Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten – ett måste att se på Tempo

by

Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten
Betyg 4
Svensk biopremiär under Tempo Dokumentärfestival i mars 2023
Kommer att visas i SVT i april
Regi Martin Widman

En film som har svensk premiär under Tempo Dokumentärfestival och som jag verkligen uppmanar alla att gå och se är: Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten.

Ola Magnells skivor snurrade ofta hemma hos mig när jag var i tjugo års-åldern och sedan dess har han unika texter, röst och musik följt mig i livet. Han hade sitt hjärta i vänsterrörelsen men tyvärr var den svenska musikrörelsen alldeles för ensidigt inriktad på ekonomiska vänster-frågor under 1960- och 1970-talet.

Denna finstämda dokumentär om Ola Magnell är en måste att se för alla som är intresserade av svensk musik, tänker jag. Oavsett ålder. Han var en individuell musikskapare som stod för vem han var och inte låtsades vara något annat. Han slog igenom stort med sina två förmodligen mest kända låtar Kliff och Påtalåten. Under tiden då han var mest hajpad verkade han inte så bekväm i rollen som stor rockmusiker.

Han är svår att placera i ett fack, han är vispoet, proggare, trubadur, rockmusiker men mest av allt är han Ola Magnell. Han stack verkligen ut då hans musik kom under 1970-talet. Jag minns hur hans med existentiella inställning och frågeställningar talade till mig och mina vänner på den tiden. De vänner jag hade var ofta, liksom jag, intresserade av existentiella frågor också och inte bara brann för att få ett mer rättvist samhälle med mer inflytande för de som var maktlösa. Internationellt gick ofta den stora proteströrelsen från sextiotalet parallellt med flera olika krav på förändringar, inte bara politiska förändringar. Det innebar till exempel ett uppvaknande av andra andliga eller religiösa tankar än de traditionella kyrkliga och det innebar ett bejakande av personliga tankar kring livets mening. I Sverige tappades dessa delar av studentrörelsen och det rebelliska oftast bort. Ola Magnell var en av de få som kunde lyfta fram sådana tankar.

Denna dokumentär visar hur han fortsatte och gav spelningar runt om i landet också då hans musik inte sålde i stora antal längre. I en intervju med honom blir det så tydligt att medier ofta är fixerade vid vad medier rapporterar om. Den som inte syns i medier tycks inte finnas. Men de flesta syns ju inte i medier.

Också för mig som ändå lyssnat mycket på honom fanns det en hel del nytt i dokumentären. Jag visste inte att han var uppväxt på en bondgård, på Skälby gård i Kalmar. Han föddes i januari 1946 och dog i februari 2020. Det är sorgligt att han fick ur tiden då när han hade börjat bli upptäckt på nytt av svenska musikintresserade i samband med då han På spåret gjorde en cover på Lalehs ”En stund på jorden”.

Ett extra plus är att flera av något yngre musiker som Lisa Nilsson, Lars Winnerbäck och Tomas Andersson Wij finns med i denna film.

Filmen berättar om Ola Magnell men den berättar också om det svenska samhället och om musikrörelsen under 1970-talet och hur medier fungerar.

Filmrecension: Förfalskaren – så spännande att det gör ont i magen

by

Förfalskaren
betyg 4
Svensk biopremiär 3 mars 2023
Regi Maggie Peren

En absurd, rentav osannolik berättelse om en ovanligt modig, ganska dumdristig ung judisk man som lyckades med något otroligt under andra världskriget. Han lyckades skapa en ny identitet och helt dölja sin judiska bakgrund bakom en blond och kortklippt fasad. Filmen bygger på verkliga händelser, på Cioma Schönhaus självbiografi från 2004.

Huvudpersonen, Cioma Schönhaus, är en ung judisk man som lever ensam i en stor tom våning sedan resten av familjen deporterats. Skälet till att inte Cisma deporterats är att han är välutbildad och arbetar på en ammunitionsfabrik och därför är han nyttig för krigsmakten.

Schönhaus är inte bara duktig på att jobba med vapen, han har gått en konstutbildning och får möjlighet att i hemlighet bli förfalskare. Han blir inblandad i ett sammanhang där de skapar falska pass åt judar som då han lämna Tyskland för att komma undan nazisternas terror.

Men så händer någonting oplanerat. Schönhaus blir av med sitt arbete inom vapenindustrin. Det är som att han tappar all sans och vill utmana nazismen. Han bygger upp en helt ny identitet åt sig själv som blond, kortklippt och mycket tysk. Han kan till och med leva livets glada dagar på restauranger och danshak i hjärtat av Berlin. Rakt under näsan på Gestapo. Han är rent av desperat, känns det som. Det är väldigt sorgligt och tragiskt vad judarna fick utstå i nazi-Tyskland. Hans övriga familj var deporterad till östra delarna av nazisternas områden – och vad det innebar för de flesta judar vet vi nu efteråt. Det går att trots att berättelsen på sätt och vis är spännande och rolig samtidigt är tragisk och gör ont i magen.

Rollen som Schönhaus spelas av Louis Hofmann (känd från Netflixserien Dark) som är helt perfekt i rollen med en pojkaktig charm och fixarattityd. Han är ett av flera skäl till filmens kvalitet.

Den är absurd. Den är rolig men då jag vet att det handlar om verkliga händelser känns det i magen, jag sätter skratten i halsen. Det är otäckt vad människor kan tvingas stå ut med när fascism eller nazism eller andra förtryckande ideologier tar över makten. Det fruktansvärt sorgliga är ju att det finns alltför många förtryckande samhällen fortfarande: Iran, Saudi-arabien, Ryssland, Nordkorea med flera.

Filmrecension: The Inspection – stark film som gör mig både ledsen och glad, välspelad

by

The Inspection
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 mars 2023
Regi och manus Elegance Bratton
I rollerna Jeremy Pope, Gabrielle Union, Bokeem Woodbine, Raúl Castillo

En berörande film som till stor del är självbiografisk där filmens regissör Elegance Bratton skrivit manus och utgår från sitt eget liv. En berättelse om den amerikanska marinkåren, om att vara svart och homosexuell 2005 och om att längta efter sin mammas kärlek. Om tillhörighet, om mobbning, om ultra-maskulina värderingar och om att aldrig duga hur mycket man än kämpar, hur duktig man än är. Av och till gör det väldigt ont i mig att se hur utsatt regissörens alter ego Ellis French är.

Ellis mamma har tagit avstånd från honom för att han är homosexuell. Han blev utslängd av sin mor som tonåring. Efter att ha levt som hemlös några år sökte han in till marinkåren. Livet som rekryt hos marinkåren var hårt och krävande och då övriga rekryter insåg att han var homosexuell blev han svårt mobbad, inte bara av övriga rekryter utan också av officerare som ledde deras utbildning.

Speciellt en av officerarna, en kraftig svart man, trakasserade och plågade Ellis kallhjärtat. Jag funderar på om anledning är att Ellis också är svart – och officeraren vet att det krävs mer av en svart för att ta plats än en vit. I alla fall på den tiden, kan jag tänka mig.

Jag tycker det är svårt att förhålla mig till marinkåren och dess upplägg. Att det militära som ska försvara ett land i krig kräver en form av disciplin och hierarki är väl en förutsättning för att det ska fungera. Att alla i en armé skulle sitta ned och diskutera vad som ska göras skulle förstås inte fungera. Att dessa marinkårister måste vara fysiskt vältränade kan jag också förstå. Men ändå sänder skildringen av träningen sekt-vibbar där de sjunger ramsor då de springer, som en form av hjärntvätt. Det är skönt med en skildring av marinkåren som inte är hyllande men samtidigt ändå gör det lite begripligt varför unga män och kvinnor kan dras dit.

Filmen visar också att i det svåra finns det ändå människor som reagerar, människor som har medkänsla för andra och som inte går med på att driva mobbning för långt.

Ellis gör allt för att klara uttagningen och det är så tydligt att han gör det mest av allt för att bli accepterad av sin mamma. För att bli älskad av sin mamma står han ut med vad som helst. Men han har växt av utmaningarna och börjar inse att om hans och mammans relation ska fungera måste hon acceptera att han är homosexuell, det är en del av honom.

Filmen ger en fascinerande inblick i ett speciellt slags liv men är också en mycket sorglig berättelse om hur en ung man måste kämpa för att bli älskad av sin mamma. Det är egentligen obegripligt att en mor kan slänga ut sin tonåring.

Denna film går inte att se oberörd, den drar in mig och berör mig – gör mig både ledsen och glad, den ger hopp och känns i magen.

Förhoppningsvis är livet för rekryter hos marinkåren något bättre nu. 2010 godkände senaten i USA den lag som ger öppet homosexuella rätt att tjänstgöra i militären.

Jeremy Pope gör rollen som Ellis. Han är så enastående och äkta i rollen. Hans insats är en av filmens plus. Jeremy Pope Golden Globe-nominerades för sin insats. 2019 nominerades han till teaterpriset Tony i två kategorier – för sin insats i dramat Choir Boy samt sin gestaltning av Eddie Kendricks i musikalen Ain’t Too Proud. Han nominerades till en Grammy för samma musikal, och året efter sågs han i miniserien Hollywood vilket resulterade i en Emmy-nominering. För The Inspection har Pope hittills erhållit Virtuoso Award vid Santa Barbara International Film Festival. I två kommande filmprojekt spelar han Jean-Michel Basquiat respektive Sammy Davis Jr.

Fakta om regissören, Elegance Bratton:
The Inpection är hans debutfilm. I marinkåren har han arbetat med interna filmproduktioner. Efter fem år hos marinen inledde Bratton sin civila karriär med kortfilmer, samt realityserien My House och dokumentären Pier Kids.

Filmrecension: No Bears – ett mästerverk, skrämmande tydlig

by

No Bears
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 februari 2023
Regi Jafar Panahi

Ett mästerverk av den iranska modige regissören Jafar Panahi. En film som bör visar världen runt.

No Bears berättar två parallella kärlekshistorier. I båda historierna plågas kärleksparen av dolda, men oundvikliga hinder, vidskepelsens kraft och maktens mekanismer. Att vidskepelsen och makthavarna i Iran går hand i hand är förfärande tydligt. Det är starkt, det är imponerande av mästerregissören Jafar Panahi att än en gång skapa en enastående och berörande film trots den förföljelse han utsätts för av makten i Iran.

Trots år av husarrest, yrkesförbud och nu ett fängelsestraff lyckas den iranska mästerregissören Jafar Panahi att slå världen med häpnad med sin briljanta filmkonst.

Jag är skakad och starkt berörd av denna både varma, roliga och ändå skarpa, ärliga film. Jafar Panahi satt återigen fängslad i Iran på order av landets förtryckande makthavare när jag såg filmen men de senaste dagarna kom det lyckliga beskedet att han släppts. Jafar Panahi är en av dessa på alla beundransvärda iranska filmskapare som orkar och vågar fortsätta skapa film trots den gigantiska censuren i teokratins Iran.

Jafar Panahi har själv en ledande roll i denna film. Han leder en inspelning i ett grannland och för att kunna vara hyggligt nära har han bosatt sig en tid i en by i Iran nära gränsen. Han har ju förbud att lämna Iran. Han handleder sina medhjälpare online. På så sätt kan han följa inspelningen och ge regi och anvisningar.

Berättelsen de filmar handlar om ett par som vill ge sig av till ett annat land för att skapa sig en bättre framtid men det är svårt att skaffa pass. Parets vedermödor skildras. Samtidigt bubblar det i byn där Jafar Panahi bor. En ung mans släktingar uppvaktar honom och kräver att han ska ge dem ett av sina foton. Bilden där ska nämligen kunna avslöja att en ung kvinna som blir uppvaktad av en ung man. Men denna unga har blivit bortlovad då hon föddes till sin kusin som nu är mäkta svartsjuk och vill ha bilden för att kunna få bort den uppvaktande mannen.

Det är två starka berättelser om den ofrihet som råder i länder som Iran när urgamla värderingar från tusen år tillbaka tillsammans med vidskepelse får styra. Den är så skickligt berättat och är en skarp tydlig metafor för människors dumhet.

Filmrecension: R.M.N. – Kall vinter – bitvis enastående träffsäker och kryper under huden

by

R.M.N. – Kall vinter
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 februari 2023
Regi Cristian Mungiu

En mörk otäck skildring främlingsfientlighet och okunskap som gror runt om i EU-länder. Handlingen utspelas i en rumänsk by där både tyskar och många ungrare bor och befolkningen klarat av att bo tillsammans med en del gnissel, men när några män från Sri Lanka kommer för att arbeta i byns bageri bryter alla fördomar lös och rasismen släpps fri i alla sin ruggighet. Samtidigt går det att förstå bybornas frustration. Många bybor jobbar utomlands eftersom det inte finns särskilt många arbetstillfällen i bygden. Den utarmning av vuxna som gör att många barn får växa upp utan sina föräldrar närvarande påverkar säkert människor på djupet.

En stark skepticism mot EU gror också. Byn och omgivande bygden skulle behöva satsning på elektricitet och moderna vägar – men de EU-bidrag som går att få är till parker. När människor bor granne med skogen är inte parker vad de behöver. Det är en stark känga till de stadsboende makthavarna i EU-

Huvudpersonen är Matthias, en rumänsk gästarbetare i Tyskland, som jobbar på ett tyskt slakteri och råkar i våldsamt bråk. (Varning: det är några äckliga bilder från slakteriet i filmens början. Om du liksom jag älskar djur är det bra att nästan blunda i början för att slippa se det plågsamma.) Matthias drar därifrån så fort han bara kan och återvänder till sin hemby i Transsylvanien.

Som huvudperson är Matthias inte direkt någon jag känner sympati för. Han är mannen som byns präst vänder sig till för att få hjälp att döda sin gris till jul. Hans ex-fru Ana bor med deras åtta-årige son Rudi, som i stort sett aldrig pratat. Men sin maskulina inställning försöker Matthias var en god förebild för sin son och tar ut honom i skogen för att lära honom fiska och spåra djur och göra fällor.

Bitvis är filmen helt enastående mästerlig i sin lågmäldhet och den möjlighet att se situationer och människor ur olika synvinklar är skickligt gestaltat och filmat. Det är fascinerande att känna att man är där, i byn, och får en inblick i ett liv som både är modernt och samtidigt har kvar vedspisar och fårskötsel, som ett liv som påminner om livet vid slutet av 1800-talet. När Matthias pappa blir sjuk och undersöks på sjukhus åker han in i en modern apparat, kanske är det en magnetröntgen kamera eller datortomografi och hemma har han vedspis och ett litet stall med får.
Byborna har moderna mobiltelefoner och samtidigt lever de på flera sätt som de gjort i generationer.

Skildringen av byborna och deras sätt att reagera är en stark och skrämmande metafor för mycket som rör sig runt om i EU-länders befolkningars djup. Men filmen spretar lite för mycket åt olika håll och det märks också i filmens slut som jag tycker är alltför öppet och pekar på att regissören inte riktigt visste vad som var ett möjligt slut. Ett slut som går att fundera på och diskutera, vilket både är bra och mindre bra. Men samtidigt är filmen enastående träffsäker, mörk och kryper under huden.