Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

GöteborgsOperan

Premiären på Billy Budd på GöteborgsOperan blev en mycket berörande operaupplevelse

by

billybuddgbg

Operapremiär Billy Budd på GöteborgsOperan 14/9 2013-09-15

Musik: Benjamin Britten. Libretto: av E M Forster och Eric Crozier efter en berättelse av Herman Melville.

Uruppförd i en version av fyra akter på Covent Garden 1951. Den här versionen bygger på den reviderade versionen från 1964.

Låt mig direkt fastslå att Benjamin Britten inte tillhör mina favoritkompositörer trots detta har jag på några månader upplevt tre av hans verk nämligen Peter Grimes på KO, En midsommarnattsdröm på Läckö Slott och nu senast Billy Budd på GO. Alla tre uppsättningar räknar jag som fantastiska operaupplevelser och nu återstår endast att uppleva hans tre verk Gloriana, Owen Wingrave och Döden i Venedig.

En orsak till att Benjamin Britten inte tillhör mina favoritkompositörer ligger förmodligen i det faktum att jag personligen upplever hans musik som svårlyssnad särskilt om jag jämför hans musik med Mozart, Puccini, Verdi och Wagner, musik som jag dagligen lyssnar på, men när jag lyssnar och samtidigt ser en föreställning sceniskt så upplever jag den kontrastrika musik som jag anser bygger på olika solistinsatser tillsammans med orkestern som helhet.

Billy Budd på GöteborgsOperan är ursprungligen en uppsättning som hade premiär på Frankfurt-operan 2007 och med handlingen förlagd till en internatskola med marin anknytning. Vanligtvis förläggs handlingen till ett krigskepp och det handlar om tiden kring 1700-talets slut när England kämpade om herraväldet till havs och ett örlogskrig mot Frankrike. Herraväldet till havs ansågs vara nödvändigt för att säkra handeln.

Regigreppet att förlägga handlingen till en internatskola upplevde jag som lite märkligt åtminstone i första aktens tre scener. Jovisst, förstår jag och kan även acceptera bakgrunden till detta regigrepp, men det ger ett något splittrat intryck när handlingen är förlagd till dels en gymnastiklokal med tillhörande omklädningsrum och sovsal dels kaptenens kontor.

Efter pausen blir det min tolkning av scenografin att handlingen ändå utspelas ombord på ett skepp. Om du tänker dig att scenbilden flyttas till höger och lägger till en likadan sida till vänster så har du absolut innandömet av ett modernt fartyg. Detta intryck förstärks också av de sjömansliknande vardagskläderna bland GöteborgsOperans Herrkör och statister.

Det blev till en starkt gripande operaupplevelse där orkesterklangen tillhör de verkligt stora upplevelserna och dirigenten Jan Latham-Koenig gjorde verkligen en formidabel insats. GöteborgsOperans Herrkör visade ännu en gång hur bra de är och kanske beror det till någon del på medlemmar hämtade från Malmö Operakör? Denna gång förstärkt med en liten Gosskör som ett trevligt och käckt inslag.

Billy Budd sjöngs av Peter Mattei och hans starka insats i andra aktens tredje scen kommer jag att bära med mig länge och jag hade stora svårigheter att avstå från att applådera, efter arian, men mitt sjätte sinne fick mig att avstå. Det hade ju varit onödigt att störa  den förtätade stämningen på scen och salong.

Mr Claggart sjöngs av den brittiske bassångaren Clive Bailey och om hans insats kan jag ärligt konstatera att han nästan dominerade vokalt i första akten och det omdömet gäller såväl sceniskt som sångligt. Det fanns inte ett uns av tvekan om vad han ansåg om Billy Budd.

Den stora behållningen av första akten blev en koreografisk upplevelse av stora mått och precision. Bästa exemplet på detta är när soldaterna avlossar en bredsida mot den lede fransmannen. Rappt tempo och  med stor precision!

Den tredje stora sceniska- och sångupplevelse svarade Mathias Zachariassen för. Jag har nog aldrig upplevt honom så ypperlig som han var på premiärföreställningen och det är precis om jag saknar ord att beskriva denna ytterst berörande upplevelse. En stark upplevelse från prolog till epilog och kanske ligger storheten i att det så tydligt framgick att han betraktade Billy Budd som en man som han kanske kunde, men inte vågade inleda en kärleksförbindelse med?

En trio herrar med Mats Persson i spetsen, följd av Anders Lorentzson och Marco Stella, åtminstone i den rådande hierarkiska  ordningen  ombord. Kanske något kortare sånginsatser än vad som är vanligt men mycket väl genomförda. Deras vånda att fatta beslut om vad som skulle hända med Billy Budd blev särskilt slående när de sjöng om och begärde kaptenens råd och goda omdöme för att stödja dem i ett beslut som de redan självständigt hade fattat.

Avslutningsvis vill jag konstatera att Billy Budd förmodligen är den bästa uppsättning som jag har upplevt på GöteborgsOperan även om det sker i stark konkurrens med vårens uppsättning av Wagners Tristan och Isolde, men utan tvekan placerar denna uppsättning GO som en av Nordens mest betydelsefulla operascener.

Glöm för all del inte att planera in ett besök på GO. Sista föreställningen ges  söndagen den 20 oktober   och du som inte har möjlighet att uppleva föreställningen på ort och ställe kan följa den direkt i Sveriges Radio P2 den 21 september.

Recensioner

Bo Löfvendahl i SvD

Per Feltzin i Kulturnytt

Magnus Haglund i GP

Hanna Höglund i Expressen

Camilla Lundberg i Kulturnyheterna

Produktionsteam

Dirigent: Jan Latham-Koenig

Regissör: Richard Jones

Assisterande regissör: Katarina Thoma

Scenografi och kostymdesign: Antony McDonald

Koreografi: Lucy Burge

Ljusdesign: Mimi Jordan Sherin

Assisterande ljussättare: Frank Keller

 

Medverkande

Edward Fairfax Vere: Mathias Zachariassen

Billy Budd: Peter Mattei

John Claggart: Clive Bayley

Mr Redburn: Mats Persson

Mr Flint: Anders Lorentzson

Löjtnant Ratcliffe: Marco Stella

Red Whiskers: Joachim Ottosson

Donald: Joa Helgesson

Dansker: Sven Törnell

Novisen:Alexander Sprague

Squeak: Jonas Olofsson

Bosun: John Sax

Utkik: Ingemar Anderson

Första kamraten: Anton Eriksson

Andra kamraten: Linus Börjesson

Novisens vän: Henrik Andersson

Arthur Jones: Tomas Jönsson

Kabinpojke: Alvar Grimberg

GöteborgsOperans Herrkör

GöteborgsOperans Orkester

Gosskör och statister

Chess publiksuccé på GöteborgsOperan – men knappast en berörande uppsättning

by

 

 

 

 

Foto: Malin Arnesson

Chess på svenska

GöteborgsOperan

Svensk text: Jan Mark, Lars Rudolfsson och Björn Ulvaeus

Regissör och koreografi: Mira Bartov

Dirigent: Anders Eljas

Scenografi, ljusdesign: Kristin Bredal

Kostym: Anna Ardelius

Ljuddesign: Jari Laakso, Andreas Renhorn

Videodesign: Gudmundur Gunnarsson

Assisterande koreografi:Liana Nyquist

Assisterande ljusdesigner: Joakim Brink

Premiär 8 september 2012

Chess på svenska, är GöteborgsOperans musikalsatsning för säsongen 2012-13. Det skall ärligt sägas att innan kvällens premiär hade jag ingen aning om att det fanns olika versioner av ”Chess”. För mig är ”Chess” Londonversionen med Elaine Page och Tommy Körberg och det som heter ”Chess på svenska” är inget som jag direkt är bekant med även om jag självfallet känner till Lars Rudolfsson och Anders Eljas uppsättning från 2002.

I kväll eller rättare sagt i går kväll var det premiär på Mira Bartov´s version av ”Chess på svenska”. Enligt den förhandsinformation som jag hade fått skulle handlingen utspela sig i en modern miljö ”med dagens mediebevakade samhälle som dramatisk metafor för kalla kriget zoomar vi in på fyra livskrisande huvudpersoner under ett tv-sänt schackmästerskap”.

Enligt min uppfattning så svarade inte uppsättningen upp mot denna beskrivning åtminstone inte med begreppet ”dagens mediebevakade samhälle” utan uppsättningen vilade helt i händerna på den ursprungliga Londonversionen, dock utan ”One Night i Bangkok”.

Första akten blev mer eller mindre en upplevelse som nästan lämnade mig helt oberörd fram till dess att Evelyn Jons intog scenen. Då började det hända saker och ting och första akten slutade med Philip Jalmehed´s fenomenala sånginsats. Det var en fröjd och glädje att lyssna på hans version som jag annars starkt förknippar med Tommy Körberg´s sånginsats senast från en inspelning från Berwaldhallen 2006. Phillip Jalmehed gjorde som han brukar lämnade ett eget avtryck och bidrag, vilket jag tror att majoriteten av publiken och undertecknad uppskattar.

I andra akten förstärktes upplevelsen av föreställningens kraft även om jag fortfarande anser att det är något väsentligt, som saknas i uppsättningen, men jag har svårt att definiera vad det handlar om. Förmodligen handlar det om min ovana och svårighet att kunna lyssna in verket på svenska. Chess, för mig är intimt kopplat till dels Londonversionen dels den engelska inspelningen.

Andra akten blev den bättre delen av upplevelsen, vilket ju säkerligrn beror på att de olika sångnummerna griper tag i en på ett mycket konkret sätt. Men föreställningen lever inte upp och presenterar inte den på ett gripande och berörande sätt.

Regisssörens tanke att presentera denna uppdaterade version i serietidningens grafiska stil gillade jag inte särskilt mycket, men kostymerna signerade Anna Ardelius var fräcka.

Det var också svårt att uppfatta vad sångarna sjöng om och även om jag är bekant med historian, så anser jag att det är helt nödvändigt att jag uppfattar vad sångarna sjunger om.

Det är mycket som jag nog inte riktigt förstår, men på sånginsatserna kan jag verkligen inte klaga. Mest imponerande i första akten var, som tidigare nämnt, Evelyn Jons och Philip Jalmehed.

I andra akten imponerades jag dessutom av såväl Nina Pressing, som Christopher Wollter, men också de övriga och framförallt Johan Schinkler bidrog med fina insatser.

Sammanfattningsvis var det en hyfsad musikalupplevelse som jag gärna rekommenderar till andra inte minst på grund av den scenografiska lösningen och de fräcka kostymerna.

Övriga recensioner

Magnus Haglund i GP

Bo Löfvendahl i SvD

Martin Nyström i DN

Carlhåkan Larsén i Sydsvenskan

Lars Sjöberg Expressen

Medverkande

Anatolij: Philip Jalmelid

Freddie: Christopher Wollter

Florence, Freddies flickvän: Evelyn Jons

Svetlana, Anatolijs fru: Nina Pressing

Molokov, Anatolijs medarbetare: Johan Schinkler

Domarna : Henrik och Magnus Rongedal

Ensemble:

Sara Englund

Karolin Funke

Karin Funk

Nikolaj Giljov

Marie-Louise Granström

Karolina Krigsman

Simon Laufer

Marcus Liljedahl

Öyvind Boye Lövold

Michelle Sjö Lönne

Mio Netzler Liljedahl

Ellinor Nilsson

Elisabeth Rustad

Petter Snive

Niklas Säwström

Camilla Sörman

Björn Thudén

Sven Törnell

Anna Werner

Patrik Wirefeldt

Jonas Wåhlin

Sami Yousri

Björn Åhlander

GöteborgsOperans orkester

GöteborgsOperans kör, som ju också utgör del av ensemblen

Kulturnytt: brist på bibliotek, stolpskottet på Göteborgsoperan och Neil Youngs kamp mot mp3

by

Kulturnytt: blandat och saltat för den som vill hänga med i kulturdebatten

Riktigt sorgligt är det att en av fem skolenheter saknar tillgång till skolbibliotek.
Det betyder att målen i den nya skollagen är långt ifrån uppfyllda.
Dagens Nyheter skriver:
I undersökningen, som Kungliga biblioteket ansvarar för, har både grund- och gymnasieskolor tillfrågats, liksom friskolor och kommunala skolor. Det preliminära resultatet visar att en av fem skolenheter (en skola kan bestå av flera enheter) saknar tillgång till skolbibliotek.
…
Bland annat visar resultaten att över hundra tusen elever saknar skolbibliotek.

Vad säger det om den styrande regeringens syn på litteratur?
Sorgligt att vi inte kommit längre, i ett samhälle som kan framställa dödande flygrobotar men inte kan ge alla barn tillgång på böcker under skoltid.

En av de värsta blankskotten senaste veckorna är väl hur Göteborgs­operans dramaturg Göran Gademan och hans man Sören Tranberg, chefredaktör för tidskriften Opera uttryckte sim efter att de fått kritik av Expressens Gunilla Brodrej för en uppsättning av Dmitrij Sjostakovitjs ”Lady Macbeth från Mtsensk” på Göteborgsoperan. Gademan och Tranberg menade att Brodrej vore betjänt av ”ett rejält kylskåpsknull”.

Göteborgsposten berättar om bakgrunden:

Bakgrunden till händelsen kopplar Gunilla Brodrej till en paneldebatt för ett par veckor sedan i Stockholm. I publiken satt bland annat många intresserade elever från Operahögskolan, en regiprofessor och rektor. Som färskt exempel på manlig regiblick nämnde Gunilla Brodrej Graham Vicks uppsättning av Dmitrij Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mzensk på Göteborgsoperan.
I den finns flera scener som förhärligar den råa manliga sexualiteten, anser Brodrej. Bland annat är det en bondflicka i föreställningen som verkar uppskatta att bli sex­trakasserad. Hon blir reducerad till slampa, menar kritikern, och även en annan kvinnlig rollfigur får sin sexualitet förminskad till förmån för mannens.
Göran Gademan ska då ha försvarat sig med att sopranen var med på det, och att både regissören och han själv, dramaturgen, är homosexuella.

Gunilla Brodrej skriver om det i Expressen:
All dramatik, men i synnerhet operarepertoarens i många fall föråldrade berättelser kräver medvetna, kunniga och intressanta regissörer och dramaturger för att skapa angelägna föreställningar för dagens publik. När en förkrossande majoritet av dessa verk dessutom är skapade av män behöver varje institution ett livaktigt genusarbete. Inte minst om man som Göteborgsoperan finansieras med allmänna medel.

För 2012 fick Göteborgsoperan ett ökat anslag på fem miljoner. Under 2011 var operans intäkter 412 miljoner, varav västra Götalandsregionen ­betalade 180 miljoner och staten 114 miljoner. I operans styrelse sitter folkvalda representanter från Moderaterna, Socialdemokraterna, Folkpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna.

Björn Wiman kommenterar stolpskottet:
I debatten om ”Lady Macbeth från Mtsensk” har Gademan anfört att både han själv och regissören är homosexuella. Innebär det även att hans Facebookgäng tycker sig ha carte blanche för att på detta sätt ”underifrån” uttrycka sitt kvinnoförakt? Blir scenisk sexism mindre reell för att den har en homosexuell avsändare? Och hur präglar detta synsätt i så fall den svenska operascenen som helhet?

Rocklegendaren Neil Young är inte förtjust i mp3-formatet, som han menar förstör musiken.
Han utvecklar därför ett nytt digitalt format.
Svenska Dagbladet berättar:
Mycket tyder på att Neil Young håller på att utveckla ett nytt ljudformat som ska kunna bli ett alternativ till mp3, skriver Rolling Stone. Nyligen ansökte rockveteranen om patent för sex olika varumärken som bland annat innefattar en internettjänst med nedladdningsbar musik av hög kvalitet.

Namnet på det nya formatet är antagligen Ivanhoe, enligt Kulturnyheterna:
Rockveteranen Neil Young har ansökt om att få registrera sex nya varumärken, som bland annat heter: Ivanhoe, Earth Storage, Thanks for Listening och SQS (Sutdio Quality Sound). Det rapporterar musiktidningen Rolling Stone.
Enligt tidningen jobbar Young på ett alternativ till de vanliga mp3-filerna. Istället för att trycka ihop musikfilerna så att de tar mindre plats, vill Young se filer med så hög kvalitet som möjligt – samma kvalitet som i inspelningsstudion.

Relaterat: Kulturnyheterna

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

”Kanon” – uppsättning av Tosca på GöteborgsOperan

by

Vad: Tosca, opera av Giacomo Puccini

Var: GöteborgsOperan

När: 23 november 2011

Tid: c:a tre timmar inklusive två pauser

 

Jag missade premiären på GöteborgsOperans Tosca, men i går såg jag andra föreställningen. Det var ytterligare en fin operaupplevelse, denna säsongens andra ”Tosca” (jag såg DKT:s ”Tosca” (för typ två månader sedan).

Den här gången handlade det om en uppdatering, med handlingen förlagd i Mussolinis Rom dvs 1930-talets Italien. Enligt regissören skulle detta bero på att man från produktionsteamet ville göra det lättare för publiken att identifiera sig med historian bakom ”Tosca”. Det anser jag nog är ett mycket tveksamt argument som inte håller särskilt länge vid en granskning. Ett litet exempel när Cavaradossi återkommer till Scarpias inre rum, efter att ha genomgått tortyr, utropar han vid beskedet att Napoleon har segrat vid Marengo och att generalen Melas är på flykt Viva Bonaparte  bl.a detta samtidigt som handlingen har förlagts till modernare tid.

Det är min bestämda uppfattning att det är helt onödigt att tidsmässigt göra en dylik uppdatering. Puccini´s musik och de alldeles utmärkta sånginsatserna håller i alla lägen. Dessutom tror jag faktiskt inte att publiken har enklare att identifiera sig med Mussolinis 20- och 30-tal.

Historian i ”Tosca” handlar i min sammanfattning om att målaren Mario Cavaradossi älskar Floria Tosca, som besvarar hans kärlek, men Tosca åtrås även av baron Scarpia chef för kungadömet Neapels terrorpolis.  Scarpia vill alltså ha Tosca i säng och han vill absolut att det skall ske med lite tvång – det ger en extra krydda åt livet sjunger han.

Scarpia har en hel rad hantlangare i sin tjänst och påstår att Cavaradossi skyddar den tidigare konsuln i Rom, som precis har lyckats fly från Castel S´Angelos och när han inte vill avslöja var han har gömt Angelotti döms han till döden. Straffet skall verkställas redan nästa morgon.

Det är trots förläggning i en annan tid än originalhandlingen en alldeles utmärkt föreställning med utmärkta solistinsatser på alla händer och fötter.

Det börjar direkt med en strålande Tomas Lind, som Cavaradossi och jag kan utan tvekan konstatera att jag aldrig har hört honom i bättre form, som han dessutom bibehöll föreställningen igenom. Innan Floria Tosca äntrade scenen fick vi lyssna till två strålande röster till nämligen Peter Loguin, som Sakristanen och Marco Stella som Angelotti. Två helt utmärkta prestationer och det är jag inte riktigt van vid och det är nästan så att man får känslan av att GO besätter sina bästa krafter även i de mindre rollerna, precis som förövrigt Metropolitan Opera i New York gör.

Ingela Brimberg är som klippt och skuren för rollen som den svartsjuka Floria Tosca, ja hon var helt magnifik och det var inte bara hennes stora paradnummer som hon klarade med glans; det var en fullödig insats föreställningen igenom. Bravo, eller kanske heter det brava, men magnifikt var det.

Att Anders Lorentzson var en kraftfull och magnifik Scarpia behöver jag kanske inte särskilt skriva. Han är ett riktigt nav på GöteborgsOperan och hans basbaryton passar utmärkt i rollen. Det verkar också som en god sånginsats från en sångare lyfter hela föreställningen och detta gäller i princip samtliga inblandade, men särskilt den kvartetten som innan operan var slut hade fått sätta livet till.

Även övriga medverkande var bra och utöver sina sånginsatser agerade de sceniskt alldeles utmärkt och detta omdöme gäller särskilt Jonas Olofsson som sjöng Spolettas parti. Det finns inget att anmärka varken på Jonas Landström, Sciarrone, eller Sven Törnell, som fångvaktaren, som övertalades att svika sin plikt i utbyte mot Cavaradossis klackring, men deras sånginsatser är ju som det heter av begränsad omfattning. En herdegosse sjöngs av Maja Lennwall och det var en fin inledning av den dramatiska tredje akten.

Även om jag som jag har konstaterat tidigare inte är någon fan av uppdateringar så måste jag ju erkänna att en del av scenerna hade hanterats på annat sätt än sedvanligt och det var utmärkt.

Det helt utländska produktionsteamet har all ära av detta och utöver regissörens, Lorenzo Mariani insats vill jag särskilt nämna den eleganta kläddesignen signerad Silvia Aymonino.

Äras bör den som äras bör och detta gäller i vanlig ordning den eminenta orkestern denna gång under dirigenten Shao-Chia Lü´s ypperliga ledning. GO:s kör gjorde också en utmärkt insats, även det är jag ju van vid.

Avslutningsvis vill jag gärna rekommendera alla som har möjlighet att gå och njuta av föreställningen och hör gärna av dig med din uppfattning, särskilt om den inte stämmer med min högst subjektiva dito.

 

Produktionsteam

Dirigent: Shao-Chia Lü

Regi: Lorenzo Mariani

Scenografi: Maurizio Baló

Kostymdesign: Silvia Aymonino

Ljusdesign: Christian Pinaud

 

Medverkande:

Floria Tosca: Ingela Brimberg

Mario Cavaradossi: Tomas Lind

Baron Scarpia: Anders Lorentzson

Angelotti: Marco Stella

Sakristanen: Peter Loguin

Spoletta: Jonas Olofsson

Sciarrone: Jonas Landström

En fångvaktare: Sven Törnell

En herdegosse: Maja Lennwall

 

GöteborgsOperans kör

GöteborgsOperans Orkester

Barnkör, statister

Recensioner

Magnus Haglund i GP

Karin Helander i SvD

Martin Nyström i DN

Romanskonsert på GöteborgsOperans lilla scen – inför Franz Liszt 200-års jubileum – 29 oktober

by

Lördagen den 29 oktober ger tenoren Rickard Söderberg, sopranen Pernilla Ingvarsdotter och pianisterna Fredrick Haglund och Ha-Young Sul Bladner en romanskonsert med sånger av Franz Liszt på Göteborgsoperans lilla scenen. Konserten innehåller bl a några av hans Petrarca- sonetter, som jag fick lyssna till för första gången bara för en vecka sedan. Det var på Fredrick Haglunds diplomkonsert som jag hörde Rickard Söderbergs underbara tolkning av dessa sonetter.

-Det här är verkligen storslagen musik i litet format, säger Rickard. Jag och min trogna medmusikant, Fredrick Haglund brukar ibland ”hålla salong” som man gjorde förr i världen. Vi tar fram fyrhändiga noter och sätter oss och kammarmusicerar för en eller två vänner som lyssnar hemma i vardagsrummet. Vi vill bjuda på samma intima känsla och lust till musicerandet på Göteborgsoperan även om rummet är betydligt större.

-I en värld som är förförd av svulstiga scenproduktioner och idolfinaler kommer den intima kammarmusiken ibland i skymundan, säger Rickard Söderberg. Jag älskar kammarmusik, och det är underbart att få göra just kammarmusik när den är som allra bäst.

Programmet är en del av Göteborgs Pianofestival som pågår den 29-31 oktober.

Biljettinformation och mer om Pianofestivalen:

Vill du veta mer om Rickard Söderberg eller Fredrick Haglund besök Rickard Söderbergs hemsida eller Fredrick Haglunds hemsida