• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Toppen av ingenting – Svensk white trash-noir som inte räcker fram

14 mars, 2018 by Redaktionen

Toppen av ingenting
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 16 mars 2018
Regi: Måns Månsson och Axel Petersen

Svenska Toppen av ingenting, som tävlade om en guldbjörn på filmfestivalen i Berlin, handlar om Nojet, en kvinna i övre sextioårsåldern, som rycks ur sin tjugoåriga ”svenneexil” i Spanien när hennes far, en rik fastighetsägare, går bort närmare hundra år gammal. Livet vänds plötsligt upp och ned och dödsfallet tvingar henne in i sitt månatliga underhålls smutsiga backstage. Väl hemma ärver hon det sjuvåningshus som hennes pappa ägde, och hon står nu inför valet att sälja fastigheten eller fortsätta driften.

Fastigheten har under den senaste tiden i praktiken tagits om hand om Nojets bror, en skum man med talsvårigheter och dennes son; en snart medelålders odåga till ungkarl som spenderar sina dagar drickandes Bloody Marys i sin nedgångna lägenhet. Det visar sig snart att hela fastigheten är i mycket dåligt skick och att hela sjunde våningen hyrs ut svart, till personer som hyr i tredje hand och i nästan alla fall saknar kontrakt. Genom att agera mellanhand har Nojets bror och hans son tjänat stora summor pengar och försatt de boende i högst osäkra situationer. Med andra ord skildrar filmen de värsta sidorna av den närmast absurt hårda bostadsmarknad som råder i Stockholm.

Snart inleder en maktkamp mellan Nojet och hennes skumma familjemedlemmar, där hon står inför stora utmaningar – att sälja fastigheten är mycket svårt på grund av dess dåliga skick och alla svartkontrakt – och om hon inte säljer den fortsätter hela soppan med den olagliga aktiviteten och det dåliga underhållet – dessutom finns risken att de boende bildar en bostadsrättsförening som skulle vara en verklig käpp i hjulet. Snart blir hon även hotad och misshandlad av sin brorson som inte vill att hon ska sälja, eftersom det skulle sätta stopp för hans olagliga inkomstkälla. Nojet tvingas fly iväg med sin framlidne fars advokat Lex, till hans lantställe där hon kan fundera på sitt nästa drag.

Toppen av ingenting är en mörk film. Huvudpersonen rör sig i ständiga underjordiska white trash-miljöer och genomgår olika bisarrerier, som när hennes framlidne fars advokat håller på och regisserar koreografin till en välgörenhetsgala för hemlösa eller när hon själv frenetiskt rockar rockring på gymmet med ett närmast besatt ansiktsuttryck. Vissa av dessa scener är väldigt roliga och får mig att brista i skratt. Det är intressant att se en äldre kvinna i en huvudroll som varken är skör eller moderlig; publiken tas med på intima sexscener när Nojet sitter naken i ansiktet på en mäktig investerare eller bränner iväg skottsalvor med en k-pist. Men det blir tyvärr aldrig tillräckligt för att fånga mig.

Jag blir aldrig riktigt medryckt i handlingen, och ingen av karaktärerna är lätt att sympatisera med. På ena sidan av planen står den skumma brorsan och brorsonen – som inte lyfter ett finger för hyresgästerna utan endast kramar dem på slantar – och på andra sidan står Nojet själv: som levt sitt liv i en bubbla och som själv inte heller verkar känna någon sympati för hyresgästerna. Hon verkar inte känna någon sympati för så många andra i filmen heller för den delen; utan är rätt otrevligt mot vem som än står framför henne. All white trash blir till slut groteskt, belysningen är dålig, dialogen utmynnar sällan i något konstruktivt och kameran är ständigt inzoomad på saker man helst vill slippa se. Handlingen är snårig och tråcklig och känns till slut vara på väg mot ett avgörande, men när filmen är slut har jag en dålig smak i munnen. Smaken av antiklimax och moraliskt förfall.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Tomb Raider – Alicia Vikander bär filmen

14 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Tomb Raider
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 mars 2018
Regi Roar Uthaug

Alicia Vikander är imponerande och helt suverän som Lara Croft. En riktig actionhjälte. Men filmen i övrigt är haltande med svag handling, förutsägbar och vi har sett en lång rad liknande äventyrsberättelser i Indiana Jones-kategorin, de flesta mycket bättre. Det är en klassisk underhållningsfilm med välkända ingrediens som dolda skatter, en exotisk värld, otäcka mysterier och onda skurkar som vill förgöra världen.

Alicia Vikander har axlat Angelina Jolies mantel som Lara Croft är hjältinnan och huvudfiguren i datorspelsserien Tomb Raider. Angelina Jolie spelade Lara Croft i två filmer, Lara Croft: Tomb Raider och Lara Croft Tomb Raider: The Cradle of Life. Alicia Vikander gör det med stor framgång. Hon är en modig skådespelare som vågar bredda sitt register och visar nu att hon både kan spela karaktärsroller där hon får Oscarsstatyetten, en maskin/robot (i ExMachina) och nu actionhjälte.

I Tomb Raider spelar hon en vilsen ung Lara Croft vars stenrika pappa försvann för sju år sedan och hon har vägrat skriva under dödsförklaringen. Om hon skriver under blir hon stenrik arvtagerska men hon föredrar att ta sig fram som fattigt cykelbud och på fritiden tränar hon MMA. Hon hittar hemliga papper från sin försvunna pappa som visar vart han gav sig av då han försvann. Hon ger sig av till denna mystiska plats, en hemlig ö utanför Japan.

Att filmen har massor av ingredienser och scener från tv-spel är väntat, förstås. Skeppsbrott och storm, golv som försvinner i grottan, onda män som har slavar, låsta dörrar som kräver en smart hjälte för att komma på hur de öppnas, bomber och vapen, ja allt finns med. Att det aldrig blir riktigt spännande hur otäckt det än är, det hör väl till själva genren.

Hennes pappa (som spelas av Dominic West, känd från tv-serierna The Affair och The Wire och från Ruben Östlunds Oscarsnominerade film The Square) gav sig av för att leta efter den plats där ondskans drottning Himiko blivit levande begravd. Här finns en av filmens haltande logik. Vi får under filmens lopp veta att när Laras mamma dog blev hennes pappa fixerad vid att hitta bevis på liv efter döden och paranormal verksamhet. Varför blev han då samtidigt så engagerad i att hitta den ondskefulla drottningens grav? Det saknar logik.

Jag har sett sämre äventyrsfilmer men också bättre. Det är Alicia Vikander som är filmens största behållning. Hon är en tuff actionhjälte som både kan skjuta pilbåge, slåss och kasta sig över stup men har samtidigt en mänsklig karaktär som visar medkänsla och solidaritet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Teaterkritik: Onåd – starkt om kulturkrockar inom oss och i möten

11 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Premiär på Kulturhuset/Stadsteatern, Lilla scen den 8 mars 2010;
Regi Dritëro Kasapi;
Scenografi Lars Östbergh;
Kostym Annika Nieminen Bromberg;
Ljus Åsa Holtz;
Ljud Emil Olsson;
Mask Petra Göransson;

Onåd
Av Ayad Akhtar
Regi Dritero Kasapi
Premiär 10 mars 2018 på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Ett tankeväckande drama om kultur och religion och våra ursprung och vad som kommer fram om vi skrapar på ytan och om rädslan för muslimer i USA efter 11 september. Uppsättningen är berörande träffsäker och skådespelarna är enastående i sina roller.
Amir Kapoor är en framgångsrik jurist i finansärenden. Han jobbar på en advokatfirma med judiska ägare. Själv har Amir muslimska rötter, fast det har han dolt så långt det är möjligt. Han har bytt efternamn från det betydligt mer muslimskt klingande Abdullah. Dessutom är han sekulariserad och ser sig inte som troende muslim. Han jobbar hårt och har förhoppningar om att framöver få bli felägare i firman.

Han har en flickvän, Emily, från vit amerikansk övre medelklass. Emily är konstnär och har på senare tid börjat skapa verk starkt inspirerad av muslimsk konst. Hon brinner för att visa nutiden hur mycket vackert som muslimska konstnärer skapat. Det finns en tydlig konflikt mellan dem. Amir ser det mörka med islam, förtryck och terror som skett genom historien i islams namn, han upplever koranen som en förtryckande bok medan hans västerländska flickvän ser något vackert i islam.

I dramats början står Amir modell för Emily som tagit start intryck av Diego Velazquez berömda porträtt av den moriske slsvrn Juan de Pareja. Emily vill använda samma färger men istället måla Amir i sin 600 dollarsskjorta och kavaj.

Symboliken är uppenbar. Amir har framgång men är han fri? En extra krydda i symboliken får vi genom att bara hans överkropp porträtteras så undertill står han i kalsongerna.

Allt sätts på sin spets när hans systerson kommer och tillsammans med Emily övertalar honom att försöka hjälpa en imam som gripits, misstänkt för att ha stött terrorister då han skickat pengar utomlands.

Föreställningen kan delvis placeras i facket ”middagsbjudningar som går överstyr”. Emily har bjudit in en vän, Isaac, som har stort inflytande i konstvärlden och Emily har förhoppningar om att få med några av sina konstverk på hans kommande utställning. Isaac är av judisk ursprung och hans flickvän är svart amerikanska med rötter från ghettot.

Allt börjar så trivsamt i den vackra Manhattanlägenheten med dessa fyra trendkänsliga moderna unga personer men sakta med säkert raseras deras yta och det judiska och det muslimska går i clinch. Det är starkt, dramatiskt och mångsidigt. Vem är vi, hur har vårt ursprung präglat oss?

Shebly Niavarani är lysande som Amir och visar att han är en av vår tids stora nya namn.

Arkiverad under: Recension, Scen, Skivrecensioner, Teater, Teaterkritik Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Teaterkritik: Besök av en gammal dam med Marie Göranzon

10 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Foto: Bengt Wanselius

Besök av en gammal dam
Av Friedrich Dürrenmatt
Översättning: Britt G Hallqvist
Regi: Katrine Wiedemann
Scenografi och kostym: Maja Ravn
Ljus: Mats Öhlin
Ljud: Kristian Oscarsson
Maskdesign: Sara Lycke och Maria Reis
Premiär 9 mars 2018 på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm

En skrämmande berättelse om vad människor kan förmås att göra för välfärden, för att få ett lyxliv och pengar. Den ikoniska svenska skådespelerskan Marie Göranzon debuterar på Stockholms stadsteaters stora scen i en grym och absurd skildring av hur människor i grupp kan förmå sig till att utföra de mest grymma handlingar. En skildring av hur vanliga hyggliga medborgare till och med kan begå mord i grupp för att rädda ett välmående liv.

Marie Göranzon spelar miljardärskan Claire Zachanassian som efter 45 år återvänder i stor stil till sin solkiga lilla barndomsstad. Hon tas emot av borgmästaren och stadens förnämsta invånare som haft ett möte där de beslutat att herr Ill, som har hennes ungdomskärlek när hon bodde i staden, ska flörta med henne för att förmå henne att sponsra staden som är näst intill bankrutt. Claire är dock inte så lättlurad. Hon har skinn på näsan och är ute efter hämnd. Hon lovar staden en miljard, på ett villkor. Hon kräver hämnd på herr Ill. Han övergav henne när de var unga och han gjort henne med barn. Claire kräver att någon av stadens invånare ska döda herr Ill.

Spontant, direkt, säger borgmästaren och alla invånare nej. De kan inte begå brott, de kan inte döda, för att få pengar. Sakta men säkert börjar medborgarna ändå att utnyttja möjligheten till en bättre tillvaro. De börjar handla på kredit och börjar vänja sig vid att ha tillgång till pengar.

Regissören Katrine Wiedemann har valt att förlägga scenen som en cirkusscen med publik på båda sidor och att låta skådespelarna agera som typer, schabloner, istället för mänskliga karaktärer. Jag tycker dramat förlorar på det. Handlingen är så skrämmande att det fungerar inte riktigt att göra det till en komedi och det märks genom att det inte kommer så mycket skratt från premiärpubliken. Det är mer ett drama, men för att fungera borde karaktärerna få djup.

Det är synd att ha Marie Göranzon tillsammans med flera ur den svenska skådespelareliten på scen och ändå får de inte agera mer än som klichéer. Jag tänker att regissören gjort detta som ett medvetet val för att det ska handla om vad gruppen människor kan förmås göra och att det inte skulle handla om de enskilda individerna. Men trots det är varenda en i gruppen en unik individ. Att ta steget och agera med gruppen bygger ändå på att varje individ gjort en inre resa. Jag tror iscensättningen hade vunnit på att vi kommit några karaktärer närmare. Också Marie Göranzons Claire är för ensidigt skildrat. Tvekar hon aldrig inför att hennes ungdomskärlek ska dödas?

Den schweiziske författaren Friedrich Dürrenmatt skrev dramat 1956 (tyska: Der Besuch der alten Dame). Filmen Besöket från 1964, med Ingrid Bergman i huvudrollen, bygger löst på pjäsen. Likaså filmen Hyènes från 1992 i regi av Djibril Diop Mambéty. Skildringen av det våld som förtryck som människor i grupp kan utföra tillsammans är om möjligt ännu mer aktuellt idag. Att en stor grupp människor kan förmås att begå mord har hänt många gånger genom historien, inte bara nazisterna har utrotat människor, än idag upprepas det: se bara vad IS och andra fundamentalistiska islamistiska grupper är beredda att göra och gör. Jag ser också berättelsen som en metafor för hur nutidens människa för sin välfärds och bekväma tillvaros skull är beredd att ta död på vår jord.

Fakta om regissören från ett pressmeddelande:
Danska regissören Katrine Wiedemann har haft stora framgångar med sina egensinniga tolkningar av klassiker, på Kulturhuset Stadsteatern har hon bland annat satt upp Peer Gynt med Magnus Krepper i titelrollen (2012) och Hamlet med Gustaf Skarsgård (2009). I Sverige har hon även uppmärksammats för Romeo och Julia (2002) i samarbete med Cirkus cirkör som spelades på Elverket och Havsfruen (2005) i samarbete med Teater Kaleidoskop.

– Jag har alltid velat sätta upp Besök av en gammal dam, den är så oerhört aktuell idag trots att den är skriven i en helt annan tid! Fokus på maktbalansen mellan kön, kapitalismens kraft, pressens makt, etc – den känns självklar att sätta upp just nu, just i Stockholm. I Durrenmatts universum finns den mest groteska humorn och de svarta stämningarna sida vid sida, det är ett universum som ställer oss många relevanta frågor idag, säger Katrine Wiedemann.

I rollerna:
Claire Marie Göranzon
Ill Dan Ekborg
Ills fru Kirsti Stubø
Ills dotter Lotti Törnros
Ills son Pablo Leiva Wenger
Borgmästaren Allan Svensson
Prästen Gerhard Hoberstorfer
Läraren Samuel Fröler
Doktorn Leonard Terfelt
Polisen, domaren Ulf Eklund
Journalisten Tim Dillman
Swing Henrik Hellström och Sylvia Rauan

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Monster och Gudar – Scenografin slår med häpnad och entusiasm medan manusets röda tråd haltar

10 mars, 2018 by Lotta Altner

Foto: Jonas Jörneberg

Monster och Gudar
Manus är skrivet av regissör och ensemble
Regi Sally Palm
Scenografi & Programillustration Mats Sahlström
Komposition & ljuddesign Stefan Johansson
Kostym & maskdesign Matilda Hyttsten
Scentekniker Kim Sten
Ljusteknik praktik Marta Khomenko
Ljudteknik Niklas Nordström
Premiär på Orionteatern, Stockholm den 9 mars 2018

I en värld där det fina och det hemska lätt tilldelas gudomlighet och ondska, är det befriande att få inblick i mytologiernas gudar och monster på en annan nivå. I den här världen är inte alltid gudarna ”the good guys” och monsterna förtjänar kanske inte jämt att få sina skallar avskurna trots att de är fula som stryk. Avstånden blir som finmotorik och självklarheterna mycket mindre absoluta. Dessutom finns det utrymme, utan att behöva skämmas att skratta helhjärtat åt gudarnas självfixeringar, ”…här står vi med hela jorden vid våra fötter…vad snabbt du lär dig lilla människa”. Samtidigt behöver inte mänskligheten alls beröra dig eftersom deras vardag påvisas så mycket mindre dramatiskt än gudarnas känsloliv. Du behöver inte ens se din egen mänsklighet.

Det var mycket länge sedan som en föreställnings scenografiska lösningar imponerat så djupt på mig som den här uppsättningens. Man kan inget annat än att säga att den är helt fantastisk. På en flytande ö rör sig skådespelarna, och alla typer av väder och vindar kommer verklighetstroget att drabba karaktärerna. När det slutligen kommer ett strilande regn över scen, kan jag knappt tro att det är sant. Mina fantasier om Nya Zeelands grödor och djurliv infinner sig och man kan nästan känna moder jords fukt som ett eget ekosystem från scenen.

Ensemblen spelar många olika roller och ibland kändes det som om några av skådespelarna inte riktigt hann ställa om från den ena rollen till den andra. Eventuellt var det premiärnerver eller så att det hade underlättat med två skådespelare till på scen. Kanske är det också så att några av rollkaraktärerna var allt för förminskade i handlingen. Därmed förmedlade de inte tillräckligt mycket kött på benen för ge karaktären berättigande i scenerna. Grekisk mytologi kräver sin historia och kraftiga förankring i myterna för att vi ska kunna hänga med i handlingen och förstå dess syften.

Handlingen i föreställningen är inte lättsmält och kräver mer än livlig fantasi . Är du helt novis i grekisk mytologi tror jag inte att du får ihop det i slutet. Dessutom förutsätter uppsättningen för ett barn att en vuxen läser högt och förklarar med egna ord de olika gudarnas namn, egenskaper och historia (om än med hjälp av programmet). Däremot är programmet mycket bra, men kan inte hjälpa en 7 åring pedagogiskt utan hjälp. Härligt nog frågade barnen fritt under föreställningen då de inte förstod och pålästa föräldrar på söder fick tänka till och hjälpa till så gott de kunde. Det var befriande att höra ”varför gör han så?” eller ”vem är hon egentligen?”

Kvällens härligaste rollinsats är gudarnas gud, Zeus. Att spela dryg och världsrådens krävde sin kvinna. På en charmigt nonchalant sätt blir Zeus svartsjuk på mänskligheten och tvingar publiken till applåder när guden känner dålig självkänsla. Zeus vill maximera sina behag för ”man lever bara en gång, även om det är för alltid”.

Gudomlighet och mänsklighet behöver ett forum som detta. Vi behöver inse nyansskillnaderna mellan det som kan anses som gott och det som hör hemma i de ondare skalorna. I slutändan är den ändå så att de flesta av oss längtar och tycker att ” det känns bra att springa mot ljuset” när det går.

Ensemble
Karin Bengtsson, Angela Wand, Janne Granström och Olle Jernberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 85
  • Sida 86
  • Sida 87
  • Sida 88
  • Sida 89
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in