Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dokumentär

Göran Hugo Olssons nya dokumentär Israel Palestina på svensk TV 1958-1989 får premiär i höst

by

Göran Hugo Olssons nya dokumentär Israel Palestina på svensk TV 1958-1989 får premiär 4 oktober 2024, berättar ett pressmeddelande:

Det finns inget ämne som ger så många träffar i SVT:s arkiv som Israel/Palestina. Inget annat enskilt ämne har svensk tv lagt så mycket resurser på. Regissören Göran Hugo Olsson har i arbetet med sin nya dokumentär fått en unik tillgång till en skatt. Filmen Israel Palestina på svensk TV 1958-1989 har svensk premiär ett år efter Hamas-attacken och krigsutbrottet.

Genom att blicka tillbaka i historien försöker filmen förstå en av vår tids värsta konflikter. Under åren 1958-1989 rådde public service-monopol i Sverige och SVT:s rapportering från Israel och Palestina var unik. Deras reportrar var ständigt på plats i det krigsdrabbade området och dokumenterade allt från vardagsberättelser till internationella storkriser. Detta omfattande material ligger till grund för arkivmästaren Göran Hugo Olssons (Black Power Mixtape 1967-1975, Om våld/Concerning Violence) senaste film där bilder av den israeliska statens uppkomst varvas med Palestinas frihetskamp. Reportage med Yasser

Förbereder för skolan efter utegångsförbud, Gaza 1984, Foto: PeÅ Holmquist Film

Arafat och intervjuer med Israels utrikesminister Abba Eban under ett Sverigebesök är delar av ett exklusivt material som inte visats sedan det sändes. Tillsammans berättar de om vår tids kanske sårigaste konflikt och ger oss verktyg att förstå historien som så starkt påverkat vår samtid. Drabbande och hjärtskärande aktuell.

– Jag älskar tv. Hela mitt liv har jag velat jobba på public service, en distributör av bilder i allmännyttans tjänst. Men tyvärr har jag fått höra att det är omöjligt. Det är en sorg och saknad som jag bär. Men jag har fått göra filmer i stället, och det är också bra och fint. Och det här materialet i Israel Palestina är kanske det finaste som SVT gjort, säger Göran Hugo Olsson.

Filmen börjar i svenska televisionens barndom 1958. Sveriges Television följer med när statsminister Tage Erlander och Olof Palme åker på stort statsbesök till Israel 1963. Det skapas starka band mellan Sverige och Israel. Tage Erlander bjuder på sig själv och badar i Röda havet. Snart bjuder Sverige tillbaka med stora banketter i Stockholm stadshus och besök på kungens sommarresidens. Även barnprogrammen knöt band mellan de två länderna. Från och med nu kommer tiotusentals svenska ungdomar att åka till Israel för att arbeta som volontärer på kibbutz. Men det är också nu i debattprogrammet Duellen som man för första gången i svensk television diskuterar de hundratusentals palestinier som blivit flyktingar sedan staten Israels
tillblivelse.

– Folk frågar om projektet eller jag har förändrats efter den 7 oktober. Men det har det
inte alls gjort. Jag tycker lika illa om både Hamas och Netanyahu idag som för ett år
sedan, säger Göran Hugo Olsson.

Filmen är en samproduktion mellan Story, SVT och Film i Väst, Tekele och Ström Pictures och distribueras av Folkets Bio.

Filmrecension: Leaving Jesus – en film som är viktig för många som lämnat eller vill lämna en fundamentalistisk grupp

by

Leaving Jesus
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Ellen Fiske

En dokumentär som sätter igång många tankar och känslor. Vi får följa en grupp före detta kristna fundamentalister som träffas på en retreat i USA för kristna som lämnat sin tro.

Ellen Fiske, regissören, har fått komma retreatdeltagarna mycket nära och har fått närvara med filmkameran vid terapisessioner, övningar och också fått följa med flera av dem till deras privatliv. Det är imponerande att dokumentären fått möta dessa människor i så känsliga situationer.

Alla som är på retreaten är födda in i sina kyrkor och samfund. De har aldrig haft något val och vi får därför ingen förståelse för vad som lockar människor till dessa samfund och grupper. Jag skulle gärna se en liknande film med människor som gått med i en grupp som är fundamentalistisk och som hindrar dem från att leva som de vill och att de sedan vaknar upp och lämnar. Att lämna något man själv valt måste vara omskakande och svårt. Jag har läst några sådana böcker, speciellt av före detta scientologer.

Att som vuxen lämna något man fötts in i måste vara enormt svårt. I många fall måste de lämna familj och släkt samtidigt. Många fundamentalistiska grupper tillåter inte sina medlemmar att umgås med avhoppare. Så är det i Jehovas Vittnen, till exempel.

En del av kyrkor som deltagarna i retreaten kommer från brukar inte definieras som fundamentalistiska, till exempel Katolska kyrkan eller Pingstkyrkan. Vad som blir djupgående fundamentalism beror inte alltid på religioner eller filosofin utan minst lika mycket på den enskilde individen och gruppen. Också politik kan bli fundamentalistisk. Också så kallade new age-grupper som fokuserar på nyandlighet kan utvecklas till fundamentalism, tänk bara på vad som hände med Heavens Gate som var en slags ufo-troende nyandlig grupp. P3 Dokumentär har berättar om den:
De döda visar sig tillhöra en religiös sekt, som tror att de ska hämtas upp till himlen av ett rymdskepp som följer kometen Hale-Bopp. En komet som precis vid den här tiden, kan ses som tydligast från jorden. Många av medlemmarna i sekten har lämnat sina familjer tjugo år tidigare.

Retreatledaren jämför att tro på Gud med att vara fundamentalist. Det är trots allt inte samma sak. Vad Gud är kan definieras på så många olika sätt. Alla som tror att det finns något utöver det som går att mäta med dagens vetenskapliga utrustning är inte fundamentalister.

De existentiella frågorna om liv och död, om meningen med livet, tvingas nog de flesta att möta någon gång i livet. Jag blir glad av att det finns regissörer som Ellen Fiske som tar upp det detta och går på djupet med ämnet. Det är skickligt att få dessa människors förtroende, att få komma dem så nära och få dem att berätta. Och med tanke på hur farliga fundamentalistiska grupper kan bli är det viktigt att kunskap om detta når ut. Jag tror att denna film kommer att bli viktig för många som brottas med att lämna ett samfund eller grupp de fötts in eller gått med i och nu har lämnat eller vill lämna.

Här kan du läsa Kulturbloggens intervju med regissören Ellen Fiske.

Filmrecension: Motherland – skrämmande ärligt inifrån diktaturen i Belarus

by

Motherland
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2024
Regi Alexander Mihalkovich och Hanna Badziaka

En skrämmande skildring av hur vitrysk/belarusisk militär och polis formas till total hänsynslösa mördare. En dokumentär om livet i en av Europas diktaturer som inte går att glömma. Filmen sitter kvar inom mig och går inte att skaka av sig. Jag inser att detta pågår i världen, i Europa nu. Förmodligen inte bara i Belarus utan också i Ryssland och andra forna öststater.

I Belarus organisation för militär härskar traditionen dedovshchina. Den har pågått i generationer och innebär att de soldater som varit med längre har fritt fram att plåga, misshandla och mobba rekryter och lägre graderade soldater. Syftet är att göra pojkar till män. Hur det nu kan någon kan bli en bra mnn genom att bli misshandlad hela tiden och tvingas lyda blint.

Misshandeln för med sig dödsfall som ofta göms undan under beteckningen självmord. Svetlana förlorade sin son på det sättet. Militärerna påstod att han hängt sig men Svetlana kan med hjälp av medicinskt kunniga tekniker bevisa att han mördats. Svetlana är inte ensam om att förlora sin son på grund av traditionen dedovshchina. Hon reser runt och samlar berättelser, fruktansvärda berättelser, där föräldrar berättar om söner de förlorat till militären. Hon skriver ner och samlar bevis för att skicka ett dokument och klagomål till president Aleksandr Lukasjenko.

Det är inte bara militären som har makt och rätt att bruka övervåld mot medborgare. Också Belarus polis står för grymma övergrepp. I dokumentären får vi se när polis dödar en medborgare med ett basebollträ.

Vi får också följa Nikita, en ung man som kallats in till militärtjänstgöring och vi får se och höra hans diskussioner med de vänner han har som sluppit undan. Nikita tas ut för att delta i den grupp soldater som kallas in för att knäcka folk som protesterar mot valfusk och som protesterar mot polisens våld och som protesterar mot att polis torterar gripna demonstranter. Ett hopp, fast svagt, är de massprotester som ägde rum 2020 då Lukasjenko valdes om. Tiotusentals demonstranter fyllde gatorna i Minsk. Ett grymt polisvåld, assisterade av militär mötte demonstranterna. En stark scen är när vi inifrån en liten bil får se hur polisen slår sönder bilens fönster med polisbatonger.

Filmens ena regissör, Alexander Mihalkovich, har också gjort denna obligatoriska värnplikt. Ett bärande moment i denna dokumentär är fragment av brev som filmens Alexander Mihalkovich skrev under sin tid som soldat. Han skriver om att de tvingas tvätta sig i snön. Han berättar om hur de tvingas bära hårda kängor som är tillverkade av fångar som ristat in sin kvarvarande tid bakom galler under sulorna.

Det är en dokumentär som skildrar livet i en diktatur, för något annat än diktatur är det svårt att kalla detta land.

Fotot är starkt och oerhört talande, som i inledningen där vi får se folk samlas för att nya rekryter ska svära sin ed och vi får se närbilder på marscherande ben som håller samma takt och förmedlar en stark bild av hur hjärntvättad en stor grupp kan vara när den är helt synkroniserad på det sättet.

Denna dokumentär har vunnit CPH:DOX Award 2023 och FIPRESCI International Film Critic’s Award för Bästa dokumentär vid Wiesbaden goEast 2023. Vid Krakow Film Festival 2023 vann den Publikpriset.

MOTHERLAND by Alexander Mihalkovich & Hanna Bazdiaka | Sweden, Ukraine, Norway | 2023 | TRAILER from Lightdox on Vimeo.

Filmrecension: Som vi har älskat – en film om kärlekens många ansikten

by

Som vi har älskat
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 mars 2024
Regi Gustav Ågerstrand

En dokumentär som känns äkta och som förmedlar musikens kraft och samtidigt låter oss möta människan som heter Sara Parkman. En modig film som visar något mänskligt som många kan känna igen sig i: längtan och sökandet efter kärlek.

Sara Parkman kan utan tvekan utnämnas till en av de mest spännande svenska musikerna. Genom sitt unika uttryck har hon revolutionerat svensk folkmusik och skivan Vesper gjorde hennes känd och hyllad. Att se henne spela på scen är att se kärlek till musik vibrera och stråla ut till alla närvarande. Men bakom denna stora kärlek till musik finns också en annan längtan hos Sara Parkman. Hon är på väg att fylla trettio år och har nyligen separerat från en relation. Hon längtar efter att hitta någon att bygga en sann och djup kärleksrelation med och som hon kan få barn med. Hon längtar efter barn.

Vad är kärlek egentligen? Som jag ser filmen visar den på flera olika former kärleken kan ta. Musik är mäktig och att stora musiker som Sara Parkman har ett särskilt extra djupt förhållande till musik, det är uppenbart. När hon spelar utstrålar hon stark kärlek. Musik är en viktig del i livet för många och kan ge både tröst, hopp och ny energi.

Sara Parkman har en fin vänskap med sina medmusiker och speciellt med Hampus som nyligen blivit pappa. Hampus och Sara skapar och skriver mycket musik tillsammans och trots att han blivit pappa och vill vara med sin baby verkar de ändå lyckas få tid att skapa tillsammans. Vänskap är också en form av kärlek.

En annan form av kärlek är den nära relation vi kan ha till släktingar. Vi får se Sara Parkman tillsammans med sin farfar och med sin pappa. Dessa relationer utstrålar också ett starkt band.

Jag tycker filmen på ett finstämt sätt visar på kärlekens många ansikten utan att peka med hela handen.

Filmen börjar med Sara Parkman spela musik och slutat med musik. Musiken är den stora kärleken som är mäktig och bär genom livet. En stark film. En mäktig film. En varm film. En film med mycket kärlek av olika slag. Och underbar musik som gör mig lycklig.

Bakgrundsfakta on Sara Parkman:
Sara Parkman är född 1989 i Västernorrland. Prästbarn i tredje generationen, folkmusiker, tonsättare och artist. Hon arbetar återkommande med att lyfta det undangömda men vitala i en samtida kontext och fick 2017 sitt genombrott då hon med Riksteatern gjorde uppsättningen Fäboland. 2019 släpptes albumet Vesper- en aftonbön för vår tid med vilket Sara vill skapa ett samtal om vikten av helighet, oavsett om det handlar om kyrkor, rejv eller terapirum. Med Vesper nominerades Sara till en grammis och mottog DNs stora kulturpris. Som vi har älskat tar avstamp i succén med Vesper och följer sedan Saras väg mot stjärnorna genom den kreativa processen i skapandet av nästa platta – Eros Agape Philia.

Om filmens regissör:
Gustav Ågerstrand, född i Växjö 1985, är regissör och filmfotograf. Han har en master i filmfoto vid Stockholms Konstnärliga Högskola 2021-2023, har studerat dokumentärfilm på Biskops Arnö 2011-2012 och har en kandidatexamen från Stockholms Dramatiska Högskola 2012-2015 i regi. Gustav har regisserat filmer som Tjuvgods (2013, hedersomnämnande Tempo Dokumentärfestival), Inuti ett träd (2015), dokumentärserien Det goda landet som nominerades till Kristallen för bästa dokumentär 2018 och dokumentärfilmen Leva tills jag dör (2022). Han har också arbetat som fotograf och inslagsproducent med Gift vid första ögonkastet.

Som vi har älskat – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Filmrecension: Om alla bara drar – ärlig och rakryggad dokumentär som alla bör se

by

Om alla bara drar
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 mars 2024
Regi Karin Wegsjö och Nazira Abzalov

En mycket ärlig och rakryggad berättelse om att leva i ett område som Tensta som av polis fått stämpel som utsatt och farligt. Nazira bor med sin familj i Tensta och hon trivs. Hon och hennes familj har köpt en bostadsrätt i ett lugnare område i Tensta. Hon har inrett lägenheten ochär nöjd och känner sig hemma och hon tycker om grannarna. Hon tycker till och med att polisens stämpling av Tensta som utsatt och farligt inte stämmer.

En dag när hon och hennes familj varit ute och handlat och ska parkera bilen har några gängkriminella ungdomar parkerat sin bil på deras p-plats. En av dessa två unga gängkriminella viftar med ett vapen och hotar dem. Varken Nazira, hennes man eller deras två små barn känner dessa två kriminella.

Nazira och hennes man polisanmälde händelsen. Behöver jag ens nämna att polisen inte grep de hotfulla ungdomarna som viftade med vapen? Polisen gjorde ingenting mer än sparade anmälan som ett ärende.

Filmen, som är filmad under fem år, ger oss ett annat perspektiv av förorten än vad vi oftast får från nyheterna. Vi kommer nära några som bor där.

Nazira och hennes man Bahityar lämnar sitt hem och sitt hemland Uzbekistan, för att i en framtid kunna ge sina barn ett säkrare liv i Sverige. De hittar jobb, bygger sitt hem, lär känna sina grannar och skapar en gemenskap i sina kvarter i Tensta. När hon och hennes familj blir hotad av en ungdom med pistol förändras allt, deras trygghet rycks undan.

Allt eskalerar. På lekplatsen och nära grillplatsen där familjerna i området brukar umgås hänger numer unga som säljer knark. När Nazira ringer polisen och ber dem åtminstone få knarkförsäljaren att flytta på sig händer ingenting.

Polis gör ingenting, politiker gör ingenting. Och våldet ökar och blir värre med döds-skjutningar både i Tensta och andra förorter. En dag blir en ung man som inte ens var med i ett gäng skjuten till döds i Tensta. Han råkade bara befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt.

Mer och mer av infrastrukturen i Tensta läggs ned. Gymnasiet som var en sådan satsning flyttar och Lidl flyttar. Ingen vill bege sig till Tensta.

Om alla bara drar är en stark skildring från en inifrånperspektiv. Den är dock mer än så. Det är en sorglig och sann beskrivning av hur polis, politiker och samhället tycks ha gett upp. När det inte längre anses som ett grovt brott att vifta med en pistol framför en barnfamilj, då har ett samhälle och dess polis tappat greppet. Eller om det till och med är ännu värre: när det sker i fel område finns det inga resurser. Vad hade hänt om en familj i ett område med hög medelinkomst hade blivit hotad på samma sätt? Det tål att fundera på. Jag hoppas att alla går man ur huse för att se denna och att något äntligen kan hända. Att denna dokumentär kan fungera som en väckarklocka. Kan vi hoppas på det?

Nazira och hennes familjs berättelse är inte särskilt unik, egentligen. Jag bor i ett område där det också viftas med vapen ibland och de som bor här orkar inte ens ringa polisen längre. Och här är massor av gångvägar där barn springer och kommer med cykel och hundratals bilar kör, ofta med hög fart, på gångvägarna. Också precis vid skola och dagis. Polisen lyser med sin frånvara. Fortkörare på gångvägar bryter ju mot två regler: de kör för fort och de får inte ens köra på gångvägar. Men det är inte tillräckligt grovt för att polis ska ingripa. Det händer till och med att polisen åker till pizzeria i området och sitter och äter lunch i lugn och ro medan privatpersoner kör i hög fart förbi. Något har gått fel.

Hoppas denna dokumentär kan bli en väckarklocka.