Kulturpolitik

Kulturbloggen tackar för utmärkelsen från Politometern

28 januari, 2010 by Rosemari Södergren

Kulturbloggen tackar alla våra besökare, läsare och alla som länkar till våra inlägg och alla som kommer hit och lämnar kommentarer. Ni har tillsammans hjälpt oss och stött oss: idag fick Kulturbloggen en liten utmärkelse då vi av Politometern rankades som den mest inflytelserika bloggen bland s-bloggar.

I och för sig är det ingen tävling och vad avgör om en blogg är inflytelserik, egentligen. Men det är roligt att få en form av beröm eller erkännande eftersom jag satsat många, många år och mycket tid på bloggandet.

För mig är kultur bland det viktigaste i livet och det är sprängstoff i kultur.
Kultur påverkar människor på många sätt, ger oss verktyg att kommunicera och metoder att förstå andra och deras liv, kultur påverkar människor och det är människor som utformar samhället. Därför är kultur oerhört politiskt. Kultur är politik.

Kulturbloggen har vuxit och idag har vi en stor hög skribenter och gästbloggare som bidrar på många sätt. Alla detta som bidrar är inte automatiskt s-bloggare – jag vill göra detta förtydligande.
Jag är stolt över mina duktiga medskribenter och medbloggare.

Och jag tycker att det bland de bloggar som definieras som s-bloggar finns en mängd mycket bra bloggar.

Här är topp tio listan bland s-bloggar enligt Politometerns ranking:

1. Kulturbloggen
2. Peter Andersson
3. Promemorian
4. Alliansfritt Sverige
5. Mitt i steget
6. Erik Laakso | På Uppstuds
7. In Your Face
8. HBT-sossen
9. Claes Krantz
10. [S-BUZZ]

Relaterat: S-buzz har bloggat om utmärkelsen, liksom Peter Högberg.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kulturpolitik, samhälle, politometern

Det norska kulturundret

28 januari, 2010 by Redaktionen

Fick tips om ett evenemang som låter väldigt intressant: Socialdemokraternas talesperson inom kulturpolitik, Leif Pagrotsky, ska tisdag 2 februari diskutera kultur och politik med Trond Giske, som är näringsminister i Norge och tidigare varit kulturminister.

Det talas en del om det norska samhällets satsning på kultur, att det är en betydligt mer progressiv och framåt kulturpolitik. Åh, vad jag önskar att jag kunde vara med och lyssna på den debatten.

Att den man som tidigare varit kulturminister nu är näringsminister säger en del av tyngden av kultur. Kultur är det som kan rädda den svenska ekonomin. Kanske? Jag menar, bilindustrin är ju enormt vansklig, kommer Spyker verkligen att köpa Saab? Det pendlar mellan hopp och förtvivlan, samtidigt som Apple presenterar en läsplatta som troligen kommer att göra storsuccé.

Kulturen är framtidens näring.

Här är info om debatten, och är du i Stockholm tisdag 2 februari 18.00 så ta vägen förbi ABF:

Det norska kulturundret – Inspiration för Sverige?
Norge bedriver just nu Europas mest omtalade kulturpolitiska reformarbete. Vad är myt och vad är verklighet?

UNIKT TILLFÄLLE ATT MÖTA MANNEN BAKOM DET NORSKA KULTURLYFTET
Trond Giske näringsminister, f d kulturminister
i ett samtal med
Leif Pagrotsky
• Tisdag 2 februari kl 18.00, ABF-huset, Sveavägen 41 • Fri entré

Lite fakta om Trond Giske från Wikipedia:

Trond Giske, född 7 november 1966 i Trondheim, är en norsk politiker från Arbeiderpartiet. Han är sedan 17 oktober 2005 minister i Kultur- og kirkedepartementet i Jens Stoltenbergs andra regering. Han blev första gången invald i Stortinget 1997. Giske var ordförande i Arbeiderpartiets ungdomsförbund mellan 1992 och 1996.

Relaterat: Tid för e-boken och om Apples iPad.

Läs även andra bloggares åsikter om kulturpolitik, Norge, debatt, Pagrotsky, Giske, ipad

När dans blir politik – eller den feministiska dansen

9 januari, 2010 by Rosemari Södergren

Gudrun Schyman äger ju. Hon dansar ju bra. Mycket bra för att vara en person som inte jobbar med musik eller kroppen. Skådespelare och musiker har ju flera gånger visat sig ha talang för dans i programmet Lets Dance.

Före vänsterpartiledaren och numera representanten för Feministiskt Initiativ, Gudrun Schyman, gjorde på fredagskvällen 8 januari debut i dans- och underhållningsprogrammet Lets Dance i TV4.

Det har varit mycket hallå och buzz kring detta före debuten.
En del menar att hon undergräver respekten för politiker när hon ställer upp i ett underhållningsprogram på detta sätt.
Några dagar före programstart spreds rykten i kvällstidningar att Gudrun Schyman inte ställde upp på att dans hur som helst, att hon tog strid mot förlegade könsroller och skulle försöka hitta någon form av feministisk dans eller attityd i dansen.
Det låter rätt spännande. Alltid kul med människor som försöker förändra, påverka och som vill något.

Dessutom: dans är väl något som de flesta människor gillar: att röra sig till musik.
Jag för min del har lite svårt för att anse att en politiker inte får gilla att ha roligt i livet.
Vad är det få för vits med att förändra samhället om det inte är för att vi alla ska få möjlighet till bra liv?
Och ett bra liv kan mycket väl innehålla dans.

När jag nu ändå funderar kring Lets Dance är jag rätt trött på jurymedlemmen Tony Irving. Jag uppfattar som att han i stort sett bara uppskattar danspar som har unga snygga män.
Äldre människor eller medelålders också, blir ofta lite stelare i kroppen vilket syns i rörelserna. Om en medelålders person utvecklas inom dans och gör framsteg med sina mått mätt, tycker jag den personen ska uppmuntras och ha en eloge för det.
Som när Lasse Brandeby var med för några år sedan.
Nu i år har vi snickaren Willy som är rätt stel i kroppen.
De andra i juryn verkar kunna se att det är bra att inte bara unga kroppar dansar.
Men inte Tony Irving.

Willy Björkman var uppenbarligen tittarnas favorit, berättar Aftonbladet. Dags för en ny omgång av folkuppror mot Lets Dance-juryn kanske? Willy fick ju bottenpoäng av juryn, men folket ringde och röstade som galningar.
Precis som det var med Lars Brandeby.

På sätt och vis är det folkliga upproret ett slags politiskt ställningstagande: Släpp dansen fri åt alla.
Låt inte bara unga och vackra människor njuta av att dansa.

För övrigt väntar jag mig en bra insats av Stefan Sauk. Han är en man med kompetens. Han tränade Iaido ett tag, det är konsten att dra ett svärd. Jag vet att han snabbt blev jätteduktig där. Han kommer nog att göra bra ifrån sig i Lets Dance, även om han kanske spelade över den här gången i Chachacha.

Fler artiklar om Lets Dance:
Aftonbladet 1, Aftonbladet 2, Expressen 1, Expressen 2, Expressen 3 och Expressen 4.

Och här kan man se alla danserna igen i TV4Play.

Läs även andra bloggares åsikter om dans, tv, nöje, kulturpolitik, Willy, Gudrun Schyman, Lets Dance

Nio av tio bibliotek drabbas när oansvariga politiker leker marknad

2 januari, 2010 by Rosemari Södergren

Oansvariga politiker leker marknad med den offentligt finansierade verksamheten folkbiblioteken.
De nya reglerna gör att nio av tio bibliotek drabbas, berättar DN i en artikel i pappersversionen av tidningen.
Artikeln är underskriven av Christer Hermansson, författare och kulturchef i Strängnäs kommun.

I det nya numret av Biblioteksbladet har Åsa Ekström gjort en noggrann genomgång av folkbibliotekens ekonomiska situation inför 2010. Förutom att en mängd arbetsplatsbibliotek, biblioteksfilialer och bokbussar försvinner så blir det också minskade medieanslag och indragning av tjänster i en majoritet av landets kommuner.
Här finns Bibliotekbladet nummer 10 år 2009 som pdf.

Christer Hermansson skriver:
Det är infamt att landets kommunpolitiker ageras så kortsiktigt och ideologiskt fegt.

Ett skrämmande exempel tas upp i DN, hur det borgerligt styrda Upplands Väsby gått från anslagsfinaniserad verksamhet till: prestationsfinansiering.
Den nya finaniseringsmodellen har gjort att biblioteket nu inför 2010 tvingats säga upp fyra tjänstr.
Ersättningen bygger på öppethållande, utlåning och besök i biblioteket.
Alltså: det finns inga tankar om att biblioteken ska ha bildningsambitioner eller ta in annat är vad de många söker. Självklart kommer denna marknadsanpassning att urholka det svenska biblioteken.

Anna Skaner har också bloggat om urholkningen av biblioteken:

Med den kultursynen är det ju inte märkligt att bibliotek blir en black om foten, det är trots allt en kostnad och skall det skäras i budgeten, är ju biblioteken en utmärkt angreppspunkt. Det går alltid att hänvisa till att det finns för många bibliotek, att det är dyrt med böcker, höga hyror, dyr kunnig personal och att efterfrågan inte är lika stor på att låna en bok som att handa i en galleria. Som det lilla biblioteket i Aspudden som också det hotas av nedläggning. Förslag öppna en ölpub i en hörnet där barnböckerna står.

Om den stora massan hellre vill ha öl så lägger alltså högerpolitiker gärna ner ett bibliotek och ersätter med en pub. Det är så jag knappt kan fatta hur kulturpolitiken fått backa.

Ett annat resultat av ändrade finansieringsmodeller är vad som händer på Kulturhuset, som Svenska Dagbladet berättar:

Nu slänger Sveriges mest centrala bibliotek ut papperstidningen. Kulturhuset på Sergels torg slutar omedelbart med all tryckt dagspress och hänvisar till datorer. – Det är en omprioritering, säger verksamhetschefen Catharina Fogelström. Vad tidningsläsarna tycker har man inte frågat.

Om musikens magiska makt att påverka – och om Tina Turner

26 december, 2009 by Redaktionen

Det är något magiskt med musik och musik som förändrar. Förändrar så tillvida att våra sinnen öppnas, att vi känner oss besjälade av vad musiken kan bidra med.

Jag har en oöverstigerlig tro på att musik är det som kan förena människor, oberoende politiskt styrelseskick, kulturbakgrund. Viss musik vill heller aldrig dö och kommer att överleva oss alla och då tänker jag inte främst på den traditionellt klassiska.

Under juldagarna såg jag Tina Turners konsert från Amsterdam. Jag så en kvinna som ägde scenen, musiken och publiken. Men också att publiken ägde henne. Det var en ömsesidighet och värme som lyckades tränga igenom glasskivan på TV:n.

Tina Turner är the leading lady of blues & rock. Vi kommer att lyssna på Tina också om 20 år.

Ett annat fenomen som jag fastnat för är http://www.vimeo.com/playingforchange. Ett antal gatumusikanter från nästan hela världen som strålar samman på en och samma sajt och framför musik i syfte att förändra. Första gången jag lyssnade blev jag så gripen över att man kunde koppla ihop musiker från Indien, Israel, Afrika, USA etc i en och samma låt och med webteknik lägga in såväl musik och bilder som gav en känsla av just nu. Playing for Change är en universell satsning där man vill hjälpa ungdomar i fattiga länder att förverkliga sina musikdrömmar, genom att starta musikutbildningar, skolor etc. Med musikens hjälp vill Playing for Change bidra till att lyfta unga människor från fattigdom, kriminalitet till värdighet och möjlighet att utveckla sig själv och andra.

I Sverige verkar projektet relativt okänt, skrev till vår egen public service TV och frågade deras kulturansvariga om man kunde kanske göra något kring detta, mailet fick inte ens ett artigt tack.

Därmed kan vi se ett av de mer fruktbara mjligheterna med Internet, för utan Internet skulle vi inte kunna koppla upp världen i ett och samma nu i en gemensam händelse.

Playing for Change består av episoder allt från universella konserter till turneer med gatumusikanter mm. Kolla gärna länken http://www.playingforchange.com.

Lyssna gärna på eldsjälen bakom projektet Mark Johnson på länken här under, http://www.playingforchange.com/journey/introduction.

Jag skulle önska att Playing for Change fick en station också i Sverige, det närmaste jag sett projektet inom Europa är Madrid och Norge.

Nelson Mandelas födelsedag har blivit en gemensam manifestation världen över. Jag har sett en konsert i TV men resten har jag följt via vebben. Det är en storartad satsning med artister och kulturarbetare, politiker som tillsammans med Mandela samlar in pengar i kampen mot AIDS. http://www.nelsonmandela.org/index.php

Det är möjligt att alla stora kultur- och musikarrangemang är en del i artisternas PR och behov av Goodwill, men låt det i så fall vara det så länge det för världen närmare varandra.

För några år sedan besökte jag Orentdiscot på Södra Teatern, där några hundra dansade så svetten lackade till orientalisk musik, vi var en salig blandning av ungdomar, medelålders och människor från andra delar av jorden som oberoende religion, kultur och politik dansade tillsammans så att svetten lackade.

Runt om i Stockholm ordnas lokala festivaler, kulturarrangemang i de förorter som vi förknippar med invandrade svenskar, ge mer stöd och pengar på utveckla detta. Kulturen är inte språkbunden, kulturspråk är universellt.

När regeringen drar ner pengar till kulturarrangemang av olika slag (dock ej dem som gynnar huvudstaden i kommersiell mening) drar vi också ner pengar till att förändra och förena världen. Vi borde satsa mer av gemensamt samhällskapital i kulturen och låta den utvecklas i form av fri konst, teater, musik och litteratur. Kulturen är det som kan förena och det borde vara nummer ett om vi pratar om ett integrerat samhälle.

Tina Turner – We don’t need another hero (Live Amsterdam)

Läs även andra bloggares åsikter om musik, kultur, kulturpolitik, Tina Turner

[Läs mer…] om Om musikens magiska makt att påverka – och om Tina Turner

Kulturpolitik

Footer

Om oss