Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: En sång för min dotter – om hur småtjafs förmörkar stundens glädje

by

En sång för min dotter
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 januari 2023
Regi Alauda Ruiz de Azúa
Medverkande Laia Costa, Susi Sánchez, Ramón Barea, Mikel Bustamante

En spansk film om livet, om hur vi människor kan bry oss om varandra, tjafsa och vara grälsjuka samtidigt. Jag såg någonstans att den stora spanske filmregissören Pedro Almodovar öst beröm över denna film. Det är logiskt, filmskaparen går tydligt i Almodovars fotspår i hur karaktärerna skildras. Fast En sång för min dotter är mindre absurd än vad Almodovars filmer ibland kan vara, denna film tar inte ut svängarna lika mycket – och det är mest positivt.

En film om det stora i det lilla livet och som skildrar hur vi blir föräldrar åt våra föräldrar samtidigt som vi blir föräldrar åt våra barn. Eller hur det kan inträffa samtidigt. För en del kan barnen förstås hinna bli tonåringar eller vuxna innan det är dags att ta hand om våra föräldrar.

Huvudpersonen Amaia är en 25-årig kvinna. Hon och hennes partner Javi har precis fått ett barn, lilla Jone. De inser först då på allvar att de nu har ansvar för ett helt nytt liv och att det ändrar mycket i deras liv. Javi är ljustekniker på teatrar och måste ta jobb i en annan stad när det erbjuds. Amaia hoppas kunnas göra en del av sina jobbuppdrag via dator hemifrån. Hon märker snabbt att det är omöjligt när hon är ensam med en baby som skriker och vill bli tröstad och vill ha bröstmjölk. Amaia bestämmer sig då för att flytta hem till sina föräldrar ett tag.

Föräldrarna bor i en mysig krustads i Baskien. De är lyckliga över barnbarnet men trots det så gnäller framför alla Amaias mamma och kommer med pikar. Fast när de promenerar på staden och möter bekanta skiner Amaias mamma och visar upp barnbarnet och skryter. Men hemma tjafsar hon och ger pikar åt Amaia. Det är som att vi ofta inte inser hur lyckliga vi är just när vi är lyckliga. Vi låter småtjafs förmörka glädjen i stunden. Det är filmens tema. Att vi glömmer att vårt liv är det vi lever just nu, precis här och nu.

Tyvärr tycker jag att filmens sista tredjedel blir lite seg och övertydlig men då de första två tredjedelarna är så bra och helt slukar mig får filmen betyg efter kvalitet på de första två tredjedelarna.

Filmen utspelas i Spanien och jag tror att vi som bor i Sverige inte helt kan identifiera oss med Amaia. Dels har vi ju en föräldraförsäkring som gör att vi kan vara hemma med nyfödda barn och första tio dagarna kan båda föräldrarna vara hemma. När det gäller vård av sina föräldrar är det inte heller lika utspritt i Sverige att flytta hem till sina äldre, sjuka föräldrar och ta hand om dem. Att vi lämnar bort barnen på dagis och de äldre till äldreboenden eller sjukvården har sina fördelar och sina nackdelar, men jag är ändå glad över att jag och min man kunde vara hemma med barnen i början och sedan kunde ha dem på dagis så vi båda kunde jobba.

Filmrecension: Rodeo – berörande och stark men den gör mig också sorgsen

by

Rodeo
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 januari 2023
Regi Lola Quivoron

En berörande men också en film som gör mig sorgsen. En unik, annorlunda skildring av en ung kvinna som kämpar för att ta plats i en ultramaskulin grupp, ett ett manligt motocrossgäng från underground-världen med en hel del kriminalitet. Julia är en ung kvinna som älskar att fara fram i hög fart på en motorcykel. När hon blir utkastad från sin familj träffar hon på detta motocross-gäng och hon satsar allt för att bli accepterad och en i gänget.

Det är mycket snyggt filmat och det är spännande att få en inblick i en värld dit jag själv aldrig skulle bege mig. Jag lyckades inte ens som tonåring att lära mig köra moped.

Filmens distributör beskriver filmen:
En feministisk uppgörelse med en ultramaskulin värld – en förförisk fransk American Honey på två hjul.

Jag är kritisk till den beskrivningen som sätter ett slag likhetstecken mellan feminism och att vara kriminell. Julia är utan tvekan kriminell. Det är hon redan innan hon träffat motocross-gänget. Hon har inga problem med att stjäla motorcyklar. När hon släpps in i gänget tar hon för sig genom att vara suverän på att ha idéer på hur gänget ska kunna genomföra brott.

Filmen har förföriska bilder från när Julia och gänget far fram på motorcyklarna, vinden blåser igenom deras hår och de utstrålar lycka och de kan resa sig på cyklarna och göra på ett hjul. Bilderna får mig att känna den frihetskänsla som väller igenom Julia när hon far fram på en motorcykel. Men det är farligt, livsfarligt, det vet det flesta av oss. Så jag blir väldigt kluven till bilderna där de gör konster på motorcyklarna, i full fart far de fram utan hjälmar. De leker med döden.

Julia är en fascinerande ung kvinna och samtidigt är det väldigt sorgligt att se hur grymt förtrycket av kvinnor är i denna miljö. Kvinnorna måste helt inordna sig under männen och antingen som den fängslade gängledaren Dominos fru låta sig i stort sett leva inlåst eller som några av de andra kvinnorna vara vackra bihang med kurviga kroppar. Att som Julia försöka ta för sig och bli likvärdig med männen är i stort omöjligt.

Skådespelarna är suveränt duktiga. Julie Ledru som spelar Julia kommer vi absolut att få se i fler filmer framöver liksom Antonia Buresi som har rollen som Ophélie, Dominos fru.

Rodeo vann juryns pris Un Certain Regard i Cannes filmfestival 2022.

Filmen är mycket stark men jag blir också nedslagen av hur farligt Julia lever. Ett minus för filmen är att jag inte får någon förklaring till varför hon blir utslängd från sin familj, blir utan bostad och därför måste bo i motocross-gängets förråd. Fast å andra sidan är det också en del av filmens styrkor att den inte berättar allt utan låter oss själva känna och tänka.

Om regissören:
Född 1989, har Lola Quivoron ett par kortfilmer bakom sig när hon långfilmsdebuterar med Rodeo. Under fyra år dokumenterade hon motorcykelgäng liknande de i filmen.
– I den miljön var jag som kvinna en främmande fågel, säger regissören Lola Quivoron. Men min huvudperson Julia trotsar alla givna gränser.
– Jag vill utmana den manliga blicken, säger hon.

Filmrecension: Vitt brus – om konsten att snacka utan att se verkligheten

by

Vitt brus
Betyg 3
Vitt brus har premiär på utvalda svenska biografer den 9 december 2022 och på Netflix den 30 december 2022.
Regi Noah Baumbach

En djupdykning i en familj från den övre medelklassen i USA, en typisk familj med förmågan att strö ord omkring, alla snackar mycket, de har en otrolig svada men är blinda för verkligheten som är mitt framför ögonen. Om konsten att snacka. utan att se någonting. Ett fenomen som är väl spritt i världen idag, bland över medelklassen, bland akademiker och kulturvärldens elit.

Filmbolaget beskriver filmen så här:
En modern amerikansk familj försöker hantera vardagliga konflikter samtidigt som de kämpar med de universella mysterierna av kärlek, död och möjligheten att lyckas i en osäker värld.

Jag har svårt att betygsätta den. Den genomför sitt tema mycket väl och har flera bra skådespelare som Adam Driver i täten. De unga skådespelarna i rollerna som familjens barn är samtliga mycket duktiga. Men berättelsen talar inte till mig. Jag kan inte identifiera mig med att leva med sådant babblande som inte är förankrat i verkligheten. Om man är uppväxt i, rotad i, arbetarklass är det svårt att bli engagerad. Det är väl samma fenomen som gör att Ingmar Bergmans filmer inte talar till mig medan Lars Noréns och August Strindbergs verk gör det.

Huvudspåret för filmen är de existentiella frågorna, speciellt frågan om livet och döden. Ja allra mest om döden och dödsskräck. Det är intressant att observera hur mycket Jack (Adam Drivers karaktär) och hans kollegor på universitetet (de är universitetslärare och väldigt akademiska) snackar. Vilka svador de har. Filmskaparen driver lite med deras syn på sig själva och deras konkurrens om sina ämnen. Det är roligt men också väldigt löjligt. Så jag är rätt splittrad i min uppfattning. För de existentiella frågorna och dödsskräcken i speciellt finns det bättre filmer. Filmen bygger på en bok av Don DeLillo. Jag har inte läst den så jag vet inte om den skulle tala mer till mig. De existentiella frågorna är ett av mina special-intressen som jag gärna fördjupar mig i, ett annat av mina grundläggande teman är sådant som har att göra med livet för oss som växer upp i den samhällsklass som måste försörja sig med arbete för att få råd med mat och kläder. Varje kritiker ser ju film utefter sin uppfattning och för mig är Vitt brus absolut sevärd men den berör mig inte så mycket, men det har ju att göra med min utgångspunkt i vad som engagerar mig.

För övrigt är ju Adam Driver alltid bra. Så om inte är det ju värt att se Vitt brus för att se Adam Driver som en universitetslärare och familjefar med begynnande ölmage.

Filmrecension: I Wanna Dance With Somebody – en otroligt mäktig låtlista

by

I Wanna Dance With Somebody
Betyg 4
Svensk premiär 21 december 2022
Regi Kasi Lemmens

Naomi Ankie gör rollen som Whitney Houston lysande. Trots att hon inte är porträttlik glömmer man snart att hon inte är Whitney. Genom musiken lever Whitney kvar och filmen bärs fram av alla berömda sånger.

Vid 23 års ålder är hon hela Amerikas älskling med en image av helylle. Att hon har ett förhållande med en tjej, Robin (Nafessa Williams) , är inte accepterat. När hon 1992 gifter sig med Bobby Brown (Ashton Sanders) är det ett val för att få familj och barn.
En dotter får de men äktenskapet blir trassligt.

Familj är viktigt och Whitneys föräldrar är med och styr i karriären. Cissi Houston (Tamara Tunge) är själv känd sångerska och en hård lärare. John Houston (Clarke Peters) tar hand om ekonomin och låter pengarna flöda. När ekonomin är kaos måste Whitney ut på en turné med 70 spelningar. En turné som slutar med drogproblem och kollaps.

Filmen berättar om Whitneys liv och karriär. Hennes musikaliska framgångar och konserter. Även om hennes liv utanför musiken skildras är det ändå hennes musik
som blir filmens innehåll. Med otaliga hits , 6 grammis och 200 sålda album slår hon många musikaliska rekord. När hon sjunger nationalsången på Super Bowl övertygar hon en hel nation och 1994 sjunger hon på Nelson Mandelas konsert.
1992 spelar hon in filmen Bodyguard med Kevin Costner som har blivit en klassiker
med låten I Will always love you. Fler filmer följer.

Om hennes privatliv berättar filmen det som är känt sedan tidigare utan att gå in djupare. Trots 2,5 timmar speltid känner man artisten men inte kvinnan och modern Whitney.Den starka kvinna man får en bild av, som alltid vet vilken musik som är hennes i diskussion med skivbolagets producent Clive Davis (Stanley Tucci) är en sida.
Dem andra sidan av hennes liv fördjupar sig filmen inte i. Hon behåller sin integritet och stjärnglansen får fortsätta stråla. Att hon dog i 48 år gammal med droger i kroppen visar att det fanns en annan Whitney också. Den tragiska historien berättar mer om personen Whitney än den här filmen vill avslöja.

Med en otroligt mäktig låtlista tar musiken hem allt i den här filmen.

Filmrecension: Decision to Leave – fröjd för hjärna, ögon och hjärta

by

Decision to Leave
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 december 2022
Regi Park Chan-Wook

I slutet av 1990-talet, och början av det nya 2000-talet, inleddes en ny skara filmer med den klassiska figuren Martin Beck – gestaltad av Peter Haber – där de frångick direkta tolkningar av enskilda litterära verk för att istället industrialisera varumärket och pumpa ut flertalet filmer i stora hop. Men det var inte enda förändringen som filmerna genomgick – nu fanns också ett berättartekniskt grepp där huvudkaraktärerna inte bara var poliser i tjänst, utan även privatpersoner med sina egna problem och våndor. En slags Nordic Noir där mörkret inte kom utifrån samhället eller solens frånvaro utan istället människans inre. Det är någonting som känns igen i den Cannes-prisade polisthrillern vars Sydkoreanske regissör, tidigare känd för bland annat Hämnar-trilogin (inledd med Oldboy) och klaskritiske Snowpiercer, i intervjuer erkänt den svenska polisinsinpirationen.

Om regissören gjort sig känd för våld och dramatik har han i senare filmer, som Stoker och Handmaiden, utvecklat en mer stilistisk lyrik i högre estetisk anda där allting inte alltid är så entydigt och lättbegripligt. Även denna film kräver sin uppmärksamhet och sitt engagemang. I grunden väldigt enkel, en mordgåta vars lösning inte är slutet utan bara början, och en polis vars olösta fall håller honom vaken så till den grad att det nästan dödar honom. Sen tillkommer en inte så klassisk Fem Fatale vars trassliga relationer och mångbottnade personlighet gör allting desto krångligare. Upplägget och berättarstilen underlättar inte utan sätter hela tiden sin tittare på prov så det är inte filmen för någon som söker lätt underhållning i julhelgen, utan den medvetne cineasten som vill berikas och känna ömsesidig respekt från en filmlyriker vars verk nästan uppgår i ett drömtillstånd.

Detta är dock inte bara en fröjd för hjärnan utan också för ögonen och hjärtat. Det är nämligen inte bara väldigt snyggt filmat och färggraderat utan även väldigt vackra motiv som fångats. Miljöer av storstadsdjungel och vykortsvackra stränder är bara ett par exempel av det ögongodis som presenteras. Tillsammans med komplexa människor, personligheter och intrikata relationer är det svårt att inte falla pladask för denna svårsmälta pärla och vilja ta den till sig och trycka hårt mot bröstet som att hålla om en kär vän som blivit svårt sjuk och kanske aldrig får återse igen. Därför lämnar jag biografen något omskakad utan en riktig klar bild vad jag faktiskt varit med om – förutom en snyggare och komplexare variant av Nordic Noir som på något sätt fångat omvärldens intresse – och med en känsla av att den kommer hålla mig uppe likt en av de många olösta fall i filmen. Tur då bara att den utsöndrar livsenergi snarare än undergångskänsla så det inte slutar där.