Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dokumentär

Filmrecension: Ernest Cole: Lost and Found lysande film som manar oss att aldrig glömma

by

Ernest Cole: Lost and Found
Betyg 5
Svensk biopremiär 22 november 2024
Regi Raoul Peck
Berättarröst Lakeith Stanfield
I rollerna Alla otaliga människor på bilderna.

Filmen handlar om den sydafrikanske fotografen Ernest Cole (1940–1990). Han blir Sydafrikas första frilansfotograf under 1960-talet då den rasistiska Sydafrikanska aparthetregimen är som mest repressiv. Filmen som bygger på 6000 negativ tagna under 1960/1970-talen skildrar Coles liv och människors livsvärldar i Sydafrika invävda i varandra. Han slutar skolan 1953, tretton år gammal, när ett nytt rasistiskt utbildningsprogram för svarta införs. The Bantu Education Act, vars enda syfte är att svarta inte ska bli mer utbildade än vad det slavliknande livet i Sydafrika enligt de vita kräver. För mycket utbildning kan vara farligt enligt regimen. I stället tar Cole en examen på korrespondens vid en engelsk skola. Han börjar fotografera när han är 8 år och får sin första egna kamera när han är 10 år av en katolsk präst. Vid 18-års ålder börjar han arbeta för en tidning samtidigt som han följer en korrespondenskurs i fotografering via ett institut i New York. Nu bestämmer han sig för att dokumentera aparthetsystemets systematiska och utstuderade ondska och hur det påverkar människors, särskilt svartas liv.

Med sin kamera tar han tar ögonblicksbilder på människor hela tiden, i alla miljöer och i alla sammanhang. Han vill fånga livet som det är, människor upplevelser av livet så naket som möjligt. Människors kroppshållningar, ansiktsuttryck, blickar och relationer till varandra. Han vill fånga verkligheten som den är, med alla sprickor som visar det mänskliga livets natur. Bilder från massakern i Sharpeville 1960 där ett 90-tal människor blir skjuta och över 200 skadade, många skjuts i ryggen när de försökte fly från polisen. De svartas fattiga och orättvisa liv och de vitas rika och privilegierade liv. Getton för svarta, lyxiga villkor och stora trädgårdar för vita. Skyltarnas tyranni: endast för vita, endast för européer, endast för svarta, endast för icke-européer och varor. Rivning av bostäder och tvångsförflyttningar. Förvisningsläger. Regler, regler och åter regler för svarta. Nästan inga rättigheter och nästan bara skyldigheter. Tvånget att ständigt ha med sig ett särskilda pass för svarta som måste visas upp på minsta befallning. Att inte få gå på stadens gator om man inte kan visa att man är på väg till sitt arbete, exempelvis som tjänare i en vit familj. Juridiska kränkningar. Att riskera bli arresterad för ingenting och kastad i fängelse genom ett snabbt beslut av en rasistiskt domare. Att bli bestraffad med piskrapp. År 1963 döms 17 404 svarta fängslade till piskrapp. Bilder på nervösa, rädda och panikslagna svarta ansikten, ibland sida vid sida med ointresserade avspända vita ansikte. Men också rädda vita ansikten bland svarta ansikten, en rädsla som de i skydda av polisen tar ut genom förakt, hat, ilska och hot. Men också makthavarnas hyckleri. Enligt regimen handlar åtskillnadspolitiken om de goda grannarnas politik. Där goda grannar inte blandas med varandra eftersom de är så fundamentalt olika. Flertalet västledare vill inte vara mindre goda grannar. De säger nej till att blockera handeln med Sydafrika därför att det kommer att drabba de man helst vill hjälpa. Vilket naturligtvis är de själva eftersom exempelvis 70% av allt guld som säljs till västvärlden bryts av svarta gruvarbetare under slavliknande förhållande.

Bilderna avslöjar apartheidregimens orättvisor för omvärlden vilket tvingar Cole till exil i USA. Men att fly är inte helt enkelt. Det blir möjligt, 1966, enbart genom att han lyckas lura en tjänsteman att klassificera om honom från svart till färgad. Regimen skiljer nämligen på svarta och färgade, exempelvis människor med indisk bakgrund. Cole lyckas smuggla med sig alla negativen på livet i Sydafrika till USA. När bilderna ett år senare blir till en bok, House of Bondage, blir han genast berömd i USA och naturligtvis fördömd i Sydafrika där boken blir förbjuden.

Han fortsätter fotografera i USA, i storstaden New York och i den amerikanska södern. Ganska snart upptäcker han att livet i USA inte är så fritt, fredligt och tryggt som han hade förväntat sig. Det är i medborgarrörelsens, de svart pantrarnas och Vietnam demonstrationernas tid. Han är i ett främmande land och känner igen sig alla rasistiska mönstren, han är svart i ett annat rasistiskt system. Han är känd och igenkänd men samtidigt isolerad fattig och ibland hemlös. När han med kamerans som instrument observerade och dokumenterade det amerikanska samhället blir han ibland hänryckt och ibland bedrövad och förskräckt.

I början av 1970-talet söker han sig till Europa och hamnar till slut i Sverige där han bor mellan åren 1968 och 1972. I Stockholm bor det nästan inga svarta men det finns rasistiska mönster, ofta mer subtila än vad han är van vid. I Sverige träffar han bland annat fotografen Rune Hassler som hjälper honom att ställa ut på Liljevalchs.

Efter några år återvänder han till USA och fortsätter fotografera. Men i början av 1980-talet slutar han plötsligt. Dessutom upptäcker han att alla negativen är försvunna. Nu får Cole det svårare och svårare att finna sig till rätta i det amerikanska samhället. Han längtar hem trots att han vet vad som väntar honom. Men han släpps inte in i sitt hemland och tvingas fortsätta leva sitt svåra liv USA. Vid ungefär samma tid upplöses regimen i Sydafrika och Mandela blir fri. Men Cole blir samtidigt sjuk i cancer och önskar inget hellre än att återvända och bli begrav i sitt hemland, som han har längtat till så mycket. Men det går inte. När han ligger för döden kommer hans mamma till USA för att träffa honom en sista gång. Cole dör, kremeras och återvänder genom sin mammas försorg till sitt hemland som aska.

Gåtan med de försvunna negativen får delvis sin förklaring 25 år senare. Coles släktingar blir uppringda av en advokat från Sverige. Negativen har hittats i ett bankvalv i Stockholm. Vems som har placerat negativen där och varför, kan ingen förklara eller kanske inte vill förklara. Negativen överlämnas till Coles arvingar 2018. Men inte alla, Hasselblad Foundation vägrar att överlämna 504 av negativen vilket blir inledningen till juridiska processer som så småningom resulterar i att negativen överlämnas till Coles efterlevande.

Cole är en enastående unik fotograf vilket gör att den filmiska berättelsen som skapas genom bilderna är helt lysande. Filmen skildrar och synliggör apartheidregimens gränslösa rasistiska förtryck på ett sätt som förmodligen inte har gjort tidigare. Det är därför en mycket viktig film. Den manar oss att aldrig glömma apartheid. Kan det hända igen eller snarare, händer det igen just nu någon annanstans?

Filmrecension: Det omätbara – en stark dokumentär som jag hoppas når ut vitt och brett

by

foto: Stavro Filmproduktion

Det omätbara
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 november 2024
Regi Nils Petter Löfstedt

I rapport från en skurhink satte författaren Maja Ekelöf fingret på det enorma klyftorna i det svenska samhället. Boken kom 1970 och väckte stor uppmärksamhet direkt och satte igång diskussioner. Frågan boken ställer är om varför de som jobbar hårt och sliter och som håller rent i ofta kvinnodominerade arbeten inte ens är värda en tiondel av samma lön som cheferna. Har något ändrats sedan dess? Inte mycket. Under pandemin samlades många på balkonger för att ge applåder åt alla som arbetar inom vården. De som arbetar med att hålla arbetsplatser rena, att vårda sjuka, ta hand om barnen så föräldrar kan jobba. Går det egentligen att värdera och mäta vad det är värt att ta hand om allt de levande? I Det omätbara vänder Nils Petter Löfstedt ömsint kameran mot sina föräldrar och den stora yrkesgrupp som arbetar med att ta hand om andra.
Resultatet är en dokumentär om en just nu omöjlig ekvation.

Nils Petter Löfstedts föräldrar har båda arbetat inom det som kallas ”vård och omsorg”. Den ena har arbetat som förskollärare, den andra som arbetsterapeut inom psykiatrin. När de går i pension bestämmer han sig för att skildra arbetet inom vård och omsorg, att lyfta fram alla de som arbetar där och älskar sitt jobb och är engagerade, trots att de tillhör de mer lågavlönade i samhället.
Det är en imponerande inspelning som pågått under många år. När covid-pandemin slog till fick han inte längre komma in och film på äldreboenden eller förskolor. Då fick han lösa det genom att få personal att filma. En annan stor utmaning har varit att få tillstånd att filma. Alla chefer på alla nivåer och all personal måste godkänna att han kommer in med filmteam. Föräldrar till de barn som ska filmas måste ge godkännande och alla patienter eller brukare och deras anhöriga.

Det är en stark dokumentär. I första delen möter vi flera mycket engagerade människor som jobbar där. Men allteftersom tiden går kommer problem. Vård och omsorg får mindre resurser och barngrupperna blir större och allt färre personal ska ta hand om allt fler behövande. För att inte tala om hemtjänsten som är vidrigt behandlad. Vi får se hur personal inom hemtjänsten kan ha nio minuter på sig för att duscha en behövande. Att ge medmänsklighet, att ha tid att bara prata en stund och inte behöva utföra allt i rask takt – det finns inte med i planeringen. Vad som inte tas upp är att förmodligen får de som sitter på höga chefsposter inom vård och omsorg högre bonus och mer betalt ju mer de kan skära ned på kostnader för personal.

När jag ser hur tjugo småknattar på förskolan får lägga sig på golvet på varsin liten matta som liknade yogamattor för att sova middag blir jag påmind om varför jag och mina vänner valde att ha våra barn på föräldrakooperativ. Då kunde vi välja bort så stora barngrupper och vi kunde prioritera att ha tid för våra barn.

En ung kvinna på en förskola säger i filmen att hon alltid vetat att hon vill jobba med barn. Hon vill vara med och hjälpa dem att bli bra vuxna. Det är fint sagt men jag skulle inte vilja att någon annan än jag och min man är de som står våra barn närmast. Så jag är lite skeptisk till att samhället ska ta över barnens trygghet och barnens väg in i samhället. Och värre har det blivit då resurserna minskat och det blir större barngrupper och färre personal.

I programmet står att filmskaparen Nils Petter Löfstedt skildrar den hopplösa kampen mot samtidens tidmätningar och effektivisering. Det gör han, mycket väl och tydligt. Detta är en stark dokumentär som jag hoppas når ut till många och jag hoppas den kan sätta igång diskussioner kring förutsättningarna för vård och omsorg. Att ha tid för att möta en annan människa ska inte mätas i minuter.

Filmrecension: The Dear John Letter – ärligt och omskakande

by

The Dear John Letter
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 oktober 2024
Regi Bill Watts

Ärligt och omskakande möte med några medelålders män som blev sexuellt utnyttjade som barn av en man som gjorde dem till missbrukare och förstörde deras liv.

Bill Watts som regisserat denna dokumentären såg ett brev som var postat på Facebook. Brevet började med ”Dear John” och handlade om en man som hette John och som för drygt trettio år sedan utsatte unga pojkar i en förort i London för sexuella övergrepp och pumpade i dem droger. Brevet var skrivet av en barndomsvän till Bill och han förstod direkt vilken ”John” som brevet handlade om. Bill Watts förstod också då varför hans vänner i yngre tonåren blivit så förändrade.

En av Bills bästa vänner i barndomen och yngre tonåren var Frank. De två hade mycket roligt tillsammans. Frank var påhittig och framåt och uppväxt i en välbärgad familj. Frank, liksom omgivningen, var övertygade om att han skulle vara miljonär innan han fylld 25 år. Men så blev det inte. Frank gick djupare och djupare in i drogmissbruk och ett destruktivt leverne. Bill kände att Frank och Franks vänner blev allt för jobbiga att ha att göra med så Bill drog sig undan. När Bill nu många år senare förstod vad som drabbat Frank och hans vänner blev han omskakad och starkt berörd.

Bill sökte upp Frank och de började prata. Sakta, sakta nystas sanningen fram. Ytterligare några barndomsvänner förenar sig med dem och Bill spelar in deras samtal. De drabbade berättar lite i taget, sakta öppnar de sig något som är mycket svårt för dem då de kände sig medskyldiga till övergreppen, fast de alla var barn och i tidiga tonåren då de utsattes. De fick alla stora missbruksproblem också då John öste över dem kokain och heroin.

De nu vuxna männen sätter för första gången ord på vad de varit med om och inser hur övergreppen format deras liv som kantats av missbruk, aggressivitet och våld. Genom att träffas och berätta tillsammans hittar de en styrka i vänskapen och genom att prata om sina upplevelser kan de lämna skammen de burit på i 35 år bakom sig. Regissören gör det också spännande. Vi får följa jakten på att hitta John nu 35 år senare och försöka ställa honom till svars.

Det är film som berör mycket djupt och jag blir omskakad och också fylld av beundran för dessa mäns mod att berätta och öppna sig. Vilken svår hemlighet att bära djupt inom sig i ensamhet i så många år. Dokumentären visar också hur stor läkande kraft det finns i att prata om svåra händelser. Det denna mannen, John, gjorde var dubbelt illa: han utsatte pojkarna för sexuella övergrepp och han gjorde dem till missbrukare.

I pressmeddelandet om filmen står:
Ett viktigt vittnesmål som berör, stärker och inspirerar till samtal som kan förändra liv.

Det är sorgligt och bedrövligt att en sådan film behövs. Runt om i världen finns det många människor som behöver få hjälp att sätta ord på liknande upplevelser. Och mycket imponerande att göra denna dokumentär på ett sätt som också ger hopp om healing.

Filmrecension: femton noll tre nittonde januari två tusen sexton – förenklad och berättar ingenting

by

Screenshot

femton noll tre nittonde januari två tusen sexton
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Petra Bauer och Marius Dybwad Brandrud

En dokumentär om en mamma som förlorat en son i en skjutning och den andre sonen blev svårt skadad. Detta är en film jag skulle vilja tycka om och kunna ge högt betyg. Men tyvärr missar den målet. Berättelsen går i kringelikrokar och vi får inte svar på de frågor vi har. Filmen är fokuserad på mammans sorg och är  för privat för att kännas som att det berör oss andra. Det är för mycket som aldrig berättas. Egentligen får vi inte reda på mycket om mammans sorg heller och inte särskilt mycket om pojkarna, varken den som dog eller den som överlevde till ett liv i rullstol.

femton noll tre nittonde januari två tusen sexton – det är filmens titel vilket betyder ”klockan 15.03 19:e januari 2016” och det är det datum då Carolina Sinisalo fick sitt livs värsta besked. Carolina Sinisalo är på bröllopsresa när hon får ett telefonsamtal. Det har skett en skjutning i hemmets trappupggång i Rinkeby. Hennes yngsta son är död och den äldre ligger i koma. Mammor glömmer aldrig sådana tidpunkter och datum. Ett namn på filmen som alla föräldrar som förlorat ett barn förstår.

Jag hade önskat att jag ärligt kunde ge denna dokumentär högre betyg. Men tyvärr sätter den igång många, många fler frågor än den svarar på och den är alldeles för privat, personlig utan att det känns som att det gäller andra eller att vi lär oss något av denna dokumentär. Det känns som att filmen framför allt är ett medel för mammans sorgbearbetning, vilket är fint men som inte gör att den blir intressant för mig eller andra som förlorat ett barn. Sista fjärde-delen av denna dokumentär är dessutom propaganda för Socialdemokraterna. Jag tycker inte det passar in att måla fram ett parti som det enda som kan ge hopp mot skjutningar.

Ett stort minus för filmen också för att den är så fotomässigt tråkig. Det är många, många stillbilder på hatthyllan med kepsar som jag förmodar är kvar från sonen. Det är många scener där vi ses mamman breda en ostmacka. Kanske ska det symbolisera den sista smörgåsen som Robin aldrig åt eller så handlar det om att mackor är den enda mat mamman kan få ner – fast kanske äter hon inte ens dem. Det är mycket vanligt att helt tappa matlust då en sådan djup förlust drabbar en mamma. Föräldrar som förlorar ett barn måste få hjälp att se till att de äter och får i sig vätska och att de kan sova. Filmen berör inte sådant som annars skulle kunna få många att förstå mer eller känna mer engagemang. Andra bilder som det är lite för mycket av är Carolina Sinisalo filmad bakifrån och vi ser bara en liten del av hennes bakhuvud och ena axeln. Vi får också se hennes tatueringar och att hon röker många gånger. Vad vill filmskaparna säga med det och varför upprepa det så ofta, som om vi inte förstår? Är det viktigt att se hennes bakhuvud, är det viktigt att veta att hon har många tatueringar och röker?

Ett annat stor minus är att vi aldrig får se eller höra något om sönernas pappa. Finns papporna inte med alls? Varför i så fall? Det är väl något som är viktigt att ta upp.

En fråga som inte heller berörs är varför blev de skjutna. Var de någon gäng-kriminell som blev arg på dem, var det ett misstag, var de själva med i något kriminellt? Ingen människa förtjänar att bli skjuten. Om en femtonåring varit med i ett gäng är det ändå ingen ursäkt till att skjuta honom. Varför får vi inte veta något om det? Sorgen för en förälder är självklart oändligt djup oavsett om barnet varit med i ett gäng eller inte.

Vad får vi veta om Robin, som blev dödskjuten? Mycket litet. Vi får veta att han rökte och att han spelade mycket tv-spel och att han gärna åt smörgåsar. Det är nästan det enda vi får veta. Jag känner att det är en stor miss som gör filmen mycket mindre intressant.

Mot slutet av filmen samlas Carolina Sinisalo med några andra kvinnor i lägenheten. Har de också förlorat barn? Det vet vi inte eller är de aktiva socialdemokrater? Det är mycket luddigt. Det vi får reda på är att det ska bildas en kvinnogrupp för socialdemokraterna i deras förort och de pratar om att partiet Nyans är farligt då det vill vrida tillbaka samhället hundratals år. Det har de förmodligen rätt i. Men det känns kluvet när hälften av kvinnorna är klädda i slöjor som visar att de tror på en religion där kvinnor inte ens får be med män och inte får gå in till moskéer i samma dörr som män. Den religionen som säger att kvinnor måste klä sig i slöja är inte direkt en religion som står för jämställdhet mellan könen. Det har genom historien funnits flera religioner och samfund som på liknande sätt satt upp bestämda regler för hur kvinnor ska klä sig och uppföra sig till skillnad från männen som har helt annat frihet. Vad nu politiken eller religionen ens skulle ha med filmens tema att göra är oklart.

Filmens distributör skriver om vad filmens skapare vill:
Tillsammans vill de synliggöra hur skapandet av minnen kan vara ett sätt att sörja och samtidigt mobilisera. Carolina gör motstånd mot våldet som drabbat hennes familj och mot majoritetssamhällets förenklade berättelser om det våld som präglat Sveriges förorter sedan början av 2000-talet.

Hmm. För mig är denna film mycket mer en förenklad berättelse än något jag får till mig från svenska massmedier eller från majoritetssamhället. Vad nu majoritetssamhället ska betyda. Jag tycker en del journalistik lyckats mycket bättre med att lyfta fram människor som drabbats än vad denna dokumentär gör. Jag är besviken. Dokumentären är förenklad och berättar egentligen inget. Den kunde berättat mer om pojken Robin som blev dödad eller mer om föräldrars sorg eller mer om vad som ligger bakom skjutningarna. Vi får inga svar eller ens försök till svar.

Filmrecension: Svennis – starkt, ärligt och tankeväckande

by

Svennis
Betyg 4
Premiär på Amazon Prime 23 augusti 2024
Regi Claudia Corbisiero

Starkt, ärligt och tankeväckande. En bra dokumentär berättar inte bara om en händelse eller person utan ger samtidigt en insikt om livet, samhället eller mänskligheten – vilken egentligen är delar av samma helhet. Dokumentären om Sven-Göran Eriksson, Svennis, låter oss komma denna gigant inom fotbollsvärlden nära och vi möter människan Svennis – och samtidigt säger denna dokumentär mycket om världen och hur journalistiken fungerar, eller inte fungerar. Och då kanske den brittiska skandaljournalistiken i synnerhet. Och den ställer oss inför de existentiella frågorna om liv och död.

Att Sven-Göran Eriksson är svårt sjuk i cancer var en stor nyhet som blev offentlig i början av 2024. Vi får möte honom hemma i Värmland där han tar emot oss. Därifrån utgår berättelsen. Den startar där och slutar där och vi får komma dit till honom under berättelsens gång med jämna mellanrum. Ibland sitter han ner och pratar, ibland ser vi honom ströva i skogarna däromkring eller köra ner till samhället och ibland vid matbordet. Ibland är han ensam, ibland är han vuxna barn, hans partner och barnbarn med.

Som fotbollstränare har han haft en makalös karriär, från Torsby IF vidare till Sifhälla, Karlskoga och Degerfors och sedan till Blåvitt i Göteborg och vidare ut i världen till bland andra Benfica, Roma, Sampdoria och Manchester City. Uppdrag som förbundskapten för flera landslag har han också hunnit med: England, Mexiko, Elfenbenskusten och Filippinerna.

England var förmodligen det landslag som skapade allra, allra mest mediabevakning. Den brittiska mediecirkusen är många grader mer oseriös än någon annan journalistik. Det är nästan svårt att kalla den brittiska skandalpressen för journalistik. Att de kriminellt avlyssnade Svennis och flera andra kända personers telefoner var ett riktigt botten-napp. Den fruktansvärda dubbelmoralen som styr skandalpressen är rent av skrattretande. Svennis hade flera kärleksrelationer med kända kvinnor. För mig är det obegripligt att tidningar ens lägger ned energi på att bevaka sådana relationer. Om två vuxna människor har en relation är väl deras personliga ensak. Dokumentären skildrar denna pressbevakning. För mig är det intressant att betrakta hur lågt en del redaktioner uppenbarligen kan sjunka.

Självklart innehåller dokumentären en hel del fotboll. Fotboll har en stor plats i Svennis hjärta och hjärna. Men alla stora segrar eller tunga motgångar finns inte med, så klart. Det skulle bli en film som varade mer än en vecka. Men flera starka tillfällen är med och de sätter förstås också igång egna minnen av när jag såg eller upplevde dessa matcher.

Vi får ta del av skiftande historier från hans liv och möta personer som David Beckham, Wayne Rooney, Roberto Mancini, Kasper Schmeichel, Nancy Dell’Olio och Faria Alam.

Dokumentären ger en inblick i hans liv och är samtidigt en berättelse om livet, om att se tillbaka på sitt liv och se både det som varit framgångar och det som varit utmaningar. Det spelar ingen roll hur mycket den som tittar känner till om Svennis, denna dokumentär är oerhört intressant på flera sätt.