Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Folkoperan

”Madame Butterfly” på Folkoperan – en andra gång – helt ljuvligt underbart fantastiskt vackert

by

I går kväll (15/9) var det dags för andra premiären av ”Madame Butterfly” på Folkoperan. Alla föreställningar på Folkoperan sjöngs av olika sångarlag och det är i princip en bra ordning, men det ställer så klart till problem, om man som undertecknad bor utanför stockholmsområdet.
Anta att jag skulle vilja se föreställningen en gång till så gäller det ju att pricka in rätt dag, men också att ordna med en billig transport till Kungliga huvudstaden och eventuell dito övernattning.
Visst det är ju ett världsligt problem dessutom kommer vi ju att kunna se en av föreställningarna på Folkets Hus digitala biografkedja den 12 november, tror jag.

Efter att ha sett första premiärföreställningen så var jag mycket nöjd med Butterfly, Charlotta Larsson, men också med Anders Larsson och Ivonne Fuchs med flera. Men det är också sant att jag inte gillade första akten särskilt mycket. På detta faktum har jag funderat en hel del och vad som är orsak och verkan lär jag nog aldrig reda ut, men när jag nu skulle se föreställningen fick jag genom benäget bistånd från biljettkassan byta min parkettbiljett till första raden på balkongen. Det visade sig att det var ett s.k. lyckokast.

Nu satt jag i rätt nivå för att fullt ut kunna njuta av föreställningen, eftersom den huvudsakliga handlingen utspelar sig på andra våningen i hyreshuset i jämnhöjd med balkongen. Jag kan ha fel, men jag upplevde också att orkestern inte spelade fullt så starkt som vid första premiäromgången.

På detta vann hela föreställningen. Inga diktionsproblem här jag uppfattade nästan varje stavelse, vilket ju också är nödvändigt när föreställningen sjöngs på svenska. Egentligen vill jag höra verket på sitt originalspråk, nämligen italienska. Den totala musikupplevelsen blir som bäst då och jag störs inte av att kunna se texten på en textremsa, men egentligen behövs det ingen textmaskin, utan jag brukar läsa in handlingen i förväg.

Gårdagens upplevelse var helt enkelt helt ljuvligt fantastiskt underbart och en kväll då det mesta stämde. Kärleksparet, Clara Bystrand och Ulric Björklund var helt fantastiska inte minst i den stora kärleksscenen ”Viene la sera” som ju också innehåller ”Bimba dagli occhi pieni di malia” och ”Vogliatemi bene, un bene piccolino” dvs mer än en kvarts underbar musik och sång. Dessutom var det mycket väl och trovärdigt gestaltat.

Som Sharpless hörde vi Anton Ljungvist och detta var en mycket fin upplevelse. Jag upplevde det lite som en yngre kopia av Anders Larsson.

I andra akten blev jag djupt imponerad av duetten mellan Butterfly och Suzuki ”Già il sole!. Det var ljuvligt samstämt mellan Clara Bystrand och Margareta Westerlind.

Sammanfattningsvis var det en stor operakväll, precis som det skall vara: en kväll på operan. Det känns angeläget att uppmana alla som har möjlighet att rusa till biljettluckan för att säkra sina biljetter.

Vill du veta mer om föreställningen besök Folkoperans hemsida eller Mogens Operasidor

Här kan du läsa mitt inlägg om första premiäromgången
Vill du läsa mer om själva handlingen i operan besök Teatermagasinet
Teatermagasinets recension
Produktionsteam
REGI Katharina Thoma
SVENSK ÖVERSÄTTNING Sven Nyblom, reviderad av Goran Gentele
MUSIKALISK LEDNING Per-Otto Johansson
DIRIGENTER Per-Otto Johansson/ Joakin Unander
SCENOGRAFI & KOSTYM Julia Müer
LJUS Olaf Winter
MASK & PERUK Theresia Frisk, Petra Göransson
ORKESTERARRANGEMANG Anders Högstedt

Medverkande 15/9
Madame Butterfly (Cio-Cio-San): Clara Bystrand
Suzuki: Margaretha Westerlind
Pinkerton: Ulric Björklund
Sharpless: Anton Ljunqvist
Goro: Daniel Ralphsson
Bonzo: Anders Kjellstrand
Kate Pinkerton: Ulrika Nilsson
Yamadori: Eric Thorslund
Yakuside: John Haque
Kommissarien: Andreas Konvicka
Mor: Sara Radulovic
Moster: Anneli Leandoer
Kusin: Maria Mayer
Vigselförrättare: Jan Lekemark
Barnet: Zion Engström Vaamonde
Folkoperans kör & orkester

Kärleksdrycken på Folkoperan premiär 2 – och några tankar om nyinstuderingar

by

I fredags kväll var jag på den andra premiären av Kärleksdrycken på Folkoperan. Det är solisterna från avgångsklassen på OHS som svarade för föreställningen.

Efter första premiären skrev jag att min uppfattning var att operan mer liknade en musikal, vilket bl a Teatermagasinet ansåg var bra, men som jag konstaterade i mitt inlägg efter onsdagens föreställning så har jag inget emot att gå på musikal, men om jag besöker ett operahus så vill jag helst höra och se just opera.

Kärleksdrycken är ett av Gaetano Donizettis mest populära och ofta spelade verk och i Amerika eller kanske heter det egentligen USA tillhör verket en av de mest populära verken.

Den mest kända arian är ”Una furtiva lagrima” och den arian sjöngs av varenda tenor värd namnet och bl a gör Luciano Pavarotti en minnesvärd inspelning.

Eftersom jag har haft tillgång till MetPlayer, under flera år, så har jag haft möjlighet att både se och höra verket ett stort antal gånger och säga vad man vill men på Metropolitan kan du alltid förvänta sig att höra de bästa sångarna, men också bra uppsättningar.

När jag gick till Folkoperan i onsdags var det i en känsla att jag kunde handlingen i verket utan och innan, men tyvärr hade jag inte läst igenom handlingsreferatet på Folkoperans hemsida, vilket man inom parentes alltid skall göra innan operabesöket. Gör man det så får man mer ut av upplevelsen. Men det hade jag alltså inte gjort.

När föreställningen började så var jag alltså helt oförberedd på vad som komma skulle. In på scen kom sju ungdomar som började dansa och sjunga och även om det inte var något större fel på deras prestationer kändes det ganska märkligt.

Men det som jag reagerade mest på var den stora fondbilden, som åtminstone inte jag kunde räkna ut vilken funktion den fyllde. I övrigt bestod scenografin av ett konstverk i ena änden av scenen och dessutom några rörliga skåp på hjul, som också användes i ”Figaros bröllop”, men nu överdraget med en plastpåse.

Det var med andra ord ingen succéföreställning, men jag ansåg ändå att sångarna gjorde bra ifrån sig och på solistsidan hade jag inga större invändningar.

På föreställningen i fredags fick jag så ett helt annat intryck. Mitt första hands intryck var att allt gick mycket lugnare till och inte heller nu har jag något direkt att klaga på solist-prestationerna eller för den delen ”körens” insatser, men jag tyckte nog att kören var aningen vassare i fredags och kanske hade det med premiärnerverna att göra?

Vad det gäller solistprestationerna så är det inte min avsikt att ens försöka jämföra deras prestationer. Det är varken rättvist eller relevant. Enligt min uppfattning så skötte sig respektive grupp bra, men visst var det stor skillnad på rösterna, men det anser jag bara är kul och det har för övrigt varit själva driftkraften till att jag ville se båda premiärerna. För mig är det två helt olika föreställningar och därför blir det ju också två helt olika upplevelser.

En förklaring till att jag gillade föreställningen bättre i fredags kan ju vara att då visste jag vad jag hade att förvänta mig och då upplevde jag inga överraskningar vilket gjorde att jag kunde koncentrera mig mer både på musiken och det sångliga fullt ut.

Numera är det inte möjligt att se uppsättningar som jag är van vid utan nu är det snarare regel än undantag att alla verk skall göras om eller kanske heter det nytolkas. För ordningens skull vill jag gärna poängtera att jag inte är någon principiell motståndare till nytolkningar ibland blir det ganska bra och det senaste exemplet som jag kan nämna är Hilda Hellwigs uppsättning av Giuseppe Verdis ”Rigoletto”, men här är det kanske mer korrekt att påstå att det är en uppsättning som har några år på nacken, men som vållade ett visst rabalder när den hade premiär.

Detta är dock det senaste exemplet på ett som jag tyckte lyckat exempel på en nyinstudering. Helt ärligt förstår jag egentligen inte varför det är nödvändigt med alla dessa nyinstuderingar, varför kan man inte istället uppföra andra verk om man anser att de inte platsar utan en nyinstudering. Det finns tror jag närmare, ett tusental operor som kunde få en chans istället för att som nu fortsätta att spela omkring ett tjugotal operor, vilket dessutom innebär att flera operahus spelar samma verk vid ungefär samma tid. Ett exempel på detta kan ju vara ”Rucklarens väg” som på hösten förra året gick upp på Malmö Operan och några månader senare sattes den upp på Det Kongelige Teater på våren efter och samma uppsättning flyttades senare samma år till GöteborgsOperan. Allt detta på mindre än ett år.

Min utgångspunkt är egentligen att man skall respektera kompositörens och librettistens ursprungliga idé och tankar, men jag är naturligtvis medveten om att det finns delade meningar om detta. Dessutom är det ju fullt möjligt att förnya verket genom att flytta handlingen från den ursprungliga tiden till en annan tid utan att göra som Claes Fellbom valde att göra. Från 1800-talet till 2010 kan ju innebära vissa problem och den avgörande frågan är ju egentligen varför regissören väljer den vägen. Det kan jag inte svara på, men jag kan naturligtvis tänka mig några olika orsaker, kanske var det för att skapa roller till hela klassen?

Om det är detta som är anledningen förstår jag inte varför man inte kunde hålla sig till den vanligaste spelade versionen?

Claes Fellbom skriver att verket handlar om kärlekens villkor idag, men det tycker jag är tveksamt. Egentligen handlar väl operan om Nemorinos kamp eller strävan att få Adina att älska honom, men vissa förvecklingar gör att det tar lite tid innan han når målet.

Oavsett om jag rätt förstår regissörens intentioner eller ej så gillade jag uppsättningen bättre på den andra premiären, men som tidigare nämnt det beror inte på att det var någon större skillnad på sånginsatserna utan det hade säkert att göra med att jag till fredagen hade förstått om än inte accepterat regissörens upplägg.

Musik: Gaetano Donizetti
Libretto: Felice Romani
Översättning: Folke Abenius

Medverkande i Kärleksdrycken
Adina: Maria Demérus
Nemorino: Joel Annmo
Dulcamara: Mattias Olsson
Belcore: Richard Laby
Gianetta: Randi Synnöve Rössaak

Ensemble ur årskurs 1
Kandidat: William Baker
Kandidat:Caroline Christensen
Kandidat: Richard Hamrin
Kandidat; Jenny Hertzman
Kandidat: Rasmus Karlsson
Kandidat: Kristofer Lundin

Produktionsteam
Regi: Claes Fellbom
Koreografi: Per Sacklén
Dirigent: Joakim Unander
Scenografi: Ger Olde Monnikhof
Kostym: Mats Lindberg
Ljusdesign:Mats Andreasson
Mask & Peruk: Therésia Frisk
Fondbild: Tina Schenkler

Här kan du läsa mer om mina tankar från första premiären

Här kan du läsa vad Expressens Lars Sjöberg ansåg om föreställningen

Här kan du läsa vad SvD Bo Löfvendahl ansåg om föreställningen

Du kan läsa mer om föreställningen på Folkoperans hemsida

Opera Dead or Alive?

by

Foto: Mathilda Franzén

Vilket värde har operakonsten i vårt samhälle? Lördag den 16 oktober kl 14.00 hålls ett seminarium på Folkoperan där vi ställer frågan: är operan död eller levande?

Opera beskrivs ofta som ett egendomligt nöje för en rik elit. Anhängarna svarar att operan fortfarande är relevant för vårt samhälle och att den kan hjälpa till att utbilda och integrera ungdomar genom olika uppsökande projekt. Måste opera vara ”relevant”? Eller handlar dess värde om att den förmår ta oss bortom vardagen? Eller har kritikerna rätt? Folkoperan, Institute of Ideas och Tidskriften OPERA bjuder in till en diskussion om operakonsten.

Panelen består av operakännare och kritiker. Publiken är en viktig del i diskussionen som leds av Angus Kennedy från Institute of Ideas i London. Angus Kennedy är PR-ansvarig på Institute of Ideas, vars mission är att skapa debatt genom att bland annat organisera konferenser och diskussionsforum samt att publicera artiklar.

Det låter som en intressant eftermiddag och jag är ju i Kungliga Huvudstaden, men på en annan angelägenhet, nämligen för att fira Svenska Wagner-sällskapets fyrtioårs jubileum, men jag får se om jag på något sätt kan kombinera dessa två viktiga angelägenheter.

Men du som inte har den situationen vik alltså lördagen den 16 oktober kl. 14.00 på Folkoperan, Hornsgatan 72. Fri entré.

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Fausts Förvandling – En djävulsk opera för unga

by


Folkoperan gör en ny bearbetning av Faust och förvandlar verket till en föreställning för barn och unga.
Fausts Förvandling handlar om att känna att man inte duger.
När är man egentligen vacker?
Hur funkar vänskap och kärlek när man inte är sig själv?

– För mig handlar det om att göra de existentiella frågorna levande. Publiken är redan väl insatt, de vet att ondskan kan heta Voldemort eller som här, Karlsson, i efternamn. De konkreta frågorna i uppsättningen – att göra om sig för att duga, bli sviken, känna sig utsatt – är saker som de flesta barn brottas med varje dag, säger regissören Linda Mallik.

Regissören Linda Mallik har tidigare varit dirigent och kapellmästare för opera och musikteater på bl. a. Stockholms Stadsteater, Ystad Teater, Riksteatern och Västerås Konserthus. Hon är utbildad vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm och Sibeliusakademin och studerar just nu sista året på Operahögskolans regilinje.

Handling

I ett höghus inte långt ifrån tunnelbanan tänker Fabian Faust dränka sig i sitt akvarium. Han drömmer om kärlek men känner sig misslyckad, ful och ensam. Då dyker Meffi Karlsson upp. Hans magi gör Fabian till alla tjejers drömkille! Meffi vill bara ha en liten sak i utbyte; Fabians själ.
I lägenheten ovanför sitter Margarita och spelar orgel och drömmer om kärlek. En dag möter Margarita alla tjejers drömkille på gatan. Han säger att hon är underbar! Att han vill träffa henne! Plötsligt står en väska med fantastiska kläder utanför dörren.
Men när nye Faust möter nya Margarita – då tappar verkligheten balansen.
Nu kan vad som helst hända.

Målgrupp: 8-12 år

Musik: Charles Gounod
Libretto: Jules Barbier och Michael Carré
Regi & textbearbetning: Linda Mallik
Scenografi & kostym: Monika Frelin
Mask & peruk: Therésia Frisk.

Medverkande:
Fabian Faust: Karl Rombo
Margarita d’Angelo: Ulrika Mjörndal
Meffi Karlsson: Mikael Axelsson
Tino d’Angelo: Carl Ackerfeldt
Sibel Habibi: Ulrika Skarby

Speldatum och föreställningslängd

söndag 30 januari 2011 kl 15 (premiär)
söndag 6 februari kl 13 och kl 15
söndag 13 februari kl 13 och kl 15
söndag 20 februari kl 13 och kl 15
söndag 27 februari kl 13 och kl 15

Skolföreställningar ges dagtid under perioden 31 januari 2011 – 25 februari 2011.

Föreställningen är ca en timme utan paus.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Stockholmare och andra rusa till Folkoperan för att se och höra "Faust"

by

I kväll eller rättare sagt i eftermiddag, söndagen den 26 september i nådens år 2010, fick jag då äntligen se och höra Folkoperans version av Charles Gounods opera ”Faust”.

Ursprungligen är det ju en opera i fem akter med kör och hela baletten, ja den kan kanske bäst beskrivas som Grand Opéra.

Det är nog tredje versionen som jag har sett och hört och möjligen den fjärde versionen, men jag är lite osäker om jag såg Kungliga Operans version1990-91. Helt säkert har jag sett den både på Malmö Opera och GöteborgsOperan, men jag har inte för avsikt att jämföra dessa föreställningar med varandra, det vore både dumt och framförallt orättvist och faktiskt inte särskilt relevant.

När jag skriver om de olika verk som jag ser försöker jag alltid att beskriva min upplevelse utifrån min egen upplevelse och faktiskt också utifrån regissörens tankar, åtminstone om de är kända för mig. Däremot är jag mindre intresserad av att diskutera hur verket vanligtvis spelas, men självklart har jag en egen uppfattning om vad operan handlar om.

När det gäller Faust så handlar den om den medelålders mannen som tycker att livet inte har gått som han egentligen har tänkt sig och därför tar det som en skänk från ovan när han får en möjlighet att bli ung igen, trots att han är medveten av konsekvenserna av sitt val.

Egentligen skulle jag ju ha sett föreställningen den 19 september på själva valsöndagen, men eftersom, jag sedan länge hade planerat min operaresa till dagarna kring 26-28 september så blev det istället Rosemari, på Kulturbloggen som såg och recenserade den föreställningen. Den recensionen handlade mer om det teatermässiga i uppsättningen så det tänker jag inte utveckla vidare och detta beror på att jag i huvudsak delar den beskrivningen, även om jag självfallet har små randanmärkningar kring framförallt scenografin.

Anmärkningarna, som inte är särskilt allvarliga handlar främst om varför det hänger babykläder på tork innan den gravida Marguerite har fött sitt barn? Ärligt talat förstår jag inte symboliken i detta, men det är självklart ingen stor fråga.

Föreställningen sjungs av tre olika sångarlag och det är viktigt att känna till att det är på det här viset., särskilt om man jämför olika recensioner och andra omdömen.
Ikväll sjöng dessa:
Faust: Mats Carlsson
Mefistoteles: Johan Schinkler
Marguerite: Natalie Hernborg
Valentin: Carl Ackerfeldt
Siebel: Marie Alexis
Marthe: Lena-Susanne Norin

Sångligt sett finns det inget att klaga på, första timmen (ungefär) av första akten gick till herrarna, på poäng. Johan Schinkler gjorde en fin prestation, frågan är om denna roll inte är det bästa jag hört och sett av honom?

Mats Carlsson gjorde också bra ifrån sig, även om min gode operavän tyckte att han skärpte sig i andra akten. Enligt min uppfattning gjorde han bra ifrån sig i båda akterna och speciellt uppskattade jag hans lyriska röst, speciellt i första akten, men den verkliga sensationen anser jag nog att Carl Ackerfeldt svarade för i rollen som Valentin.Hans ”Valentins bön” tog nästan andan ur mig, så ”himla” bra var det och hans gestaltning i övrigt var en verklig sensation och det bådar gott för framtiden, som jag egentligen inte alls är orolig för, och särskilt inte efter kvällens föreställning.

Efter första timmen blev det dags för damerna att göra sig hörda, och här noterar jag särskilt Natalie Hernborg, vilken fantastisk röst, men det visste jag ju efter att ha hört henne på Malmö Opera i Karmelitsystrarna av Francis Poulenc. Här kan man nog närmast tala om ett genombrott och ordet succé är lätt att ta i sin mun.

Bra var även övriga damer, Marie Alexis som Siebel och Marthe som sjöngs av den för mig helt okända Lena- Susanne Norin som dagen till ära även skötte dagens introduktion, från trappavsatsen på Folkoperans bar. Det var en alldeles utmärkt ingång; den om att hon inte gillade skvaller och sedan ganska snabbt klarade av att få ihop det som en mycket trovärdig introduktion till kvällens föreställning. Slutpoängen kom när hon efter att ha fritt ur hjärtat konstaterade att hon hade blivit ombedd att läsa upp några rader och så gjorde hon detta. Kanon!

Till de positiva delarna av Folkoperan får man räkna den fantastiska orkestern som under ledning av dirigenten Jonas Dominique gjorde en utmärkt insats. Tack för det!

I denna föreställning saknades kören, vilket jag vanligtvis brukar anse svarar för en viktig och sammanhållande länk i de flesta föreställningar, men handen på hjärtat kan jag inte påstå att saknaden, denna gång, var särskild stor.

Sammanfattningsvis var det en mycket stor operaupplevelse, ”Faust” på Folkoperan. Här sjöngs det på klar och tydlig svenska och det innebär att textmaskinen är helt överflödig och min uppmaning till stockholmare och andra blir då; skynda, skynda och rusa genast till biljettluckan på Folkoperan eller beställ dina biljetter direkt på Internet. Gör det!

Andra om Faust

SvD:s recension

Göteborgspostens recension

Uppsala Nya Tidning:s recension

Västerbottens-Kuriren en recension

Södermanlands Tidning:s recension

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,