Efter flera års till och från-lyssnande har jag äntligen för ett antal månader sedan fastnat helt för Big star och upptäckt mer och mer dimensioner i deras musik. Och idag dog Alex Chilton, som tillsammans med Chris Bell var låtskrivare och sångare i bandet.
Tillsammans bildade de en fantastisk låtskrivarduo inte olikt paret Lennon/McCartney. Jämförelsen är inte irrelevant när man tänker på att gruppen ekade lika mycket av Beatles som av The Byrds och Simon and Garfuncle. Deras bästa skivor, Number #1 record och Radio City var som en enda lång entusiastisk omfamning av all kreativitet och melodikänsla som dessa band stod för. Framförallt passionen för musiken, det romantiskt innerliga tilltalet och de välsnickrade låtarna är nog stora anledningar till att bandet blev ett sådant kultband. Det har gjorts många covers på deras låtar, bland annat har Håkan Hellström spelat in en svensk version av 13.
Det är sorgligt när kulthjältar går ur tiden, precis lika sorgligt som när Mark Linkous bakom den fantastiska indiegruppen Sparklehorse tog livet av sig den 6e mars i år. Det är alltid någonting lite bittert över att dessa förbisedda musiker blir uppmärksammade först efter sin död, att det då skulle vara extra meningsfullt att lyssna på dem, men egentligen är det ju såhär: ju fler som får uppleva Big Star och Sparklehorses magi, dessto bättre.
Båda har mycket material att hämta på Spotify. Nr#1 Record är min favorit med Big Star, just nu tycker jag att Sparklehorses bästa är It’s a wonderful life.
Läs om Alex Chilton och om Mark Linkous i DN.