Först och främst: jag har hört en del säga att i nya versionen Karate Kid har händelserna flyttat till Kina och istället för karate är det kungfu som pojken får lära sig. Det är inte riktigt så.
Ingen av filmerna om Karate Kid handlar om karate. Den kampsport som Pat Morita lär ut till Daniel i Karate Kid 1 till 3 och till tjejen i Karate Kid 4 (spelad av Hillary Swank är inte karate utan någon slags amerikansk mischmasch av kungfu och taekwondo.
Och i stort sett är det samma mischmasch som Jaden Smith får lära sig av Mr Han, som spelas av Jackie Chan.
Fast det spelar ingen roll. Det är en underbar liten historia i alla fall om filosofin bakom kampsporter. Nu syftar jag på det som Mr Han (Jackie Chan) lär Dre (Jaden Smith) om inställningen till livet och till kampsport.
Men: Själva kampsporten i filmen, eller framför allt den som visas upp på turneringen är en amerikansk variant som ligger ljusår från karatens och kungfuns filosofi.
Varför heter filmen inte Karate kid 5 utan enbart Karate kid, det har jag funderat på. Givetvis är kommersiella och marknadsföringsskäl tungt vägande i det beslutet. Det är säkert miljoner gånger lättare att marknadsföra en film som heter Karate kid än Karate kid 5.
Ett annat skäl till att filmen heter Karate kid är att den till stor del är samma berättelse, fast i en remake. Huvuddragen är precis samma. Ensam mamma åker med son till ny stad – den här gången till och med nytt land. Pojken blir mobbad av elakt gäng, mycket elakt gäng. Pojken blir kär i flicka, som elaka gängets ledare inte uppskattar. Fastighetsskötaren där pojken bor visar sig bakom sin haltande och gamla fasad vara en mästare i kampsport och börjar efter lite inledande strul träna pojken inför en avgörande turnering.
Skillnaderna är inte stora. Pojken, Dre, är lite yngre än Daniel-san. Jag vet inte om Dre är rätt kort för sin ålder eller varför han ser ut att vara minst två år yngre än den kinesiska fiolspelande flickan han blir kär i. Det känns lite konstigt och är lite svårt att tro på deras lilla romans. Dre ser lite för liten ut och för ung för en kärlekshistoria.
Jackie Chan gör nog sitt bästa roll hittills. Han har ju i stort sett bara spelat kampsportsexpert eller komiker i de filmer jag sett med honom. Nu är han en äldre man som haltar och har en livssorg att bära på.
Svenska Dagbladet har en intervju med honom:
Rollen som fastighetsskötaren/kung fu-mästaren Mr Han innebär betydligt mindre action och mer ”seriöst” skådespeleri än vad man är van att se Jackie Chan prestera.
– I alla år har alla vetat att jag kan göra stunts och actionscener, men få har vetat att jag också kan agera. De senaste tio åren har jag velat göra något annat. Det här var en bra chans för mig att visa den andra sidan av Jackie Chan, säger han vid en intervju i Oslo några timmar före den norska galapremiären av filmen.
Vi såg filmen på den svenska premiärdagen i en fullsatt biosalong och när vi beställde biljetterna såg vi att nästan alla biosalonger var i det närmaste fullsatta. Publiken applåderade vid flera tillfällen i slutscenen och efter filmen.
Jag applåderar också. Berättelsen håller bra för en ny version. Skådespelarna gör bra ifrån sig. Huruvida Dre spelar bra eller inte är förstås svårt att säga, han spelar nog rätt mycket sig själv: en amerikansk kille av idag. Men med den bakgrund han har med en världsstjärna som Will Smith till pappa är Jaden Smith säkert hur bekväm som helst med att agera framför en kamera.
Att berättelsen flyttat till Kina var ett bra drag. Där fanns några fina bilder och vyer från Kina och kampsporterna har en stor del av sitt ursprung just i Kina. Jag skulle gärna se en uppföljning som tog hade mer kring alla Tai Chi-utövare som finns i Kina. Vi såg några bilder från sånt i filmen, men en berättelse som vävde in det skulle vara spännande att se.
För mig som gillar kampsport och har sysslat med karate i mer än 20 år och tränar Tai Chi nu och har tränat olika kampsporter känns det förstås kul att en storfilm som handlar om filosofin bakom åter visar världen runt. Att träna kampsport som karate eller kungfu på en bra klubb kan ge ungdomar mycket: de kan ge dem självkänsla och lära dem att hitta kraften i sig själva att kämpa för sig och sin framtid. Jag vet ungdomar som varit snett ute med skolk och kriminalitet som genom att träna karate kommit in i samhället, börjat plugga och sedan fått jobb.
Men som sagt: den kampsport som utövas i turneringen har ingenting med traditionell kungfu att göra. Det är amerikansk mischmasch med fullkontakt där småungar bryter ben och knockar varandra: så går det inte till vare sig på karatetävlingar eller kungfu-turneringar.
Karolina Fjellborg på Aftonbladet gav filmen betyg 3:
”Karate kid” anno 2010 är aningen för lång, stundtals småfånig, och allt annat än oförutsägbar. Och det finns garanterat de som kommer att ta illa upp över att se barn slåss så pass brutalt som de faktiskt gör i den här filmen.
Men med det sagt; Jaden Smith är en naturbegåvning, Jackie Chan får bredda sitt gamla vanliga register – och tillsammans bildar de en ganska oemotståndlig duo.
Dessutom är både Pekingmiljöerna och slagsmålsscenerna alldeles utomordentligt snygga.
Relaterat:
IMDB om Karate Kid 2010, recension i SvD, recension i Expressen, recension i Dagens Nyheter, recension i SVT,, recension i Göteborgsposten.
Läs även andra bloggares åsikter om kampsport, karate, kungfu, film, recension, Kina, karate kid, Jackie Chan, Jaden Smith
