Regner öser ner denna torsdagskväll när det är dags för The Don Darlings att spela på Woody Wests sommarklubb på Trädgårn i Göteborg. Vädret har påverkat publiktillströmningen och det är tyvärr hyfsat ödsligt på bbq-delen på verandan trots att trubadurerna gör sitt bästa för att få till sommarstämningen.
Inne i matsalen är det varmt. Gultonade glödlampor lyser som små eldflugor i mörkret och Dylan ligger på som uppvärmningsmusik. Det är fint. Två av dem som driver Woody West, Kim Abelsson och Kristina Dulic (Johan ”Red top” Larsson är också med, men medverkande inte den aktuella kvällen), ställde upp på en kort intervju innan livebandet, The Don Darlings, gick på.
De berättar att nästa år firar konsert- och klubbarrangören Woody West tio år. Det började som en tisdagsklubb på restaurang Jord och har sedan utvecklats stadigt i storlek och artistutbud. Idag ligger fokus på pop, rock och country. Många utländska band, i huvudsak från USA, har passerat Woody Wests olika arrangemang genom åren: Anthony and the Johnsons och Kris Kristofferson för att nämna några. Woody West satsar på band på väg upp i karriären och som musikaliskt rör sig inom deras sfär. Att ha fast klubb på Trädgårn är nytt för i år och Woody West bjuder på trubadurer och bbq, dansanta liveband och en honky tonk-bar. Det finns något för många helt enkelt. De kör en gång i veckan, på torsdagar, under sommaren och inträdet ligger på 80:-.
Jag såg The Don Darlings med Texasfödde frontmannen The Reverend, Damon Collum, på Pustervik i höstas, se länk nedan. Kvällens spelning är bättre på många sätt: sången är mer varierad, Collums röstregister har breddats, bandet är tightare (vilket de säkerligen har sin miniturné i Tyskland att tacka för) och de verkar, om möjligt, ha ännu roligare på scenen. Collum småpratar mellan låtarna, det fnissas och skämtas. Och megafon på scenen funkar alltid eller nåt. ”Bukowski morning” är en personlig favorit, countrydoftande ”Monster” likaså. Publiken är med; de står leende och stampar med foten i takt till musiken. Jag associerar till dammiga westernfilmer, Clintan och whiskypimplande killar i mustasch på sunkiga barer ute i ingenstans. Av någon anledning ser jag inte en enda flanellskjorta i publiken. Skumt. Det hade passat in.
Bandet, som med sin nuvarande sättning har funnits i cirka två år, gav mig en intervju efter spelningen. Collum berättar om bakgrunden till bandnamnet, The Don Darlings: ”Jag var på väg från Austin, Texas, och hittade mitt ute på vischan ett skjul med skylten ´Snake Pit´. Mannen som ägde stället, skjulet var fullt av skallerormar (!), var ett riktigt original. Han hette Don Darling. Därav namnet.”
Medlemmarna har hittat varandra genom olika bandkonstellationer, och hade ”Skål” i Göteborg som gemensamt hängställe. Influerade av bland andra Johnny Cash och Hank Williams har de sedan rört sig från countryn mot folkmusiken; Tom Waits och Nick Cave. Ska de sätta en etikett på sin musikaliska stil blir det Dark Southern Americana. De anser själva att de har en bra lägstanivå i bandet, en grundtrygghet i att de gör ett bra jobb när de går på scen. Jag håller med. The Don Darlings vet att leverera, och de gör det med humor och pondus.
Det som står på tur härnäst för The Don Darlings är en skiva till hösten. Den är inspelad och hyfsat klar. Nästa spelning sker på Kontiki (http://www.kontiki.nu) onsdagen den 12 augusti 2009, som ett led i uppvärmningen inför Way Out West (www.wayoutwest.se). Passa på att se dem och få med er lite westernstämning innan ni ramlar in i Slottsskogen.
The Don Darlings på youtube:
Läs även andra bloggares åsikter om konserter, Göteborg, Trägårn, The Don Darlings
