Hårdrock

Pearl Jam, Friends Arena
28 juni 2014
Betyg: 5

Ibland är det svårt att skaka av sig känslan av att en konsert mest är en dag på jobbet för artisten eller bandet. För somliga, Bob Dylan och Van Morrison är två ökända exempel, är det dessutom inte sällan en dålig dag då man gör vad som krävs för att få betalt men inte bjuder på det minsta lilla extra. Men till och med hos Bruce Springsteen, som aldrig skulle tillåta sig själv att göra något annat än ett förstklassigt dagsverke, kan det ibland lysa igenom att det är fråga om ett jobb.

Jag antar att Pearl Jam också har sådana dagar, alla band som turnerar månader i sträck måste ju ha dem. Men den här konserten, den 28 juni på Friends Arena, är den exakta motsatsen till en sådan dag.

Inledningen är lågmäld och långsam, med Release, Sometimes och Elderly Woman. De sänker tempot ännu mer och ökar i stället tyngden med Black, inte sällan en del av ett finalcrescendo men här redan som fjärde låt.

Så exploderar det. Go. Animal. Mind Your Manners. Why Go. Corduroy. Energin på scenen är utan motstycke. Eddie Vedder ryter sig igenom låtarna och menar fortfarande vartenda ord.

När Eddie reciterar sin fonetiska lapp och på stapplande, väldigt stapplande, svenska meddelar att bandet höll sitt löfte att komma tillbaka snart eftersom det var en så bra kväll för två år sedan börjar det stå klart att det här är en speciell kväll för bandet och därmed för publiken.

Förra gången var det tolv år sedan vi sågs och Pearl Jam lyckades göra Globen intimare än åtminstone jag någonsin upplevt den. Nu lyckas de – eller snarare vi, publikens oreserverade kärlek är förstås en förutsättning – med det osannolika: att skapa värme och närhet i Friends Arena.

Och hör och häpna: Ljudet är riktigt bra. Volymen är något lägre än vanligt och vi slipper nästan helt att det grötar ihop sig. Bara i My Father’s Son skakar Jeff Aments bas sönder ljudbilden något.

Det är svårt att plocka fram enskilda höjdpunkter. Sirens, kanske det närmaste Pearl Jam kommit en powerballad och den låt på senaste skivan jag haft svårast för, fungerar perfekt. I Spin The Black Circle får Mike McCready eld i baken och springer varv efter varv runt scenen. Rearviewmirror blir ett första crescendo och publikhavet kokar.

Pausen före första extranumret är knappt en minut, så stor är ivern att komma på igen. Och stämningen stiger ytterligare. En tjej i publiken får sin ena sko signerad av Eddie, ur den andra dricker han en slurk vin innan han lämnar tillbaka den och intygar att de nu har ”a special connection”.

En smått magisk akustisk Oceans följs av en cover på Pink Floyds Mother, kanske inte världens mest spännande låt men det går inte att klaga på inlevelsen. Supersonic tillägnas The Hives, den glider över i Dead Boys-covern Sonic Reducer och Ament och McCready körar med leenden från öra till öra. Porch som flippar ut i ett utdraget jammande där Eddie Miley Cyrus-gungar i en lampa.

Ljusen tänds i arenan under Baba O’Reilly (The Who-cover) för att bandet ska se hela publiken och en paradoxalt ljus Indifference får avsluta kvällen efter tre timmar.

Och vi är närmare 24.000 som har fått uppleva något extraordinärt. Så bra. Så fantastiskt bra.
Text: Anders Emretsson
Foto: Peter Birgerstam – förutom bilden på spellistan som är officiell bild