• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Monster och Gudar – Scenografin slår med häpnad och entusiasm medan manusets röda tråd haltar

10 mars, 2018 by Lotta Altner

Foto: Jonas Jörneberg

Monster och Gudar
Manus är skrivet av regissör och ensemble
Regi Sally Palm
Scenografi & Programillustration Mats Sahlström
Komposition & ljuddesign Stefan Johansson
Kostym & maskdesign Matilda Hyttsten
Scentekniker Kim Sten
Ljusteknik praktik Marta Khomenko
Ljudteknik Niklas Nordström
Premiär på Orionteatern, Stockholm den 9 mars 2018

I en värld där det fina och det hemska lätt tilldelas gudomlighet och ondska, är det befriande att få inblick i mytologiernas gudar och monster på en annan nivå. I den här världen är inte alltid gudarna ”the good guys” och monsterna förtjänar kanske inte jämt att få sina skallar avskurna trots att de är fula som stryk. Avstånden blir som finmotorik och självklarheterna mycket mindre absoluta. Dessutom finns det utrymme, utan att behöva skämmas att skratta helhjärtat åt gudarnas självfixeringar, ”…här står vi med hela jorden vid våra fötter…vad snabbt du lär dig lilla människa”. Samtidigt behöver inte mänskligheten alls beröra dig eftersom deras vardag påvisas så mycket mindre dramatiskt än gudarnas känsloliv. Du behöver inte ens se din egen mänsklighet.

Det var mycket länge sedan som en föreställnings scenografiska lösningar imponerat så djupt på mig som den här uppsättningens. Man kan inget annat än att säga att den är helt fantastisk. På en flytande ö rör sig skådespelarna, och alla typer av väder och vindar kommer verklighetstroget att drabba karaktärerna. När det slutligen kommer ett strilande regn över scen, kan jag knappt tro att det är sant. Mina fantasier om Nya Zeelands grödor och djurliv infinner sig och man kan nästan känna moder jords fukt som ett eget ekosystem från scenen.

Ensemblen spelar många olika roller och ibland kändes det som om några av skådespelarna inte riktigt hann ställa om från den ena rollen till den andra. Eventuellt var det premiärnerver eller så att det hade underlättat med två skådespelare till på scen. Kanske är det också så att några av rollkaraktärerna var allt för förminskade i handlingen. Därmed förmedlade de inte tillräckligt mycket kött på benen för ge karaktären berättigande i scenerna. Grekisk mytologi kräver sin historia och kraftiga förankring i myterna för att vi ska kunna hänga med i handlingen och förstå dess syften.

Handlingen i föreställningen är inte lättsmält och kräver mer än livlig fantasi . Är du helt novis i grekisk mytologi tror jag inte att du får ihop det i slutet. Dessutom förutsätter uppsättningen för ett barn att en vuxen läser högt och förklarar med egna ord de olika gudarnas namn, egenskaper och historia (om än med hjälp av programmet). Däremot är programmet mycket bra, men kan inte hjälpa en 7 åring pedagogiskt utan hjälp. Härligt nog frågade barnen fritt under föreställningen då de inte förstod och pålästa föräldrar på söder fick tänka till och hjälpa till så gott de kunde. Det var befriande att höra ”varför gör han så?” eller ”vem är hon egentligen?”

Kvällens härligaste rollinsats är gudarnas gud, Zeus. Att spela dryg och världsrådens krävde sin kvinna. På en charmigt nonchalant sätt blir Zeus svartsjuk på mänskligheten och tvingar publiken till applåder när guden känner dålig självkänsla. Zeus vill maximera sina behag för ”man lever bara en gång, även om det är för alltid”.

Gudomlighet och mänsklighet behöver ett forum som detta. Vi behöver inse nyansskillnaderna mellan det som kan anses som gott och det som hör hemma i de ondare skalorna. I slutändan är den ändå så att de flesta av oss längtar och tycker att ” det känns bra att springa mot ljuset” när det går.

Ensemble
Karin Bengtsson, Angela Wand, Janne Granström och Olle Jernberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Teaterkritik: Katitzi

9 mars, 2018 by Birgitta Komaki

Foto: Markus Gårder

Katitzi
Av Katarina Taikon
Dramatisering Emma Broström
Regi Mia Winge
Scenografi Torulf Wetterrot
Kostym o mask Maria Moberg
Ljus Ann-Marie Fritiofsson
Musik Dijle Neva
Ljud Susanne Brandin
Stockholms stadsteater i Vällingby, premiär den 8 mars 2018

Katarina Taikon (1932-1995) kämpade för romernas lika rättigheter i Sverige. Som en del i den kampen skrev hon böckerna om Katitzi för barn och ungdomar. Böckerna som blev mycket älskade i Sverige, handlar om hennes liv från 7-årsåldern upp till övre tonåren. Många som har läst någon eller några av hennes självbiografiska böcker har beskrivit dem som en ögonöppnare.

I den här föreställningen startar handlingen när Katitzi är 7 år och hämtas hem till familjen från det barnhem hon varit på i två år. Men livet blir inte lätt. Pappans nya fru, Tanten, gör livet svårt för henne. Att pappan och hennes syskon älskar henne räcker inte. Och samhället är hårt mot romer. Några dagar eller veckor på en plats sedan blir de bortkörda av kommun och grannar. Kampen för att få gå till skolan eller drömmen om en lägenhet är ren utopi. När brodern söker arbete vill de ha betyg att han har kunskap att laga bilar. – Jag har ju den kunskapen här , säger han och räcker fram sina händer. Föreställningen skildrar Katitzis liv som ung och de oförrätter hon och hennes familj får utstå.

I slutet får vi se att hon kommer till insikt om att hon skall kämpa för att bli accepterad som alla andra människor. Att hon skall vara stolt över att vara rom. Parallellt med den unga Katitzi uppträder den vuxna författande Katitzi på scenen som svarande och kommenterande. Mycket vältalig och stridbar så man förstår att hennes egen kamp har lyckats.

Eftersom föreställningen vänder sig till en familjepublik och unga över åtta år så kan den var informativ om ett Sverige som fanns för inte så länge sedan. Handlingen motsvarar mina förväntningar men bjuder inte på några överraskningar. Romerna är osannolikt goda och omgivningen hatfull eller välvilligt nedlåtande. Det är mycket sorger på scenen och mycket spring och häftiga utfall. Systern Rosas förtvivlan blir den man känner mest för och den ständigt hostande pappa Taikon. En hedersman som inte bara lider av samhällets förtryck utan även har gift sig med en elak svensk kvinna som förtrycker hela familjen. Att skådespelarna spelar flera roller känns naturligt men att det är två Katitzi på scenen tar bort lite av trovärdigheten i historien.

Kulisserna är baracker i olika färger av korrigerad plåt där luckor öppnas och slås igen. Den scenografin för inte tanken till ett husvagnsläger men allt sker i ett disigt grått ljus som på ett dimmigt fält. Det är inte mycket som lyfter fram romsk kultur på scen. Kanske för att undvika klichéer men det gör också att pjäsen blir lite utslätad. Om man skall vara stolt över att vara rom vill man se lite mer av den romska kulturen. När pappan säger: ”Vi är ett modernt folk, vi har inga nationella gränser” känner man stoltheten.

Jag går från teatern och funderar på vad man hade för intentioner med pjäsen.

Medverkande:
Ung Katitzi: Siham Shurafa
Vuxna Katarina/Mamí: Meliz Karlge
Rosa m fl: Linda Kunze
Paul m fl: Danne Dahlin
Pappa Taikon m fl: Isa Aqouifia
Siv-Tanten m fl: Aja Rodas

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Barnteater, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Filmrecension: 12 Strong

7 mars, 2018 by Rosemari Södergren

12 Strong
Betyg 2
Svensk biopremiär 9 mars 2018
Regi: Nicolai Fuglsig
Manus: Ted Tally, Peter Craig, Doug Stanton

En krigsfilm med bomber och granater och hjältar som är redo att offra allt för att förinta al Qaida och dess allierade talibaner. Filmen bygger på verkliga händelser och är därför rejält förutsägbar med Chris Hemsworth i rollen som hjältarnas muskulöse och adrenalin-stinne kapten Mitch Nelson.

Filmens starar under de svåra dagarna 9 september då terrorister körde in två flygplan i de två tornen i World Trade Center och tusentals dog. Kapten Mitch Nelson som är hemma hos sin fru och dotter då attacken sker fylls av adrenalin och ilska och lyckas med hjälpa av en av sina soldater övertala sina militära chefer att få ett uppdrag för att kunna hämnas och motarbeta al Qaida.

Mitch Nelson och hans män får uppdraget att bege sig till Afganistan på ett extremt farligt och nästan omöjligt uppdrag. De ska tillsammans med motståndsmän mot talibanerna ta sig till staden Mazar-e Sharif och erövra den från talibanerna.

Det är ett svårt uppdrag på många sätt. Miljön är karg och med otillgängliga berg och där måste de tolv amerikanska elitsoldaterna kunna samarbeta med den norra alliansens krigsherre, general Dostum (Negahban), som tillsammans med sina krigare tar sig fram på hästar. Amerikanarna är utbildade och vana vid modern krigsföring nu måste de anta de afghanska kavalleriets primitiva taktik. De vet också att om de blir fångade av talibanerna väntar tortyr och död, talibanerna är hänsynslösa och tar inte fångar.

Filmen har trots tröttsamma krigsscenerna en del intressanta delar, också för de som inte är intresserade av vare sig hjälteskildringar eller krigsfilmer. Kulturkrockarna är intressanta och skulle gärna fått utvecklas mer och istället kunde vi sluppit de alltför macho-dialogerna som inte ens känns riktigt äkta. Visserligen är dessa soldatmiljöer en extremt manlig värld men den skildras med lite för mycket klichéer och klyschor.

Fotot är snyggt och miljöerna är intressanta, både i Afganistan och på militärbasen hemma i Amerika. Jag som är kvinna och aldrig befunnit mig i sådana miljöer tycker det är fascinerande att få en inblick i hur det kan vara där.

Afganistan är ett land som befunnits sig i krig nästan jämt. Filmen berör detta lite ytligt, där hade jag gärna också sett det lite mer utvecklat och med lite med olika dimensioner i historien, samhället och nuvarande situation.

Men som krigsfilm och hjältefilm är den hygglig. Jag har sett både bättre och sämre.

I rollerna: Chris Hemsworth, Michael Shannon, Michael Peña, Trevante Rhodes, Geoff Stults, Thad Luckinbill, AustinStowell, Ben O´Toole, Austin Hebert, Kenneth Miller, Kenny Sheard, Jack Kesy, Navid, Negahban m fl.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Krigsfilm, Recension, Scen

Recension av tv-serie: Seven Seconds – bra, stark men spretar lite för mycket åt för många håll

6 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Seven Seconds
Betyg 3
Visas på Netflix

En stark serie som följer händelserna efter att en ung svart tonårspojke, Brenton Butler, dör i en smitningsolycka i Jersey City i USA. Vi får följa hans föräldrar och deras stora sorg och förtvivlan, vi får följa den unge polisman som körde på pojken och som tillsammans med sin polisgrupp gör allt för att sanningen inte ska komma fram och vi får följa den kvinnliga åklagaren och den polisman som jagar sanningen.

Vi får redan i filmens början se hur polismannen Peter Jablonski kär bil, jättestressad, på väg till sjukhuset dit hans fru tagits då hon blöder. Hon väntar barn och ett år tidigare förlorade de ett barn som föddes för tidigt och dog under förlossningen. Peter Jablonski kikar på sin mobil några sekunder och precis då missar han att tonårspojken kommer i full fart på sin cykel. Det är snöoväder och dålig sikt dessutom.

Jablonski ringer efter de tre polismän som han arbetar tillsammans med i området drogbevakning. De jobbar i en grupp och är mutade och korrumperade, förstås. De har samarbete med en drogkung och griper dennes konkurrenter med jämna mellanrum. DiAngelo, gruppchefen, bestämmer att de ska sopa igen spåren efter Jablonski och att de ska låta pojken ligga kvar i det snöiga diket. Om de inte hade valt att lämna pojken där skulle han förmodligen överlevt olyckan.

Mest berörande är att följa föräldrarna och farbrodern, som nu måste leva i djup sorg och saknad. Föräldrar med sorg, som förlorat ett barn, det vet jag tyvärr alldeles för mycket om hur det är. Jag lever med detta och känner tusentals andra föräldrar med samma tragedi, eftersom jag är med i flera olika grupper och föreningar för oss föräldrar som förlorat ett barn. Jag känner igen föräldrarnas reaktioner i Seven Seconds, fast allra mest pappan som bär på skuldkänslor och som sakta försöker hitta ett sätt att överleva med sin djupa sorg. Det finns några starka scener från kyrkan där medlemmar kommer med floskler.

Mamman har en mer amerikansk reaktion, tänker jag. Hon blir som galen, helt fixerad vid att hitta den som hon menar mördat hennes son. Det verkar som att tron på hämnd och vedergällning som medicin mot sorg är något typiskt amerikanskt. Mamman är uppskruvad till max för hitta den som körde på hennes pojke och lämnade honom att dö i snödrivorna. Hon är omöjlig att föra ett normalt samtal med.

Serien tar upp så många aspekter. Den handlar om korrumperade poliser, om rasism, om sorg, om saknad, om vänskap och fult politiskt spel och om hur alla är mänskliga och begripliga. Det är filmens styrka men också dess svaghet. Den tar upp lite för mycket.

Den unga kvinnliga åklagaren, KJ Harper (spelas av Clare-Hope Ashitey) är svart och det är tydligt att hennes chef utnyttjar att hon är färgad för att ha som en slags reklampelare för hans politiska korrekthet. KJ Harper har alkoholproblem och är ofta slarvig, hon har svårt att komma i tid och raggar gärna upp unga män för en natt med sex. Med jämna mellanrum bryter hon ihop på grund av sitt usla självförtroende. Det är på sätt och vis roligt att låta en kvinnlig åklagare ha alla de depraverade sidor som vi sett medelålders vita polismän ha i alldeles för många deckare. Det är bara att det blir lite för mycket. Det kunde räckt med att hon hade en eller två svagheter.

Hon har sina stora problem och polismannen, Fish Rinaldi (spelas av Michael Mosley), som jobbar med henne har sina problem. Han är skild och bor ensam med en massa hundar. Att de två med jämna mellanrum bryter ihop och förlorar tron på sig själv är i och för sig lite ovanligt i en kriminalserie, men det blir lite för mycket av det. Och de gör också några misstag som jag har svårt att tro på att de skulle göra. Jag har lite svårt att tro på att personer med de positioner de har och det ansvar de har skulle göra sådana misstag.

Det blir lite för mycket, för många ingredienser, för många problem. Serien förlorar i sin helhet på det. Den är bra och den är stark och berörande men hade varit ännu bättre om den inte flutit ut åt för många håll. En av dess stora styrkor är hur trovärdigt föräldrarna med sin sorg skildras.

Seven Seconds är regisserad av Gavid O´Connor och den bygger löst på en rysk film, The Major, som är skriven och regisserad av Yuri Bykov.

I rollerna:
Clare-Hope Ashitey as K.J. Harper
Beau Knapp as Peter Jablonski
Michael Mosley as Joe “Fish” Rinaldi
David Lyons as Mike DiAngelo
Russell Hornsby as Isaiah Butler
Raúl Castillo as Felix Osorio
Patrick Murney as Gary Wilcox
Zackary Momoh as Seth Butler
Michelle Veintimilla as Marie Jablonski
Regina King as Latrice Butler

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Kritik av samhället, Poliskorruption, Rasismen, Recension, TV-serie

Filmrecension: Gruppen – en unik film men som inte räcker ända fram

6 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Gruppen
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 april 2018

En fascinerande fransk film som är en början till ett mästerverk men inte riktigt kommer igång.

Filmen utspelar sig i den lilla franska hamnstaden La Ciotat i södra Frankrike. Sju ungdomar ska delta i ett projekt för arbetslösa unga. Tillsammans med en känd författare ska de skriva en roman som utspelar sig i deras bygd.

Ungdomarna ska arbeta fram romanen i ett grupparbete. De får skriva olika avsnitt själva och göra karaktärsbeskrivningar men sedan ska de tillsammans diskutera och forma romanen. Givetvis jobbar de mycket med klichéer.

Ganska snabbt kommer sex av gruppens sju ungdomar överens om att de ska skriva en kriminalroman som ska utspela sig mot bakgrund av stadens historia av arbetarkamp och rasism. En av ungdomarna, Antoine, är helt emot att kriminalromanen ska vara politisk. Om den nödvändigtvis ska vara politisk vill han att det ska vara arbetare som är mördare och inte någon ur eliten. Antoine är negativ och motvalls till mycket och han skrämmer de andra.

De mest intressanta delarna är frågeställningarna och tankarna kring vad litteratur och berättande är. Gruppens ledare, författaren Olivia, skriver deckare som ofta sticker ut hakan och är lite extra skrämmande. Antoine genomskådar henne ganska snabbt. Hon har egentligen ingen aning om …

Gruppens ledare, författaren Olivia, försöker forska i vad som driver Antoine. Är han högerextremist? Vem är han? Vad vill han?

Mycket i filmen är subtilt, det sägs mellan raderna. Jag tycker om när filmen inte är övertydliga utan lämnar en hel del åt publiken att känna och förstå. Filmen är dessutom unik då den bryter mot det handlingsmönster och den drama-struktur många filmer har. Ändå räcker det inte riktigt ända fram. Det är lite för många lösa trådar som hänger i luften, det är något som fattas för att den ska bli det mästerverk den skulle kunna varit. Men den är bra och den ger en hel del att prata om.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 85
  • Sida 86
  • Sida 87
  • Sida 88
  • Sida 89
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 241
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Teater Galeasen sätter upp Vernon … Läs mer om Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Med melankoliska melodislingor och … Läs mer om Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Jackie Chan gör comeback på bio

Gammal är äldst! Det kan actionlegenden … Läs mer om Jackie Chan gör comeback på bio

Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum med vinyl

Musiken från Buena Vista Social Club … Läs mer om Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum med vinyl

Filmrecension: Supergirl

Supergirl Betyg 2 Svensk biopremiär 26 … Läs mer om Filmrecension: Supergirl

Filmrecension: The Death Of Robin Hood

The Death Of Robin Hood Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Death Of Robin Hood

Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

Historien om partierna Betyg 3 Premiär … Läs mer om Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

En midsommarnattsdröm av William … Läs mer om En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen drar igång redan 12 augusti 2026

Ida Löfholm, Lidia Bäck och Malin … Läs mer om Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen drar igång redan 12 augusti 2026

Statens historiska museer återlämnar föremål från offerplatsen Unna Sájvva

Statens historiska museer har beslutat … Läs mer om Statens historiska museer återlämnar föremål från offerplatsen Unna Sájvva

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in