Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kägelbanan

WU LYF på Kägelbanan

by

WU LYF, Kägelbanan
Betyg: 5

Det var inte länge sedan WU LYF (som är en förkortning för World Unite! Lucifer Youth Foundation) inte var mer än ett återkommande enigma på trendiga musikbloggar. Sakta men säkert har Manchesterkvartetten trätt in i rampljuset men mystiken har inte försvunnit trots att deras klubbspelning på Way Out West förra året, som på grund av de satanistiska associationerna flyttades från Domkyrkan till Trädgår’n, redan räknas som en klassiker och att en av de fanatiker som återfinns bland deras hängivna fanskara är amerikanska talk show-värden David Letterman.

Många hängivna fans hade dykt upp kvällen till ära. Kägelbanan var utsålt och fullkomligt kokade när föremålet för all attraktion redan i inledande L Y F visade att deras kritikerrosade debutalbum Go Tell Fire to the Mountain även gör sig bra live. Precis som Pixies i slutet av 80-talet känns det som att WU LYF är på god väg att förändra formatet för hur hårdare inslag kan träda in i popmusiken. Evans fina gitarrtexturer gentemot Ellerys likt en varg ylande sångstil, den demoniskt predikande orgeln och de uppbyggande trumkompen blir som bäst i avslutsnumret Heavy Pop.

Barbröstade män under ett lysande krucifix som backas upp av allsång och publiksurfing. Det är livfullt, ärligt och energiskt. En klubbspelning blir inte mycket bättre än så här. WU LYF på Kägelbanan är en tidig kandidat till årets spelning.

Foto: Alex Loizou

Här har någon filmat in ett klipp från konserten och lagt ut på YouTube:

Michael Kiwanuka till Stockholm

by

Michael Kiwanuka återvänder till Stockholm den 25:e april för en spelning på Kägelbanan.

Så här står det i pressmeddelandet:

”Om du inte förstått det än, så är Michael Kiwanuka med största sannolikhet en av vår tids mest begåvade artister. Kiwanuka besitter en tidlöshet som sällan är närvarande hos moderna akter. Genom honom sjunger 60-talets souljättar med sina försmäktande stämmor. Richie Havens, Otis Redding och Bill Withers står i ridån när Kiwanuka lekande lätt framför sin traditionella men modernt tappade soul med afroinfluenser och jazziga övertoner. Och det är just i den där dimensionen av jazz som mycket av storheten ligger. För finns där inte lite av en helig allians mellan Nick Drake och Terry Callier någonstans i Kiwanukas kompositioner?

Han är uppväxt i förorten Muswell Hill, i norra London med föräldrar som flydde Uganda och Idi Amin. Från början arbetade han som sessiongitarrist men har sedan början av 2011 fått uppmärksamhet som soloartist. Communion Records upptäckte den unge skönsångaren och under första halvan av förra året kom prisade EP:n ”Tell Me a Tale”. Sedan har det gått som på räls, från vinsten i BBC:s ”Sound of 2012” till att öppna för Adele på flertalet turnéer och tillställningar.

Se honom på Kägelbanan när han framför sitt emotsedda debutalbum ”Home Again” (Polydor) som släpps den 12 mars. Första singeln från skivan är redan ute och ja, det bådar gott.”

Biljetter

Biljetterna släpps på fredag den 17 februari och säljs via Södra Teaterns biljettkassa på www.sodrateatern.com eller 08-531 99 490.

WU LYF mot Sverige i vår

by

I somras slogs folk för att komma in på deras spelning på Way Out West i Göteborg. En spelning som hade flyttats från Domkyrkan till Trädgår’n på grund av ”satanistiska associationer”. I vår återvänder det brittiska bandet till Sverige för spelningar i såväl Stockholm som Malmö. Det vågar vi helt enkelt inte missa.

Biljetterna släpps på fredag (den 9:e december) kl 09.00

Malmö, Inkonst – 2 mars
Stockholm, Södra Teatern – 3 mars

För mer info angående biljetter besök Lugers hemsida.

Den skäggige kritikerfavoriten Josh T Pearson spelar på Kägelbanan i Stockholm 5 maj

by


Har du chansen att vara i Stockholm 5 maj – och om du gillar Josh T Pearsson – ta då vara på tillfället att se honom live. Vår recensent gav hans debutalbum betyg 5:

The Last of the Country Gentlemen är ett fantastiskt album av en man som inte behöver tveka på sin begåvning.
Det finns inte en chans att jag kan ge det här någonting annat än högsta betyg.

Ett pressmeddelande från arrangören citerar ytterligare några kritiker som berömt albumet:

”Musiken är makalöst och okomplicerat vacker.” Västerbottens-Kuriren

“Så fort han börjar sjunga ter sig resten av tillvaron irrelevant. Hans röst fyller varje rum, tar över varje tanke.” Sonic

”Musik att svepa in sig i och därefter låta melankolin ta överhanden.” Arbetarbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

.

Graveyard, live på Kägelbanan, bilder och tankar

by


Med nya plattan ”Hisingen blues” i ryggen besteg Graveyard scenen på kägelbanan, Södra teatern. En långhårig och mustachprydd publik välkommnade grabbarna in på scenen med hejdlöst jubel. Som ett äkta Graveyard fan har jag höga förväntningar på kvällen. Efter den grymma skivan de nyss släppt så förväntar jag mig en helkväll i bluesrockens finaste tecken. Och jag blir verkligen inte besviken.

Introt till No Good Mr Holden drar igång och publiken börjar genast headbanga i avslappnad takt. En stor tidsmaskin kommer och lyfter hela kägelbanan och suger in oss i ett chillat 70tals mode. Som låt nummer två spelar Graveyard blivande klassikern ”Hisingen Blues”, en låt om att göra dåliga saker på white trash hisingen, som basist Rikard Edlund själv beskriver den. Låten går igenom rummet som dynamit med tighta riff och helvilda trummor gör den till en epsik rocksaga.

Att sångare Joakim Nilssons mikrofon knappt hörs borta på kanten där jag står är en besvikelse, ljudet i helhet hade kunnat vara bättre. Från tid till tid låter det väldigt skramligt.

Ett stort plus vill jag ge till trummis Axel Sjöberg. Vilket energiknippe, det är nästan så att jag själv vill börja spela trummor. Gillar du John Bonham mån tro?

Till denna spelning har Graveyard tagit ut alla sina bästa låtar från nya skivan ”Hisingen blues” och debuten ”Graveyard”(2009). Det spelas snabba rockiga låtar som ”Aint fit to live here” och ”Buying through” blandat med sagolika lugnare låtar som ”Uncomfortably numb” och min personliga favorit ”The Siren” som luktar härligt Roky Erickson och lite ”Dazed and confused”(zeppelin).

Det som slår mig mest när jag ser Graveyard live är hur mycket de utvecklats, första gången jag såg bandet var 2009 då de precis släppt sin debut, jag tyckte att det var ett bra band men ingenting superspeciellt. I göteborg 2010 var de dock andra bullar, och på Debaser i november hade larven utvecklats till en underbar fjäril. Helt otroligt, ett otroligt tight liveband som levererar på varje låt. Det satsas på musik och inte glitter vilket alltid uppskattas.
Efter ljuvliga ”The siren” glider bandet av scenen. Efter klassiska ”vi vill ha mer”rop kommer bandet återigen ut på scenen och bränner av två extranummer, vackra ”Blue Soul” mottas med öppna armar av en medsjungande publik i extas.

Som helhet var konserten lysande. Det bästa med Graveyard är att man alltid vet vad man får. En awesome show med talangfulla musiker och riktigt bra låtar. Hur kan man inte älska det?
Graveyard får en stark och välförtjänt 5a i betyg.

Recension av albumet ”Hisingen Blues”
Intervju med Graveyard







Läs även andra bloggares åsikter om , , ,