilder och harmonier. Så skivtiteln är både ett resultat av den perioden av mitt liv, hur musiken blev till och ett sätt att beskriva albumet som helhet.
Hur skulle du beskriva inspelningsprocessen? Som jag har förstått det så har du spelat in albumet hemma. Vilka har varit de största problemen som uppstått (sett till just produktion och inspelning)? Vad är det som har tagit mest tid?
Jag har spelat in det mesta hemma men även gjort pålägg i Johannes Berglunds studio i Stockholm där vi även mixade skivan. Just nu kan jag inte komma på några riktigt stora problem som uppstod faktiskt, jag tycker det är jätteskönt att spela in alla grunder hemma i lugn och ro. Att få tid att testa produktion/ljudbilder utan att det kostar i dyr studiotid. Dock kan det vara svårt med självdisciplinen ibland när man kombinerar hem med att arbeta fram en skiva.
Denial, som vi fick höra redan i somras, har ju en slags åttiotalskänsla över sig. Den påminner mig lite om M83, som du turnerat med – skulle du säga att låten är någon slags reaktion på vad du lärde dig av att turnera med M83? I början av låten sjunger du ”fade out / cause you’re dying”, kan du berätta lite om vad du hade i åtanke när du skrev de raderna och hur låten kom till? Varför valde du att visa upp den som första smakprov?
Det var väldigt lärorikt att turnéra med M83, helt klart. Vi hade bara gjort totalt ca 5-6 liveframträdanden innan vi följde med på den turnén och det var otroligt intressant att se hur de fångade sin publik. Sen skulle jag nog inte säga att Denial är ett direkt resultat av den erfarenheten. Denial skrev jag redan när jag höll på med debutalbumet Hearts men sedan dess har jag höjt bpm:et lite och ändrat trummorna. Sedan är jag ett barn av 80-talet så influenserna finns i mitt blod. Det blir svårt att beskriva en mening som är lite tagen ur sitt sammanhang. Texten i sin helhet handlar om ytligheten i dagens individualistiska konsumtionssamhälle, som liksom dansar på en hård grund av det verkliga livet. Den är tänkt att låta som små bubblor av ytlighet som kastas runt och slutligen punkteras av side chain-muskeln i refrängen. Jag valde den för jag tyckte att sommaren passade för den. Resten av skivan gör sig nog bäst på vintern.
Hur ser din arbetsrelation med Fredrick Balck ut? Har ni ett utpräglat mönster hur ni brukar samarbeta, och har det skett några förändringar gentemot arbetet med Hearts? Har du tagit hjälp av någon annan utomstående producent?
Mönstret har alltid varit detsamma. Jag börjar med att skriva och spela in musiken, arrangera och förproducera den, sjunga in sångmelodier. Sedan lyssnar jag och Fredrik tillsammans och skriver text utifrån vad vi får för bilder från musiken. De flesta spåren på skivan har jag producerat tillsammans med Johannes Berglund.
Vid sidan av Sumie är ju I Break Horses den enda svenska akten på Bella Union. Kan du berätta lite om hur det är att vara sajnad där, och på vilka sätt de har hjälpt dig utvecklas? Tror du att de har hjälpt dig att nå ut till en publik utanför Sverige?
Det är ett bolag där man som artist tillåts att utvecklas i precis den riktning man själv vill, något som inte är helt självklart för alla artister tyvärr. Och det är såklart otroligt viktigt. Ja, de har definitivt hjälpt till för att nå ut till en publik utanför Sverige, skivbolaget har ett väldigt gott rykte, speciellt i England där de är baserade, så vi har fått en hel del gratis i form av uppmärksamhet bara genom att vara sajnade där skulle jag tro.
Hearts resulterade ju i en hel del turnerande med spelningar på bland annat Primavera. Har du haft tid att smälta intrycken och upplevelserna från turnerandet, och skulle du säga att du är en annorlunda person nu än vad du var innan I Break Horses släppte sitt första album?
Jag tror att den största skillnaden sedan debutalbumet är en ökad självkänsla. Jag kunde inte ens föreställa mig att jag skulle kunna stå på en scen när första albumet släpptes. Och jag undvek livespelningar in i det sista på grund av sjuklig scenrädsla. För några veckor sedan öppnade vi för Sigur Rós på Wembley Arena i London inför ca 12.000 pers och jag tyckte det var roligt. Jag har tvingats jobba med många olika sorters hjärnspöken under de här två åren och det känns skönt att det har gett något slags resultat iallafall.
Ni öppnade även för Sigur Rós i Malmö. Kan du berätta lite om dina intryck från den kvällen? Hur har det varit att turnera med dem?
Det var väldigt kul att spela i Malmö och det kändes fint att få göra en spelning hemma i Sverige under turnén. Det var fantastiskt att turnéra med bandet, alla var supertrevliga och väldigt uppmuntrande. Det kändes också som att vår ganska mörka och filmiska ljudbild passade deras och det var grymt att få vara med och skapa en väldigt speciell stämning.