Godzilla
Betyg: 3
Biopremiär 14 maj 2014
Vårens mastodontfilm är här, men myten om den japanska skräcködlan blir mer eller mindre en backdrop, istället hyllas den amerikanska hjälten; patrioten som utan en sekunds eftertanke gör allt för sitt land och sin familj. Å ena sidan är den nya Godzilla-filmen relativt välgjord action, den innehåller snygga miljöer — San Franciscos Chinatown, exotiska ögrupper i Filippinerna och Fukushima-liknande kärnkraftverk i Japan för att nämna några — medan skådespelarinsatserna knappast kommer leda till några Oscars (bland annat får vi se Bryan Cranston, nu senast känd för sin roll som Heisenberg i tv-serien Breaking Bad, samt en Aaron Taylor-Johnson som är betydligt biffigare än han var i Kick-Ass).
Det går inte att komma ifrån hur präglad filmen är av den amerikanska stereotypen, de suggestiva konspirationsteorierna i inledningen byts snabbt ut mot militärflygplan och då är det knappt så Godzilla får ta plats bland all eldgivning. Synd — och att filmen känns så utpräglat amerikansk och otidstypiskt mansfixerad kan tyckas ännu underligare när man tänker på att regissören Gareth Edwards (som tidigare bland annat står bakom Monsters) faktiskt är britt.
Men utan att avslöja för mycket om handlingen, och filmens små tvister, så börjar den med en olycka på det japanska kärnkraftverket Joe Brody (Bryan Cranston) arbetar på. En snabb förflyttning femton år framåt i tiden: Joe har blivit besatt av konspirationsteorier vilket leder till att hans son (Aaron Taylor-Johnson) som nu är vuxen och har bildat familj i San Francisco tvingas resa till Japan och plocka upp honom, då han arresterats när han försökt bryta sig in på olycksplatsen från femton år tidigare. Efter en del tvivel från sonens sida får vi snart veta att konspirationsteorierna verkar stämma…
För övrigt: när en helikopter i början av filmen flyger över grönskande natur i Filippinerna kommer jag oundvikligen att tänka på en scen i Jurassic Park — och på sätt och vis är det en parallell som går att dra åtminstone bitvis genom hela filmen. Fascinationen för monster som gör oss människor komplett underlägsna, som vi måste genomgå en resa för att besegra, tycks vara en berättelse som tåls att berättas om och om igen. Men att se gigantiska monster riva ner skyskrapor känns inte precis nyskapande. Det känns som att Edwards hade någonting på gång, det hade varit intressant att göra någonting mer suggestivt och krypande av Godzilla, men i slutändan blir det inte så mycket mer än en vanlig, påkostad actionrulle.