Göteborgs stadsteater

Machinal på Göteborgs Stadsteater: Skickligt ensemblespel i genusinriktad tragedi

25 oktober, 2015 by Mats Hallberg

Machinal
Av Sophie Treadwell
Översättning Nils Gredeby
Regi Sisela Lindblom
Scenografi och kostym Kajsa Hilton-Brown
Mask Ingela Collin
Ljus Max Mitle
Ljud Karin Bloch-Jörgensen ch Frej Obenius
Koreografi Dag Andersson
Dramaturg Joel Nordström
Premiär på Göteborgs stadsteater 23 oktober 2015

Ska kanske utfärda en varning. Recensionen kommer stundtals kretsa kring döden. Till att börja med skedde premiären en dag efter det ofattbara rasistdådet på skola i Trollhättan. Personligen sörjer jag en god och kär arbetskamrat som snart begravs.

Machinal (franskt uttal) är baserad på ett mycket omtalat och omskrivet rättsfall från USA. Ruth Snyder blev 1927 den första kvinnan att avrättas i elektriska stolen. Hon erkände att hon och hennes älskare mördat maken, en make som påstod sig ha äganderätten till henne. Journalisten och sedermera dramatikern/ författaren Sophie Treadwell skrev pjäsen efter att följt rättegången. Denna normkritiska historia har kommit att bli en Broadwaysuccé, märk väl utan att ha omstöpts till musikal. Sisela Lindblom har en bakgrund som författare – drog igång den beryktade debatten om handväskor för några år sedan – och van dramaturg. Denna gång basar hon över uppsättningen, är en målmedveten regissör som lyckas väl med att iscensätta en epok och ett sorgligt öde. Ytterligare en betydelsefull post har en kvinna som ansvarig. Kajsa Hilton-Brown har hand om scenografi och kostym. Hon låter vridscenen verkligen gå på högvarv och har lagt mycket möda på tidsenliga kläder och huvudbonader.

Jag går på röda mattan, välkomas av teaterns VD och kan slå mig ner på salongens bästa plats. När ridån går upp kastas vi in i ett storstadspulserande jäktigt kontorslandskap. Sen ankomst påverkar inte chefens inställning till pjäsens huvudroll. Hon får stenografera för vicedirektören (Mats Blomgren) på hans rum. Omgående friar den stresstålige chefen till Ruth. Hon är definitivt inte förälskad, men smickrad över att bli sedd. Efter att ha vädrat sin tvekan inför mamma (Victoria Olmarker), bestämmer hon sig för att en fullvärdig kvinna bör ingå äktenskap. Vidare tryggar hon på så vis försöjningen för sig och sin bittra mamma. Om fadern vet vi intet. Maken försöker kontrollera sin tystlåtna fru , kräver tillgång till hennes kropp.

I en tragikomisk scen på hotellrum under bröllopsresa- en vanligt förekommande ”incident” i psykologiska dramer – blir vi varse att både omständigheterna och Ruths natur omintetgör en lyckad utgång. Ska betonas att männen i Machinal tar sig otillbörliga friheter, ägnar sig åt att antasta det underordnade könet. Ett steg till mot mot undergången är den förlossningspsykos Ruth drabbas av. Caroline Söderströms gestaltning visar att hennes rollfigur är i aktuv behov av hjälp. Hon vägrar foga sig, vill ut ur sin instängda bubbla där hon riskerar att kvävas. Men fram tills hon på lönnkrog sammanstrålar med en gangster (Rasmus Lindgren), förblir längtan oartikulerad. Jag kan inte undgå att jämföra med bioaktuella Ingrid Bergman, vars förverkligande av drömmar var en total kontrast till denna desperata mörderska. Att något fatalt och destruktivt ska inträffa, för någon som personifierar döden i livet, blir alldeles självklart för publiken. Men jag anser att man överbetonat den tidens normer och förtryck, på bekostnad av Ruths leda och trasiga själ.

Jag vill slå ett slag för birollerna och flera oerhört raffinerade scener. Dag Malmberg är både sopgubbe, auktoritär läkare och påstridig advokat. Det är lätt att gilla hans agerande. Praktikanterna Stina Nordberg och Pia Ternström ligger i med bravur för att skildra diverse figurer. Lika positivt blir omdömet om praktikanten Alex Jubell och John Lalér, vars idoga arbetsinsatser är alldeles lysande utförda. Scenerna i kontors- och krogmiljö , som vid ett par tillfällen skiftar till dansnummer, är otroligt rappt utförda. Allt klaffar och synkar perfekt! En bit in i första akten, fick jag ingivelsen att Machinal är utan defekter, ett verk med exakt precision som bara sköljer över åskådarna. Efter hand reviderar jag uppfattningen något. Har problem med att sätta fingret på varför jag också blir konfys. För mig stannade känslan av att ha upplevt något konstigt kvar efteråt. Kan ju vara tecken på att det är en mångbottnad historia vars märkvärdiga människoöde förmår fascinera. Sedan tillkommer förstås den välgörande tematiken kring strukturer och hur långt vi har kvar till målet jämställdhet överallt mellan könen.

Vad anser jag om de fyra som listas överst i det fylliga programmet? Caroline Söderström kommer jag ihåg från Satanisterna, Crime scenes och inte minst Att begära tre systrar. Visst hade jag funderingar på att ha med henne i rubriken. Söderströms bleka hudfärg har inte någon motsvarighet i hennes agerande. Tvärtom, är hon fantastisk på att måla med hela palettens skiftningar. Förtvivlan och vilestyrka, bräcklighet och villrådighet är drag hon är enastående duktig på att ta fram. Dödsskräcken inifrån och ut i finalen är en av de starkaste enskilda bedrifter jag skådat på länge.

Mats Blomgren minns jag från Den perfekta kyssen på Angereds Teater och Vägen hem på Backa teater förutom en del teveroller. Han är precis så avmätt exakt och distanserad som förväntat. Kan sin roll på pricken, men fast jag brukar uppskatta vad han gör, är detta inte någon prestation som påtagligt sticker ut. Rasmus Lindgren, känd från film och teve, gör den farlige kriminelle älskaren. Hans intima scen med Söderström är välspelad och fångar på kornet belägenheten för två vinddrivna existenser. Victoria Olmarker har jag sett mycket av på Stadsteaterns scener. Tidigare i år var hon formidabel i monologen Ingenbarnsland. Hon är inte med mycket i Machinal, fast tidigt in i berättelsen levererar hon en gastkramande uppgörelse med sin dotter, en dotter som nog alltid haft trasslig relation med en missnöjd mamma som inte kan lyssna. Måste avslöja att trots mina lovord, är jag osäker på om detta räcker för att det ska bli succé. Å ena sidan modigt att inte importera någon med stjärnkvaitet, å andra sidan önskar jag mig sådana som Lena Endre och Michael Nyqvist i de bärande rollerna.

Skådespelare
Mats Blomgren, Alex Jubell, John Lalér, Rasmus Lindgren, Dag Malmberg, Stina Nordberg, Victoria Olmarker, Emilie Strandberg, Victor Ståhl Segerhagen, Caroline Söderström och Pia Ternström
Statister
Johanna Lundaahl och Maja Mogren

Trailer för Machinal from Göteborgs Stadsteater on Vimeo.

Göteborgs stadsteater: Markurells i Wadköping – både komedi och tragedi

26 september, 2015 by Rosemari Södergren

Markurells i Wadköping
Av Hjalmar Bergman
Bearbetning Dennis Magnusson
Regi Dennis Sandin
Premiär 4 september 2015, på Stora Scenen, Göteborgs stadsteater
Föreställning som recenseras: 25 september 2015

Hjalmar Bergmans roman Markurells i Wadköping är en komedi men den har som det mesta Hjalmar Bergman skrev mycket av tragedi i sig, den skildrar människor som vi är på gott och ont. I regi av Dennis Sandin känns den väldigt trogen Hjalmar Bergman i uttrycket. Den har mycket av komedi i sig men är samtidigt ett drama med tragedi.

Markurells i Wadköping gav ut 1919 och skildrar ett dygn 1913, dagen då herr Markurells enda barn, sonen Johan, ska upp i examen för studenten. Herr Markurell är född fattig och utan några fina anor men har lyckats bli förmögen, rent av oförskämt förmögen. Han vet dock att han ändå aldrig räknas med bland de fina folket. Han är nyrik och även om allt det förnäma folket drar nytta av hans rikedom vet han att han aldrig räknas med som en av dem. Men sonen Johan ska räknas med. Det är allt han brinner för. Sonen Johan är allt han älskar och bryr sig om. Herr Markurell är beredd att göra vad som helst för sin älskade son. Han låter till exempel grevinnan i staden ta hand om sonen väldigt mycket, mer än hans mor får. Markurells planering är att sonen ska lära sig att uppföra fint för att kunna umgås i de förnäma salongen.

Detta dygn som föreställningen – och romanen – utspelar sig är det dags för studentexamen för Johan. Att ta studenten i Sverige på den tiden var en svår uppgift. De blivande studenterna satt inlåsta i skolan och utsattes för flera förhör och prov. Den som inte klarade sig fick smyga sig ut genom någon bakdörr. Herr Markurell är orolig för att Johan inte ska klara sin examen. Det är med rätta han är orolig. Sonen har inte studerat särskilt hårt och han inte direkt hängt med näsan över skolböckerna. Herr Markurell skyr inga medel för att Johan ska klara examen och få sin studentexamen. Han är beredd att ta till hot, att muta – ursäkta donera, att bjuda examinatorerna på fin lunch med årgångsvin …

Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping utspelar sig under ett dygn 1913 men går genom tid och rum. Om ett småborgerligt samhälle där social kontroll och maktstrategier spelar en viktig roll. Allt detta finns kvar i Göteborgs stadsteaters uppsättning. Personerna är något överdrivna, som i komedier och farser på privatteatrar men samtidigt finns det sorg och dramatik.

Scenografiskt och kostymmässigt är det välgjort med en vridscen och tidsenliga kläder, förutom att de två pojkarna, Johan och Louis, går i kortbyxor och därför ser yngre ut än de unga män de ju faktiskt är.

Den skildrar människor som vi är, ingen är bara ond, ingen är bara god och de flesta går att muta på något sätt.
Dan Ekborg är strålande trovärdig som Markurell och det är en av de viktigaste sakerna med hela föreställningen. Flera av karaktärerna runt omkring honom görs också mycket bra av sina skådespelare, jag tänker bland annat på Johan Gry som häradshövdingen De Lorche, Mia Höglund-Melin som grevinnan, Carina M Johansson som fru Markurell, Sven-Åke Gustavsson som barberare Ström och Christer Fjellström som lektor Barfoth. Dessa fem karaktärer är viktiga vid sidan av Herr Markurell och att de är bekväma och trovärdiga i sina roller och i sitt samspel är ett skäl till att föreställningen fungerar så bra.

Ingen av karaktärerna är bara goda eller bara onda, de är som människor är, de är som typiska småstadsbor, som folk omkring oss, vi kan känna igen livet. Även om de inte är adligt folk som kan flyta lite ovanför i dagens samhälle finns det andra grupper som har tagit över den rollen, som inte behöver följa samma regler som vi andra.

Markurell själv går igenom en vändpunkt i sitt liv och lär sig det kanske viktigaste i livet, det som alltför många missar. Han lär sig vad det är som räknas, egentligen.

För den som tycker om teater med mycket scenografi, fina kläder, med bra skådespelare och med mycket humor och samtidigt handlar om människor som vi är – då är Markurells i Wadköping på Göteborgs stadsteater absolut ett bra alternativ.

Skådespelare
Kerstin Andersson, Marie Delleskog, Dan Ekborg, Christer Fjellström, Johan Gry, Sven-Åke Gustavsson, Mia Höglund-Melin, Carina M Johansson, Johan Karlberg, Olof Mårtensson, Håkan Paaske och Ramtin Parvaneh

Foto: Ola Kjelbye

Karlsson på taket på Göteborgs stadsteater: Världens bästa Henriksson styr upp happening för alla ådrar

12 april, 2015 by Mats Hallberg

Karlsson på taket
Av Astrid Lindgren
Regi Alexander Öberg S
Scenografi Sören Brunes
Kostym Zofi Nilsson
Musik Georg Riedel
Kapellmästare Peter Tikkanen
Musiker Henrik Bengtsson, Michael Edlund, Peter Tikkanen
Mask Ingela Collin
Ljus Anders Johansson
Ljud Jonathan Assarsson,Frej Obenius
Dramaturg Sisela Lindblom

Av Astrid Lindgrens älskade figurer, varför just Karlsson på taket skrev Ingrid Norrman i GT inför premiären. Varför inte? Den funkar alldeles utmärkt, på olika sätt för alla generationer. Man kan till och med kalla den odräglige figuren sedelärande. De yngsta åskådarna skriker ut sina kommentarer, invänder och tillrättavisar. De märker att Henrikssons önskeroll uppträder på ett felaktigt oanständigt sätt. När det kommer till att vara självupptagen och ständigt hänge sig åt egoboost, liknar han skrävlande skitstövlar vi har omkring oss. Han blir en slags antites, vars förmåga att flyga och filura sig roar lillebror enormt mycket. Har ingen avgörande betydelse för stackars lillebror att domptören Karlsson – enligt essä i programhäftet – begår minst fyra dödssynder. Lillebror har tråkigt i sin ensamhet och längtar efter en hund. Därför gillar han Karlsson, trots att han i princip aldrig lyckas vara en schyst kamrat.

Det är ett imponerande scenbygge som nestorn Sören Brune och hans många medarbetare skapat på vridscenen. Interiörerna består huvudsakligen av familjen Svantessons kök/vardagsrum, lillebrors ljusa rum samt Karlssons bohemiska prylsamlande lya på taket. Scenografi och kläder signalerar att dramatiken utspelas under svensk televisions barndom. Inne i scenbygget sitter en trio musiker med Peter Tikkanen som kapellmästare och spelar fräsiga låtar i allsköns stilar, komponerade av som sig bör Georg Riedel. Som kuriosa kan noteras att jag hört trumslagaren live flera gånger med MusicMusicMusic. De spektakulära flygfärderna genomförs med hjälp av lyftkran (förankrad mitt på scen), vajrar och kroppsselar. Fem tekniker/konstruktörer, vars kunnande gjort dessa hisnande flygfärder möjliga, inkluderas när ensemblen tar emot publikens stora ovationer.

Tror som sagt att denna påkostade produktion passar perfekt till skolbarn, mamma & pappa och självklart mormor eller farmor. Vi vanliga teaterfrälsta singlar fröjdas också av vad vi ser. Andra akten tappar en del densitet, men jag tror inte de bekommer de yngsta som tittar på och lever med. Uppvägs också av ett idogt springande – även i bänkraderna – likt en förväxlingsfars. Sedan tillkommer utvikningar i form av ett antal klämmiga sånger. Och Karlsson kräver dessutom en hel del medverkan av den entusiastiska salongen. Astrid Lindgrens berättelse är fylld av upptåg med pruttkudde, avgrundsvrål och pistolskott. Men hon drar sig inte för att skildra det läskiga och ledsamma i tillvaron. Tänk på mamma som blir inlagd och kommer hem med droppflaska, tänk på lillebror som blir slagen av jämnårig och tänk på tyrannen fröken Bock. Sedan måste jag tillstå, att när Karlsson på begäran visade sig hängande i luften för lillebrors familj, gick en rysning genom mig. Premiären varade cirka en kvart längre än vad som var angivet, vilket i sig var lite märkligt.

Vill avslöja att jag förväntade mig att bli mer gripen av uppsättningen, trots att regissör Alexander Öberg med gott handlag bearbetat en annorlunda barnboksklassiker. I pjäser för riktigt unga är det uppenbarligen ett orubbligt faktum att ha hög volym och övertydliga gester. Skönt då med de intima fina scenerna mellan hedonisten Karlsson och hans beundrare. De bryter mönstret.

Stadsteaterns upphaussade allåderspjäs kan betecknas som en happening, eller som ett lustspel med rejäla doser svärta och övernaturliga inslag. Apropå att bli gripen såg jag Krister Henriksson i hans formidabla tolkning av Doktor Glas på Dramaten. Den magin finns inte här av förklarliga skäl. Ändå är det så att technobodyn Karlsson är hans högtflygande drömprojekt som han bär på sina axlar. Han sträcker ut precis så länge det går i varje situation, är pillemariskt beräknande, visar således att han fullständigt behärskar iscensättningen; trots att han är höjdrädd. Och svar på tal ges till de ohämmade barnen som följer och kommenterar honom, vilket ger uppsättningen en extra dimension. Vid ett tillfälle missade han egenskapen genomklok när Karlsson introducerade sig för fröken Bock, varvid Fredrk Evers genast hängde på. Nour El Refai, kvinnlig komiker känd från teve, gör en lysande prestation som den ömsom begeistrade ömsom besvikna lillebror. Hos familjen Svantesson råder en burdust skämtsam ton. På ett absurt vis pikar de sin minsta och mest avvikande familjemedlem. De har gjorts avsiktligt parodiska, undantaget några få stunder av kärlekbetygelser mellan mor och yngsta sonen. I piprökande Eric Ericsson och dammsugande Carina Boberg som förädrar har rollbesättaren hittat helt rätt. De spralliga närmast spastiska syskonen görs med frenesi av filmkändisen Adam Lundgren och Anna Granquist. Evers gör likt Nour El Refai en karaktär av motsatt kön. Med hög barm, stickad kofta , vedervärdig huvudbonad och vita knästrumpor tar han sig vällustigt an Lindgrens påhittade ragata. Eftersom det inte är psykologisk realism utan teater för unga sinnen uppmuntras hans extrema agerande.

Skådespelare:
Carina Boberg, Nour El Refai, Eric Ericson, Fredrik Evers, Anna Granquist, Krister Henriksson, Adam Lundgren, Minna Tägil, Wilhelm Johansson, elever från Schillerska gymnasiets teaterprogram åk 3

Ingenbarnsland på Göteborgs stadsteater – Förkroppsligandet av ung krigare Olmarkers tour de force

14 mars, 2015 by Mats Hallberg

Ingenbarnsland
Av Åsa Lindholm efter Eija Hetekivi Olsson
Regi Carolina Frände Medverkande Victoria Olmarker
Scenografi Carolina Frände
Kostym och Mask Patricia Svajger
Ljus Max Mitle
Ljud Karin Bloch-Jörgensen
Dramaturg Sisela Lindblom
Premiär 13 mars 2015, Nya Studion, Göteborgs stadsteater

För att börja från början om hur jag fick nys om detta verk, måste jag utgå från sociala medier. För inte så värst många år sedan ansökte en kvinna om min vänskap. Hon hade upptäckt att vi bodde i samma stad, höll igång med jogging och hade varit med i samma skrivarförening. Något år senare kom Ingenbarnsland ut, vilket ledde till att författaren dels exponerades hårt i media, dels blev unisont hyllad för sin självbiografiska romandebut. Jag fick aldrig någon intervju eller pratstund med den nu omsusade Eija Hetekivi Olsson. Fick hålla till godo med att sluka boken, presentera den och i närvaro av Eija hålla föredrag när hon tilldelades Stig Sjödin pris. Dessa mina texter har publicerats i fackliga klubbtidningen På alla plan, Dala-Demokraten samt tidningen Arbetet. I likhet med flertalet läsare drabbades jag av den ursinniga vreden, den spirande frigörelseprocessen, den språkliga uppfinningsrikedomen och de omskakande anekdoterna. Jag tyckte då att Ella Lemhagen skulle vara idealisk om något produktionsbolag ville göra en filmatisering.

Hur som haver, Göteborgs Stadsteater har en mindre scen dedikerad nyskriven, oftast svensk dramatik. I det här fallet heter hon som bearbetat texten för scen Åsa Lindholm. Hon har ,som jag uppfattar det, gjort ett collage av Miiras liv genom grundskolan. Hon inleder med vad som är öppningen på romanen, det vill säga en sekvens när huvudpersonen markerar sitt revir. Hon vevar frenetiskt mot en av de tafsande pojkarna. Miira lider av diverse bokstavskombinationer, men får varken hjälp eller diagnos. Hon ställer till med mycket bekymmer i sin konstanta vägran att ta skit. Det märkvärdiga är emellertid, destruktiva dragen till trots, att hon ruvar på en närmast ofattbar potential. För att bli något här i världen måste man anstränga sig, enligt Miira gäller det att tillägna sig smartböcker.

Hon är enda barnet i en finsk familj som bosatt sig i sterila missgynnade Göteborgsförorten Gårdsten. Pappa monterar bilar på Volvo medan mamma kröker sin onda rygg som trappstädare. På somrarna semestrar de i Finland, vilket innebär munter läsning då författaren leker med våra fördomar. Stackars Miira känner sig åsidosatt och förnedrad av att gå i vad hon kallar för finnballeklass.

Pjäsen rekapitulerar hennes irrfärder och nystart, hennes underläge och rättvisepatos, hennes påhittighet och empati. Mycket av vad författarens alter ego upplever borde rimligen ge trauman för resten av livet. Lika grymt som roligt att ta del av, vilket gäller lika mycket för bokläsaren som för teaterbesökaren. I pjäsen finns ett koncentrat av ett obetalbart avsnitt där rollfiguren strider för en fritidsgård, genom att skriva till Gunnareds stadsdelsnämnd/församling. Jag är osäker på hur överskådlig intrigen är för de som inte har läst boken, eller tagit reda på tillvaron Miira präglas av. Regissör Carolina Frände, som jag senast uppskattade i helkvinnliga collaget Crime Scenes på samma scen, gör på ett ryckigt sätt nedslag i ett antal av bokens mustigaste händelser. Ett antal gånger har hon lagt in nödvändiga pauser. I detta frustande vildsinta drama fyllt av frustration och passion behövs tid för återhämtning. Mitt i pjäsen ligger Olmarker med utspridd kropp medan kända tongångar från Sabeldansen pulserar. Därefter tänds ljuset i salongen. Ett grepp jag inte riktigt fattade vitsen med. Murrigt brunt är den genomgående färgen på såväl scen som Olmarkers kläder. Någon egentlig scenografi existerar inte i uppsättningen, vilket ger ännu större utrymme åt solisten vi beskådar.

Eija Hetekivi Olsson rusade snabbt upp på scen, efter att de stipulerade hundra minuterna av påfrestningar för monologens uttolkare var över. Hennes innerliga tack till Victoria Olmarker, tror jag så gott som samtliga i premiärpubliken kunde hålla med om. Vem i landet skulle ha varit mer övertygande som den stridande, smarta och reflekterande tjejen? Inledningsvis håller hon ett orimligt högt tempo, vilket gör att artikulationen tar skada. Och efter drygt en timma blev jag lite fundersam, på om dramats ende aktör skulle lyckas, med att hålla oss fjättrade vid sin huvudpersons resa genom uppväxten. Jag kunde andas ut eftersom hon gick i mål som vinnare. Sammantaget gör Olmarker en fantastisk insats. Hon är en sann komedienne med total kroppskontroll, vilket märktes i skrattpillret Don Quijote. I detta kraftprov samverkar hennes makalösa motorik med osviklig tajming i replikerna. Och hon har adderat en ofantlig vrede, ett tonläge mestadels på högvarv och en kaxig viljeansträngning lika stenhård som miljön i förorten. Gestaltandet av kampen där en supertaggad klassmedveten feminist segrar – inte bara på löparbanan – är en tuff utmaning för 45-åringen som skaffade sig sin yrkesutbildning utomlands. Att Olmarker med sin monologkonst fixar att förkroppsliga Miira förtjänar bragdstämpel.

Foto: Ola Kjelbye

Ingenbarnsland from Göteborgs Stadsteater on Vimeo.

Fosterlandet på Göteborgs stadsteater: Det finska kynnet blottas i märkvärdigt maraton

27 februari, 2015 by Mats Hallberg

Fosterlande
tAv Lucas Svensson
Regi Anna Takanen
Premiär 25 februari 2015 på Göteborgs stadsteater

Jag har som hastigast träffat Kjell Westö och med stor behållning läst några av den prisade finlandssvenske författarens romaner. Han är en av dem som medverkar med text i det mycket påkostade tvåspråkiga programmet. Westö har liksom regissör Anna Takanen, indirekt erfarenhet av historiens största evakuering av barn. Deras pappor skickades nämligen till Sverige för att de skulle få slippa umbäranden. Finska föräldrar sände omkring 72 000 krigsbarn till svenska fosterföräldrar och barnhem, varav cirka 15 000 blev kvar. Min mamma hade ett sådant barn i sin småskoleklass. Av denna dramatiska omflyttning har Göteborgs största talteaterscen gjort en mastodontsatsning. För manus står Lucas Svensson, numera dramaturg på Stadsteatern, vars estetik kan vara ganska utmanande. Vad jag förstått har Takanen också lämnat bidrag till pjäsen.

Uppsättningen kändes ojämn och minst sagt tung i gumpen. Ett definitivt problem är formatet. Uppsättningen varar i i omkring fyra timmar och fyrtio minuter inklusive två pauser. Längden i sig skulle kunna hanteras bra av mottagaren, om det funnes samma spänning som i lika långa Bibeln för några år sedan. Men här blir tyvärr första akten på tok för mastig. När krigsbarnet själv efterhand träder fram i helfigur som pensionerad polis och brottningstränare (Iwar Wiklander) återtar pjäsen greppet om åskådaren. Att man bestämt sig för att göra Fosterlandet lika tillgänglig oavsett om biljettinnehavaren bara behärskar svenska eller finska, gör att detta drama stundom tappar styrfart. Ändå används textmaskin ganska flitigt. Väldigt konstigt blir det några gånger när någon karaktär växlar över till det språk hen sagt sig vara oförmögen till. Sedan ska tilläggas att hela ensemblen har pluggat in ett antal finska fraser, vilket i sig är mäkta imponerande.

På 80-talet såg jag Willy Russells musikal Blodsbröder både i London och i Göteborg. Denna publiksuccé som här hemma sågades friskt av sura recensenter, handlar om enäggstvillingar som genom en adoption får totalt motsatta liv. Åtminstone krigsbarnet vars förnamn försvenskas till John, är ivrig att betona skillnader och antyda orättvisor gentemot sin bror som blev kvar i Finland (Thomas Backlund). Pjäsen erbjuder roliga och rörande scener mellan de bröder som i pjäsens nutid umgås i fin förbrödring. Vad beträffar deras telefonsamtal utan substans, blir det lite för mycket av den varan även om vi skrattar gott första gångerna.

Berättandet hoppar kronologiskt mellan 40-talets krigsår och 2007 när finska nationen jubilerade. Den som först gör entré är Johns ömsom aggressiva, ömsom kärlekstörstande dotter ( Tanja Lorentzon); som i och med att hon skrivit boken Fosterlandet är dramats sammhållande länk. Medan hennes far grubblar på deras relation och sin livsinställning, är det istället hon som blivit traumatiserad. Apropå tidens gång återkommer en nyckelreplik från Birgitta Ulfssons ådersdigna Elsa: Var börjar historien? Ett obegripligt nedslag görs när vi landar i en mytomspunnen konsert på Ullevi med the Boss -85 (jag var där). Visst är det kul att få lättsamt agerande till rockstomp, Mattias Nordkvist i ömsint akustisk version av I´m on fire samt spektakulär breakdans. Men även om mellanspelet piggade upp, var det oerhört malplacerat. Hjäpler inte att bröderna umgicks förtroligt i samband med att de besökte konserten. Stördes också av frossandet i schablonbilder från ett Finland som slets i tu av krigets fasor. Ynglingarna i uniform var ordkarga och tafatta. Flickorna var fulla av kättja och sprit som de halsade från medhavda pluntor. Kvinnor som i bastun piskade varandra med björkris var en annan typisk schablon. Lagom sorgen tangosång levererades förstås, både från scen och i foajén under pauserna. På ett ofta övertydligt sätt förmedlas att finländare ger uttryck för direkta sinnesrörelser, inga finesser. Den unga heta Elsa påpekar att hon och den blivande barnafadern agerar i fel ordning när de dansar efter att kroppsligt förenats.

Jag har inte nämnt scenografin. Jag kan visualisera de cyklande militärerna, John med brynja och sportbag, den döende Elsa i sin sjukhussäng, de roterande pontonbryggorna, interiören från Finska föreningen samt ett klipp ur filmen Okänd soldat. Vid scenens vänstra sida fanns det piano som kompositören Matti Ollikainen trakterade. Han är en utomordentlig teatermusiker som jag hört i energiska Franska trion. Matti är en mycket positiv tillgång för hela detta jätteprojekt. Vill understryka att det otroligt rutinerade paret Ulfsson & Wiklander gör helgjutna insatser. Med den äran tacklar de ett knepigt manus med en del egendomliga replikskiften. Av birollerna gillar jag främst Johan Gry i rollen som finne med bred göteborgsdialekt och Emelie Strandberg som omtänksam fostermamma. Vidare bör nämnas de många barnstatisterna som tillför en stark känslomässig dimension.

Hade uppsättningen reducerats med halvannan timme hade jag kanske varit lika entusiastisk som den premiärpublik som nästan omedelbart gav stående ovationer. Det var för komplext för mycket bredvid-material och för mycket språkövningar för att till fullo tilltala mig.

Foto: Ola Kjelbye

Göteborgs stadsteater

Footer

Om oss