Foto: Ola Kjelbye
Göteborgs Stadsteater visar nu Peer Gynt. Att följa Peer på hans resa från skrävlande, utstött och modersbunden till rik, självuppfylld och någonstans med en gnutta självinsikt är omtumlande på både gott och ont.
Första delen förbluffar med snyggt ljus, suggestiv musik och coola scenlösningar. Samtidigt gör otydligt levererade repliker och förhållandevis platta rollprestationer, med Per Sandbergs Peer som undantag, att innehållet i texten kommer i skymundan. Det växlar mellan medömkan med Peers karaktär, som i jakten på att få vara med blir allt mer marginaliserad, och hisnande vacker scenografi, till tröghet i textläsandet och billiga fniss. Då Peers fantasier får spelrum fungerar texten som bäst. Det är dessutom fascinerande med plastens sprödhet som svävar över scenen och tar allt mer plats.
Andra delen är annorlunda – till det bättre. Scenografin, musiken och ljuset är lika bedövande vackert som i första delen. Jag vill speciellt nämna de fallande tankeljusen, Peers drömmar och misslyckanden kring allt det där han borde gjort men inte hunnit/velat/kunnat ta tag i. Den av självförakt och självgodhet uppfyllde Peer får här, tillsammans med sina medkaraktärer, till stånd en aktualitet i texten som gör den levande. Havsscenen där de drunknande slåss om att hålla näsan över vattenytan är oerhört vacker och sorgligt rolig på samma gång.
Avslutningen, när Knappstöparen till slut får med sig Peer och då Solveig förlåtande visar sig i bakgrunden, knyter ihop en ständigt aktuell diskussion om skillnaden mellan egoism och att förverkliga sig själv. Om att vara sig själv nog, eller vara den man är.
Fler recensioner finns här.
