Äntligen är Joel Alme på gång med nytt album. 9 maj släpper han nya albumet ”A Tender Trap”. Men nu har han släppt den första singeln och du kan lyssna på den här:
Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Joel Alme?
Från pressutskicket:
När jag befinner mig mitt i titelspåret på Joel Almes tredje solosläpp kan jag inte föreställa mig en finare plats. Det finns ingenstans där jag hellre vill vara än mellan de svängiga trummorna som väcktes till liv av Supremes någon gång för länge sedan och den långsamma melodin hämtad från… Evigheten. Det är någonting i Göteborgssonens melodier som påminner mig om det oändligt vackra som finns omkring oss men som oftast gömmer sig bakom lager av oväsentligheter. Som leendet hos den som älskar. Men det är också melodier som melankoliskt konstaterar att ingenting varar för evigt. Ingenting, aldrig någonsin.
Jag frågar Joel vad som inspirerat och han säger att han lyssnat mycket på Kris Kristofferson, Nico, (vilket jag tycker mig höra i ”If She Ever Knew”) Jonathan Richman och Frank Sinatra. Det är mer gitarrbaserat den här gången, mer back to basics och mindre bombastiskt. ”A Tender Trap” innehåller färre stråkar än hyllade föregångaren ”Waiting for the Bells” (2010). Men om vi ska vara ärliga så har Joel Alme, som alltmer självklart framstår som en av landets bästa låtskrivare, bara ytterligare förfinat sitt uttryck. Han är inte artisten som gör helomvändningar, ända sedan starten har han framstått som extremt trygg i sin musikaliska värld där melodin alltid är den som visar vägen. Jag tror att det handlar om att söka sig till en sorts förtröstansfull plats, en värld där vi är utom fara. Att hitta tillbaka till pojkrummet. Jag lyssnar på skivan och hör långa nätter med 70-talets Elvis från stereon. Musik som har det där unika svänget och melodier som sträcker sig långt bortom nästa veckas försäljningslista. Den sortens melodier som får en tår att leta sig ut ur ögonvrån utan att man riktigt vet om det beror på sorg eller tacksamhet.
Eller både och.
I samband med den enormt uppskrivna debuten ”Master of Ceremonies” (2008) jämfördes Joel Alme med ett gäng andra Göteborgsartister, som om han vore en i gänget av indiepopare från västkusten. Det var naturligtvis helt fel, något som blir tydligare för varje låt han spelar för oss. Den här rastlöse låtskrivaren, som bor i Stockholm men aldrig riktigt känt sig hemma i huvudstadens karriärshets, kan inte så enkelt kopplas samman med andra nutida artister. När han fortfarande var en lovande debutant sa han ofta ganska märkliga saker i intervjuer. Jag minns bland annat hur han berättade att han minsann skulle äta en massa bearnaisesås och bli tjock – allt för att slippa förknippas med ångestfyllda konstnärssjälar nedstoppade i tajta jeans.
I dag behöver han inte övertyga oss längre. Vi vet att Joel Alme lever i ett alldeles eget, parallellt universum. En plats där det fortfarande finns utrymme för romantik och där en melodi säger mer än tusen ord i en pressbiografi.
Patrik Wirén, journalist.
”A tender trap” spelades in av Mattias Glavå.
Medverkande musiker: Oskar Arvidsson, Martin Elisson, Per Larsson, Ramo Spatalovic, Reine Fiske, Gustav Ejstes, Christoffer Gunrup, Moussa Fadera, Fredrik Sandsten och Richard Harrysson.
Diskografi:
Masters Of Ceremonies (2008)
Waiting For The Bells (2010)
A Tender Trap (2012)
Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, Joel Alme, musik, popmusik, video
