Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Punk

Tre tips: Lokko om The Fall, Kallskänken och Drevet går

by


Mark E Smith och hans band The Fall är ett band med högst egen stil. Andres Lokko har skrivit en artikel efter att ha träffat Mark E Smith och han drar intressanta paralleller till Alan Sillitoe som dog nyligen och som Lokko beskriver: den brittiska diskbänksrealismens alla argaste män har gått ur tiden.

Lokko skriver:

För där Sillitoe blev världsberömd som ilsken ung observatör av arbetarklassens vardag i 1950-talets Nottingham har Mark E Smith – E:et står för Edward – utgjort hans surrealistiskt konsekventa arvtagare sedan han 1977 döpte sitt band till The Fall efter Albert Camus roman.

Skillnaden är bara den att Mark E Smith valde musiken som plattform för sina texter från en nordengelskt grå verklighet som har förändrats väldigt lite sedan Sillitoe skrev Saturday night and Sunday morning.

Kamferdroppar har ett kul filmklipp med Mark E Smith där han läser fotbollsresultat.

Kallskänken
Från HBT-sossen hämtar jag ett annat tips:

Om Jenny Wrangborg har jag skrivit om tidigare. Poeten och kallskänkan har nu äntligen släppt sin diktsamling Kallskänken på det nystartade bokförlaget Kata.

Göran Greider har utsett henne till Elsie Johanssons och Susanna Alakoskis arvtagare och det med rätta. Kallskänken är banne mig det bästa jag har läst på mycket länge.

Drevet går
Bokbloggen Enbokcirkelföralla som också är en bokcirkel har en gästrecensent:
Gästrecensent Ann Wolgers recenserar; Drevet går av Anders Philblad

Om historien tvistar det lärde. Om närhistorien tvistar de lärde ännu så mycket mer! Att beskriva ett tiotal av de senaste politiska skandalerna kan ju vara som att ge sig ut på mycket tunn is. Säkert har många läsare andra minnesbilder av hur det gick till ”egentligen”. Själv har jag varken minne eller kännedom nog för att ha någon åsikt om hur det gick till ”egentligen”. Pihlblads beskrivningar av skandalerna och dreven känns relevanta, och jag har inga större synpunkter på sanningshalten i dessa.

”Drevet går” är en mogen men samtidigt ganska krass bok. Bladen vänder sig själva. Jag kan rekommendera Anders Pihlblads bok

.

Relaterat:
Fler recensioner av Drevet går:
Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgsposten och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Vinnarna i Patti Smith-tävlingen

by


Vinnare i Kulturbloggens tävling med vinsten boken ”Just Kids” av Patti Smith är avgjord. Det var många som hade rätt svar och många underbara motiveringar, det var ovanligt svårt att kora vinnare.

Frågorna var:
Vilket år och var föddes Patti Smith?
Rätt svar: Patti Smith, född 30 december 1946 i Chicago, Illinois.

Vilket åt kom albumet Horses?
Rätt svar: Albumet Horses kom 1975.

2008 släppte Patti Smith ett liveinspelat spoken word-album med titeln The Coral Sea. Patti Smith läser upp dikter som hon skrivit till minne av sin vän Robert Mapplethorpe, Vem spelar gitarr på skivan?
Rätt svar: Kevin Shields ackompanjerar Patti Smiths läsning på skivan.

De vinnande motiveringarna lyder:

Patti Smith är den enda artisten jag sett live som fått mig att gråta, vuxna OCH nyktra karln, på Roskilde 1996, bara för att hon var så fantastiskt bra, vilket gjorde mig, som då var sjukskriven för depression, lycklig och leende i en vecka efteråt.

….

Patti Smith bryr sig mer om innehållet än om ytan, i en alltför fåfäng värld.
Patti Smith har alltid gått sin egen väg, och oavsett motgångar och motvind har hon rest sig.
Patti Smith är en intressant människa, en viktig del i musikhistorien,en stark kvinna och en okrönt Drottning.

….

Kulturbloggen – vilken möjlighet,
att vinna boken från rockens kvinnliga kunglighet.
Patti Smith är helt min melodi, boken ”Just Kids” blir pricken över i.

….
Vinnarna som får boken på posten nästa vecka är:
Jerker Nilsson i Liatorp
Annelie Andersson i Eskilstuna
Kristina Magnusson i Luleå

Och som sagt: Jag hade verkligen önskat att många fler kunde vinna. Det var många spännande motiveringar. Men några måste vinna, så är det med tävlingar.

Här är ett filmklipp från när jag träffade Patti Smith på en presskonferens på Stockholms Jazzfestival och hon plötsligt mitt i pressmötet greppar tag i sin gitarr, reser sig och sjunger en sång för oss:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vinn Patti Smiths bok "Just Kids" hos Kulturbloggen

by


Patti Smiths memoarbok ”Just Kids” om kärlek och kreativitet i konstnärskretsarna i 1970-talets New York har fått mycket bra kritik.
Själv har jag boken här bredvid mig nu när jag skriver detta. Det är en tjock bok av fint inbundet material med en cd-skiva till.

Jag kommer att skriva mer om den när jag läst den. Men nu har du chansen att vinna ett exemplar. Jag har fått tre exemplar av bokförlaget att arrangera en tävling kring.

Vad du ska göra för att vinna:
Svara på tre frågor och skriva tre meningar om varför just du ska vinna boken.
Vilket år och var föddes Patti Smith?
Vilket åt kom albumet Horses?
2008 släppte Patti Smith ett liveinspelat spoken word-album med titeln The Coral Sea. Patti Smith läser upp dikter som hon skrivit till minne av sin vän Robert Mapplethorpe, Vem spelar gitarr på skivan?

Motivera med tre meningar varför just DU ska vinna boken.

Skicka ditt tävlingsbidrag till
tavla@kulturbloggen.com

Glöm inte att skicka med ditt namn och din adress, alltså din vanliga postadress.
Om du vinner boken måste jag ju kunna skicka den till dig.
Tävlingsbidrag utan adress har inte någon chans att vinna.

Sista dag för att maila sitt tävlingsbidrag och ha chans att vinna är fredag 30 april klockan 12.00

Recensioner av boken:
Göteborgsposten, Jan Gradvall och Dagens Nyheter och Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Göteborg: Ståbas funkar alltid – psychobilly på Storan

by

MadSin-20YearsInSinSin

Utanför ingången till Storans klubbscen ringlar kön lång genom vattenpölarna. Det är dags för ännu en djupdykning i Göteborgs musikliv: tyska psychobillybandet Mad Sin spelar. Vi hinner in i tid till att höra förbandet Million Daggers slå an de första tonerna i sin Pulp Fiction-doftande rockabilly. Sedan blir det åka av. Femmannabandet från Göteborg går loss på ståbas och 50-talsgura. Det är dammiga öknar, stora bilar och mängder av tatueringar. Det är punkigt, retro och energiskt och min högerfot diggar, stompstomp. ”De ser ut att ha skitroligt på scen”, säger en i sällskapet. Det är bara att instämma. Million Daggers vill jag se på en scen snart igen. Ett extra plus till att de har bandnamnet på baskaggen. Det får mig att associera till när jag som sjuåring dansade runt till Stray Cat´s Little Miss Prissy. Redan då var jag en sucker för ståbas.

Dags för huvudnumret: Mad Sin. Den i rutiga skjortor, flattop-frisyrer och snusnäsduksprydda publiken vrålar när den vita ståbasen, inklusive ljusslinga, kommer in på scen. Det kan inte bli annat än röj. Och vilket röj det blir! Det är galet, ösigt och pumpande energi rakt ut i lokalen. Basgången går igenom stolen, upp i kroppen, ner i kängorna. Det går inte att sitta still, inte på något sätt.

Det rullar på, låtarna går i varandra, ingen paus, förutom korta humoristiska mellansnack: ”Another song from our first album, wrote one million years ago…”. Det är bara att ta emot, bunkra energibehoven för kommande snöslaskvardag och dansa loss. Mitt i konserten får jag en direktrapport från platsen precis framför scenen: ”Det är inga sura snubbar som spelar här, va.” Nope, inte alls.

Sångaren, Köfte DeVille, kör boxningssekvenser samtidigt som han sjunger, hoppar upp och ner, tar fram en megafon, kastar undan den igen. Tågkänslan griper tag; det är som att puffa, stånka, rida rakt in i någon sorts västernscen. Och jag gillar det. Att de sedan kör en fantastisk cover på Brand New Cadillac gör bara kvällen ännu bättre.

Läs/lyssna mer om:

psychobilly, rockabilly, Mad Sin, Million Daggers, Stray Cats, The Clash, 7Sins

Makthaverskan och Pascal på Debaser Malmö

by

Makthaverskan

Kanske har det med stora förväntningar att göra, men förbandet Makthaverskans poppunk låter väldigt tam och intetsägande. Deras absolut största tillgång, sångerskan Maja Milner vars frenesi på skiva krossar de flesta kollegor, faller platt tillbaka i ett hav av onyanserat gitarrmangel. Och inte på ett bra sätt (när man brukar prisa, säg, My bloody valentine just därför får man se upp med vad man skriver). De febriga post-broder-daniel-låtarna glider in i varandra och det är jobbigt att försöka lyssna efter hooks och refränger som man känner igen. Kanske finns här en ljudtekniker som borde skjutas, för så här jämntjockt låter det ju inte på skiva. Tråkigt, jag ville ju gilla det här.

pascal liveBild: kyssmig.com

Pascal däremot gör nog ingen besviken. Det är så skönt med såna här band som vågar vägra inställsamma mellansnack eller fåniga presentationer av bandmedlemmarna. Ingen marknadsföring, bara rock. De nya långsammare, poppigare låtarna smälter perfekt tillsammans med de gamla punkiga och varje skrik och cymbalslag sitter där det ska. Det svajjiga ljudet är här till en fördel istället och låtar som ”Älska mig eller skjut mig”, ”Ensam på en krog i hamburg” (”Den här låten handlar om ensamhet”) och Elvis formligen kör över den, för att vara Debaser, extremt stora publiken.

Innan spelningen är jag förvånad i att så många hittat hit till dessa relativt smala band men sen inser jag att det väl är symptomatiskt; det är i lågkonjuktur och under borgerliga regeringar som den här musiken behövs som mest. Det är då man inser att brilliant musik inte behöver vara introvert och svår. Tvärtom kan frustrationen vara det allra nödvändigaste att få ur sig. Jag läste någonstans att ”band som pascal är format av sina brister snarare än sina tillgångar”. Har man sett dom live inser man att ingenting kunde vara mer fel. Band som Pascal formar sitt ångestdrivna, råa sound av ren nödvändighet. För att vissa saker, som en ohämmad kärlek till musik, kan inte annat än att skrikas ut.

Läs en fantastiskt bra recension av Makthaverskans debutskiva här.

Läs om Orkanen närmar sig här.