Artist: St. Vincent
Titel: St. Vincent
Betyg: 4
Jag går rakt på sak: Annie Clark har aldrig varit lika självklar. I takt med att hon för varje släpp visat prov på utveckling tycks även självförtroendet ha vuxit; på omslaget till sitt självbetitlade, fjärde soloalbum som St. Vincent sitter hon passande nog på en tron, med en ny ”near-future cult leader-look” och en blick som ser ut att kunna tränga igenom vilken själ som helst.
St. Vincent är hennes mest lättillgängliga album hittills — och visst — cynikerna skulle kunna säga att det beror på att det, efter några år på klassiska indielabeln 4AD, är hennes debut på majorbolag. Men redan på öppningsspåret Rattlesnake — som bokstavligen handlar om när hon tog en promenad, klädde av sig för att bli ett med naturen, och upptäckte en skallerorm — framgår hennes excentriska briljans — och sättet hon går från att sjunga ”am I the only one in the only world?” till ”I’m not the only one in the only world” ger låten en charmigt teatralisk uppbyggnad. Även de två första singlarna från albumet: Birth in Reverse — som inleds med textraden ”oh what an ordinary day / take out the garbage, masturbate” — och Digital Witness — som driver med samtidens beroende av sociala medier — är två låtar som tillhör det mest direkta hon gjort, samtidigt som de har en närmast elektrisk laddning.
Vi kan höra influenser från den funkiga art-rock vars grund lades av band som Talking Heads. Senast St. Vincent spelade i Sverige var på Filadelfiakyrkan, tillsammans med just David Byrne som hon släppte albumet Love This Giant ihop med, och det tog bara 36 timmar efter det att hon kom hem från den turnén innan hon började skriva låtar till det här albumet. Ett album hon själv beskriver som ”a party record you could play at a funeral”, och höjdpunkterna är just de emotionellt komplexa låtarna, såsom Prince Johnny och den dramatiska finalen med Severed Crossed Fingers. Om jag ska anmärka på något känns albumets andra hälft bitvis något anonym jämfört med den första, men trots det är St. Vincent ett av årets hittills mest självsäkra album — från en intressant artist som tycks vara i den kreativa toppen av sin karriär.
Bästa spår: Prince Johnny, Digital Witness, Severed Crossed Fingers
