Lars Norén

Teaterkritik: Vintermusik av Lars Norén

3 december, 2017 by Rosemari Södergren

Vintermusik
Av: Lars Norén
Regi: Sofia Jupither

Tio människor på en sandstrand i värmen. De är gamla. De har problem med lederna, med minnet, med sömnen, med sina äktenskap (om de har några), med gamla oförrätter. De pratar om vädret, om maten, om att få tiden att gå. Egentligen pratar de högt för sig själva. Om livet som varit och om döden som väntar.

Det är Stadsteaterns kortfattade beskrivning av Lars Noréns nyskrivna drama Vintermusik. Föreställningen pendlar mellan att vara både rolig och absurd och att på allvar ta upp den eviga existentiella frågan om döden, den visar så det känns ända in i märgen hur vi människor har en fantastisk förmåga att inte säga det vi egentligen vill säga och vår outtröttliga förmåga att aldrig lyssna på någon annan. Dessa samtal eller rättare sagt monologer som dessa tio människor på stranden för känner vi nog igen alla.

Det har inte med åldern att göra. På vilken arbetsplats som helst har vi upplevt dessa samtal i fikarummet. Någon berättar om något som är viktigt medan någon låtsas intresserad men svarar inlärda ”goddag yxskaft”-svar. I bästa fall. Eller så börjar någon i andra hörnet av fikarummet soffa prata om något helt annat, bara totalt kör över den som pratade före. Alla har upplevt det, många gånger. Vi känner igen karaktärerna och den som är ärlig mot sig själv känner igen sig själv också. Alla har någon gång varit som dessa tio karaktärer. De har alla lite av oss, var och en.

Att berätta om oss människor genom dialoger är en av Lars Noréns stora styrkor som dramatiker. Med dialog menar jag inte bara det som sägs utan minst lika mycket det som inte sägs. Slutrepliken i föreställningen är för mig en nyckel till mycket. En av de gamla männen berättar om sitt viktigaste barndomsminne då han som litet barn höll sin pappa i handen: Vi gick hand i hand – i tystnad.. Mot bakgrund av att Lars Noréns förra nyskrivna verk, Stilla liv, utspelade sig i tystnad och att det som hände på scenen i tystnad, vid sidan av den som talade, är tystnaden det som säger allra mest.

När vi gick ut ur salongen efter föreställningen hörde jag några prata om vad vi precis sett och en av de sade: Det var väldigt förutsägbart. Jag både håller med och inte. När något på ytan verkar förutsägbart, eller för den delen kan verka enkelt och okomplicerat, då kan det rymma mästerverk. En mästare känns ofta igen på att det han/hon skapar ser så enkelt och inte det minsta krångligt ut. Det är dock väldigt svårt att skapa något som inte verkar ansträngt. Å andra sidan kan jag också sakna en viktig aspekt på åldrandet. Den aspekten tas till och med upp i föreställningens program, i en text av Bodil Jönsson, förre detta professor på Lunds universitet. Hon påpekar att åldrandet idag inte alls är samma sak som för några decennier sedan. Den som får ont i leder kan få nya leder, den som börjar se dåligt kan få operation, den som hör dåligt kan få bra hörapparater. Den som är 75 år idag kan vara pigg som en 50-åring var för trettio år sedan. I Vintermusik är dessa ”gamlingar” alla griniga eller bittra, de är gaggiga och elaka, nästan ingen av dem har fått någon visdom med åren. Jag tycker att Lars Norén delvis rider på fördomar när han skildrar dessa äldre, som egentligen inte alls beter sig som äldre utan som vem som helst. Det är både styrkan och svagheten i föreställningen. Lars Norén är förmodligen vår största nu levande svenska dramatiker. Därför har vi höga förväntningar på honom. Vi har rätt att ha höra förväntningar på honom. Därför är jag kluven till föreställningen. Den är på en gång i all sin enkelhet mästerligt och samtidigt inte alls det.

Något som jag helt oreserverat tycker är enastående är skådespelarna. De är varenda en som helt rätt i sin roll och det de säger och gör och minst lika mycket deras rollprestation när de inte är i fokus. Pjäsen är värd att se i allra högsta grad för dessa fantastiska skådespelare.

Fakta i korthet om Lars Norén (från wikipedia):
Lars Göran Ingemar Norén, född 9 maj 1944 i Stockholm, är en svensk poet och dramatiker, som skrivit för teater, radio och tv. Han har varit regissör vid Dramaten, 1999–2007 konstnärlig ledare vid Riksteatern och konstnärlig ledare för Folkteatern i Göteborg 2009–2012.

Norén räknas bland de mest spelade svenska, samtida dramatikerna i Europa och stora delar av världen. Hans tungsint dramatiska, relationsproblematiskt orienterade verk har blivit något av ett begrepp och ses även internationellt som en fortlöpande sinnebild för svenskt svårmod i August Strindbergs och Ingmar Bergmans efterföljd.

Vintermusik
Av: Lars Norén
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Julia Przedmojska
Mask: Johanna Ruben
Ljus:Linus Fellbom och Emma Weil
Ljud: Michael Breschi
Premiär 2 december 2017 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm

I rollerna:
Niklas Falk som A
Marika Lindström som B
Monica Stenbeck som C
Ulf Eklund som D
Claire Wikholm som E
Lars Lind som F
Sten Ljunggren som G
Anita Ekström som H
Lars Helander som I
Åke Lundqvist som J

Vintermusik
Av Lars Norén
Premiär 2 december 2017
Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern 2017
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
A Niklas Falk
B Marika Lindström
C Monica Stenbeck
D Ulf Eklund
E Claire Wikholm
F Lars Lind
G Sten Ljunggren
H Anita Ekström
I Lars Helander
J Åke Lundqvist
PRODUKTION
Av Lars Norén
Regi Sofia Jupither
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Julia Przedmojska
Ljus Linus Fellbom
-”- Emma Weil
Ljud Michael Breschi
Mask Johanna Ruben

Stilla liv av Lars Norén – det finns något befriande i mörkret

19 mars, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Stilla liv
Av Lars Norén
Regi Lars Norén
Scenografi och kostym Charles Koroly
Ljus Mira Svanberg
Mask och peruk Mimmi Lindell
Ljud Marcus Thurfjell
Urpremiär 18 mars 2017, Elverket Dramaten

Tolv skådespelare och lika många barn och ungdomar rör sig på scen av och till. Den yngsta är sju år och den äldsta nittio år. De promenerar, de springer över scenen, sitter still, ligger ned, arbetar, vaggar barn, lägger om sår – Lars Norén är tillbaka på en svensk scen med ett nytt drama, nästan tre timmar långt och i stort sett utan någon dialog, utan att någon skådespelare säger något.

Hur berättar jag med ord om något som talat till mig utan ord? Kommunikation, att förmedla något, gör vi på många sätt. Det talade ordet är bara en liten del i våra samtal och det vi säger. Vi talar genom rörelser, positioner i rum och i förhållande till varandra, med miner, med blickar, med gester, med suckar, genom att stirra, genom att sänka blicken, genom att titta bort, hur vi håller i saker, hur vi rör oss, vilka kläder vi har, vilka färger vi har på kläder … vi talar på oändligt många fler sätt än med orden.

Stilla liv speglar en tidsrymd på över hundra år i mänsklighetens historia. Det är dock långt från en vanlig historiebeskrivning. Här finns inga nationer, inga kungar och militära segrar, här finns bara människor. Människor som är ensamma, människor som är i grupp, människor som dras till varandra, människor som flyr varandra, människor som sveper döda, människor som dör, barn som är döda, människor som sviker varandra, människor som inte ser varandra, människor som säljer varandra och framför allt människor som åldras.

Som i stort sett alltid när Lars Norén skapar något finns det mycket mörker. Det är ingen förljugen glamorös Hollywoodsaga vi får ta in. Ändå är det liksom befriande att på detta sätt närma sig något som känns äkta. I stilla liv förmedlas något av vad det är att vara människa och att åldras, i dessa bilder som talar till mig bortom orden.

Jag tror att var och en som kommer till Stilla liv kommer att känna inom sig vad som berättas på sitt sätt. Vi är var och en unika och de många olika scenerna är både självständiga och går in i varandra och speglar varandra, liksom de speglar sig i oss och våra erfarenheter, våra liv och våra känslor inför vårt liv, inför vårt eget åldrande, våra sorger och våra glädjeämnen och våra sätt att ta oss igenom livet. Vissa scener kommer att tala till oss starkare än andra, beroende på vem vi själva är. Stilla liv är en spegel av något som finns inom människan.

Det är nitton år sedan Lars Norén senast regisserade på Dramaten. Lars Norén, som är född 1944, är en av Sveriges internationellt mest kända dramatiker. Han har skrivit omkring hundra pjäser, många med urpremiär på Dramaten – den första var Fursteslickaren 1973. På senare år har han återkommit som prosaförfattare och poet, bland annat med En dramatikers dagbok (2008 och 2013), Stoft (2016) och den nyss utgivna Efterlämnat.

I rollerna ser vi Erik Ehn, Nina Fex, Otto Hargne, Johan Holmberg, Inga Landgré, Lina Leandersson, Irene Lindh, Lars Lind, Sten Ljunggren, Per Mattsson, Eva Millberg, Marall Nasiri samt barn och ungdomar (statister).

Urpremiär för Lars Noréns Stilla liv 18 mars på Dramaten

23 februari, 2017 by Redaktionen

Lars Norén under repetition Foto Sören Vilks

Lars Norén är tillbaka på Dramaten som regissör efter nitton år. Denna gång med sitt nyskrivna verk Stilla Liv, som får urpremiär 18 mars på Elverket.

Ett pressmeddelande berättar:
Stilla Liv är en pjäs som utspelar sig i det som händer bortom orden. Ensemblen består av tolv skådespelare och lika många barn och ungdomar. Åldrarna på de medverkande sträcker sig från sju till nittio år.

Lars Norén, född 1944, är en av Sveriges internationellt mest kända dramatiker. Han har skrivit omkring hundra pjäser, många med urpremiär på Dramaten – den första var Fursteslickaren 1973. På senare år har han återkommit som prosaförfattare och poet, bland annat med En dramatikers dagbok (2008 och 2013), Stoft (2016) och den nyss utgivna Efterlämnat.

Stilla Liv, urpremiär 18 mars, Elverket
Av Lars Norén
Regi Lars Norén
Scenografi och kostym Charles Koroly
Ljus Mira Svanberg
Mask och peruk Mimmi Lindell
Ljud Marcus Thurfjell

Bokrecension: Efterlämnat av Lars Norén – minnets sköra järngrepp

22 februari, 2017 by Redaktionen

Efterlämnat
Författare Lars Norén
Utgiven: 2017-01
ISBN: 9789100170349
Förlag: Albert Bonniers Förlag

”Det är ingen idé att se tillbaka” (sidan 11), heter det tidigt i Efterlämnat, Lars Noréns nya prosapoetiska verk. Men ser tillbaka är förstås precis vad det 70-åriga berättarjaget gör, i ett 149-sidor långt medvetandeflöde som helt saknar punkter, komman, styckeindelning eller kapitel. Enbart stora bokstäver här och där ger oss en viss hjälp att strukturera vår läsning.

Jagets minnen sviker ständigt, förändras, ifrågasätts, rekonstrueras, överdrivs, förvrängs, och skalas ned. ”Dagarna är som angripna negativ Angripna Av vad Av dåligt minne” (74). Nuet, format av det förflutna, avfärgar sig i sin tur på minnena, ”presens och imperfektum och futurum glider ihop” (21). Ju mer intensivt berättarjaget försöker fokusera, desto mer oskarpt blir det förflutna: ”Jag försöker skriva samma meningar två gånger för att öva upp min förmåga… Men andra gången då jag skriver över de redan skrivna orden med samma ord försvinner de istället för att bli tydligare” (20). Ändå är flödet förstås ostoppbart. För, som vi alla kan konstatera, ”jag lever Alltså minns jag” (103). Det är ofrånkomligt. Minnets föränderlighet är frukten av att vårt förflutna fortfarande lever i oss. Formar och omformar oss, i mötet med ett lika undflyende nu.

Den värld vars tid och rum berättarjaget vandrar genom är en värld av fattiga och sjuka, hemlösa och utnyttjade, lantarbetare och städerskor, nedlagda järnvägsstationer och arbetsskor, ”outslitliga nedstänkta med fläckar av färg och cement” (sidan 82). Den självbiografiska anknytningen finns där, i berättarjagets minnen av ”undomspsykos”/”hebefreni” och återkommande mentalsjukhusvistelser, men vi är annars långt ifrån de medelklassmiljöer som kännetecknar både Noréns dramatik och författarens bakgrund. Snarare är vi tillbaka bland de outsiders som befolkade hans tidiga romaner. Jag vill tänka att det har att göra med hur vår tid är en tid av nygammal misär och nygamla klyftor.

”Efterlämnat innebär försoning men paradoxalt ingen försonlighet” skriver Göran Sommardal i sin recension i Aftonbladet. Det är en bra sammanfattning. Här finns en sorts acceptans av att det rent faktiskt är som det är. Att det var som det var. Hur det nu än var. Men det förblir, på ren svenska, ganska för jävligt. ”Nu kan man knappt passera utan att snubbla över uteliggare” heter det när jaget försöker avsluta sin promenad genom minnena (genom livet?). ”Någon lägger sig försiktigt på prydligt utlagda kartonger i ett upplyst hörn” (sidan 148).

Kanske är jag orättvis när jag beskriver Efterlämnat som ojämn? Partierna av relativ stiltje, av upprepning, av ren tristess är ju trots allt Noréns sätt att fånga minnets flackande, vacklande skörhet. Men ändå. Jag påminns om hur det är att läsa en annan upphöjd jämnårig herre, den slovenske filosofen Slavoj Žižek. Jag är ofta osäker på helhetsvärdet, men när tvivlet är som störst kommer de där sylvassa sentenserna, de briljanta infallen som lyser som en brandfackla i vårt samtida mörker. Och som gör det mer än värt att bråka sig igenom texten, trots allt.

Våren på Dramaten 2017: Lars Norén, Birgitta Egerbladh, Rainer Werner Fassbinder, Lena Endre, Filifjonkan, Figaros bröllop …

21 oktober, 2016 by Redaktionen

Vårens nyheter på Dramaten 2017 presenterades på en presskonferens 20 oktober. Ett pressmeddelande berättar:

Lars Norén regisserar sitt eget nyskrivna verk Stilla liv. Lena Endre sätter upp framtidsdystopin The Nether. Birgitta Egerbladh gör dansteater av mötet mellan barn och stressade vuxna. Marie-Louise Ekman avslutar trilogin om sin mamma. Lars Rudolfsson regisserar Barbro Lindgrens Molnens bröder. Figaros bröllop tar plats på Stora scenen. Filifjonkan råkar ut för en katastrof. Gunnel Lindblom tar sig an sin favoritförfattare Thomas Bernhard och temat syskonkärlek i Ritter, Dene, Voss. Ingela Olsson blir Petra von Kant.

Här är vårens repertoar, i premiärordning, som presenterades vid en pressträff i dag på Dramaten.

Ritter, Dene, Voss
av Thomas Bernhard
Två systrar ska bjuda sin bror, som är på permission från ett psykiatriskt sjukhus, på middag. Det är lite nervöst. Hur mår han egentligen?
Ritter, Dene, Voss är en drastisk, rolig och bitvis mörk pjäs av österrikaren Thomas Bernhard. Vid urpremiären 1986 spelades de tre rollerna av skådespelarna Ilse Ritter, Kirsten Dene och Gert Voss – därav den något kryptiska titeln.
Systrarna är skådespelerskor som tack vare ett majoritetsägande i en av Wiens stora teatrar bara spelar när de själva har lust. Brodern Ludwig, som spelas av Staffan Göthe, är en berömd filosof, på tillfälligt hembesök från det psykiatriska sjukhuset Steinhof.
Den ”lyckliga” systern (Stina Ekblad) dränker honom i omsorg och syltmunkar tills han exploderar i elaka sanningar om systrarna, deras far industrimagnaten, usla porträttmålare, teaterkonsten och mycket annat. Han är lika skarpsinnig som elak. Den ”olyckliga” systern (Irene Lindh) tittar roat på bakom sin cigarett.
Ludwig är skriven med filosofen Ludwig Wittgenstein och dennes brorson Paul (vän till författaren) som förlagor.
Regisserar gör Gunnel Lindblom som regidebuterade på Dramaten 1973 och som sedan dess har regisserat ett 20-tal uppsättningar på teatern. Senast Samhällets stöttepelare av Henrik Ibsen. Gunnel Lindblom är även känd som skådespelare, bland annat i en rad av Ingmar Bergmans filmer. Nu sätter hon upp denna pjäs skriven av en av hennes absoluta favoritförfattare, Thomas Bernhard, som fått en renässans i Sverige genom en serie nyutgåvor av hans romaner.

Regi: Gunnel Lindblom
Scenografi: Jan Lundberg
Medverkande: Stina Ekblad, Staffan Göthe, Irene Lindh
Premiär 6 januari 2017, Lejonkulan

Figaros bröllop
av P.A.C. de Beaumarchais
Den galna dagen är mer galen än någonsin.
Figaro och Susanna ska gifta sig. Båda är tjänstefolk till en greve som nyligen var modern nog att upphäva en gammal sed – droit de seigneur – som gav rätt till en natt med bruden när hans underlydande gifter sig. Ett beslut greven nu ångrar! Inte minst då hans fru plötsligt har en ung älskare som stjäl hennes kraft. Att husan Marcellina älskar Figaro i hemlighet och att grevens unge page Cherubino är galet attraherad av alla kvinnor gör inte heller bröllopsbestyren enklare… innan dagen är över har alla roller och relationer vänts upp och ned.
Pjäsen Figaros bröllop, förlaga till Mozarts älskade opera med samma namn, blev en stor succé efter premiären 1778 – och ett subtilt startskott till den franska revolutionen genom sitt fräcka förkastande av adelns privilegier. På Dramaten spelades den för första gången redan 1799.
När regissören Tobias Theorell, senast Dramatenaktuell med De stora vidderna, tar sig an denna klassiker skapar han en vild blandning mellan olika stilar som förstärker verkets ytterligheter snarare än att försöka tona ner dem. En utgångspunkt som verkligen anknyter till pjäsens ursprungliga titel: Den galna dagen, eller Figaros bröllop.
Musik blir det givetvis också! Nyskrivet varvas med personliga tolkningar av Mozarts operaörhängen. Figaros bröllop är en fest för alla sinnen. Det är en berättelse som hela tiden glider mellan allvar och fars, politik och erotik, med ett unikt tonläge.

Regi: Tobias Theorell
Scenografi: Herbert Barz Murauer
Ljus: Torben Lendorph
Kostym: Helena Gyllenhoff
Musiker: Janne Tavares, Göran Martling
Medverkande: Rakel Benér Gajdusek, Pontus Gustafsson, Tanja Lorentzon, Tova Magnusson, Andreas T Olsson, Bahar Pars, Andreas Rothlin Svensson, Eric Stern
Premiär12 januari 2017, Stora scenen

Filifjonkan som trodde på katastrofer
av Tove Jansson

”Sommarvinden var varm och mild, men hur skulle den kunna trösta en Filifjonka som gripits av panik?”
Filifjonkor är en släktkär art. De förvaltar arvegods över generationer. Så gör också den fina Fru Filifjonk. Hon fejar, putsar och oroar sig för den katastrof som när som helst kan komma. För det vet hon ju, att en dag kommer katastrofen. En vacker sommardag bjuder Fru Filifjonk den fina Fru Gafsa på te. Porslinet är väl utvalt, kakorna utsökta och Fru Gafsa på gott humör, men Filifjonkans tankar kretsar bara kring katastrofen. Samma natt sveper faktiskt den stora katastrofen in. Den sliter sönder Filifjonkans hus och kastar omkull alla hennes vackra prydnadssaker. Och det märkliga är, att när den väl kommer, är Filifjonkan inte rädd alls… Filifjonkan är en av alla snillrika figurer i författaren Tove Janssons berättelser om Mumintrollen, som fascinerat vuxna och barn genom årtionden.
Filifjonkan som trodde på katastrofer är en samproduktion med Malmö Stadsteater. Producerad i samarbete med Columbine Teaterförlag, Agency North Ltd och Moomin Characters Ltd.

Dramatisering: Lucia Cajchanova
Regi: Ada Berger
Scenografi och kostym: Karin Ragnarsson
Ljus: Daniel Andersson
Musik: Stefan Johansson
Medverkande: Mari Götesdotter, Sanna Persson Halapi
Premiär 13 januari, Tornrummet, Unga Dramaten

Det blåser på månen
av Eric Linklater

Det blåser på månen, som presenterades redan i våras, är en familjeföreställning om syskonkärlek och frihetsdrömmar i skuggan av krigets allvar. Ett sagoäventyr om behovet av att få vara den du är.
Systrarna Dina och Dorinda har fått lära sig att de måste vara snälla och lydiga, annars kan en ond vind från månen blåsa in i deras hjärtan. Men allt de gör uppfattas som bus av omvärlden. Deras pappa har åkt iväg till landet Bombardiet för att hjälpa bombardierna att avsätta sin diktator och när han tillfångatas bestämmer systrarna sig för att rädda honom.
Den brittiska författaren Eric Linklaters älskade barnbok Det blåser på månen skrevs under andra världskriget och har med åren fått klassikerstatus. I Sverige har den gått som radioföljetong flera gånger, gjorts till tv-serie 1985 och har även bearbetats för teater. Manusförfattaren Sofia Fredéns svängiga dramatisering, som tidigare har satts upp på Helsingborgs Stadsteater, kommer nu till Dramaten – här med Ellen Lamm som regissör. I huvudrollerna ser vi Emma Broomé och Sanna Sundqvist.
Genom en spektakulär visuell gestaltning – skådespelarna och scenografin interagerar med projicerade animationer på ett nära och för Dramaten helt nytt sätt – kommer sagan till liv som aldrig förr. Dina och Dorinda blir stora som ballonger, förvandlas till skuttande kängurur, färdas med allt från moped till tåg och är med om mycket annat. Gränsen mellan fantasi och verklighet löses upp på ett både spännande och underhållande sätt. Det blir en hisnande resa, men med en allvarlig botten. Det blåser på månen är en berättelse om instängdhet, frihetslängtan och systerskap, och som indirekt ställer frågan: vad innebär det egentligen att vara fri?
Föreställningen rekommenderas från 7 år och uppåt.

Regi: Ellen Lamm
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Peruk och mask: Thea Holmberg Kristensen och Lena Bouic-Wrange
Animation Stupid Studio
Medverkande: Mia Benson, Maia Hansson Bergqvist, Emma Broomé, Thérèse Brunnander, Peter Engman, Magnus Ehrner, Sanna Sundqvist och Christoffer Svensson
Premiär 21 januari 2017, Elverket

Petra von Kants bittra tårar
av Rainer Werner Fassbinder
Petra von Kant är modeskapare och dominant härskare i en elitistisk och högpresterande värld där yta är allt. Hennes ateljé osar av champagne, kokain och tillfälliga romanser. Hon lever hårt, snabbt och effektivt. Äta eller ätas.

Man och dotter har skrämts iväg sedan länge. Kvar att utsättas för hennes vassa tunga är bara en hunsad assistent. Petra är okrossbar. Men i henne finns något som rasar, ett behov av högre mening och när den betydligt yngre Karin plötsligt dyker upp slår kärleken till som ett virus. Petra blir som besatt, förryckt – och en kamp på liv och död börjar.

Petra von Kants bittra tårar är av många ansedd som Fassbinders starkaste film och teaterstycke. En existentiell djupdykning om hur omöjligt det är att leva utan tro i ett samhälle byggt på biblisk moral, där höga ideal krockar med en cynisk verklighet.

Med inspiration från modevärlden blir föreställningen en exklusiv dödsföraktande catwalk med stort fokus på Gud, sex – och kläder. Som Petra von Kant ser vi Ingela Olsson.

Regissörens Sunil Munshi har tidigare på Dramaten bland annat regisserat succéföreställningarna Jag vill inte leva jag vill inte dö med Melinda Kinnaman och Hallå! med Magnus Uggla.

Regi: Sunil Munshi
Kostym: Camilla Thulin
Medverkande: Ingela Olsson m fl.
Premiär 9 februari, Lilla scenen

Molnens bröder
av Barbro Lindgren
Möt människorna som inte får plats i den vanliga världen. En musikalisk berättelse om vilda fantasier, djup sorg och bortglömda öden till tonerna av hyllade jazzgruppen Fire!. Regi och bearbetning av Lars Rudolfsson, en av upphovsmännen bakom succéer som Kristina från Duvemåla och Hjälp sökes.
I Molnens bröder träffar vi människor som lever närmast undangömda på hospital. Tiden är 1920-tal, platsen ett väldigt annorlunda Sverige. Författaren Barbro Lindgren skildrar dessa personer i samhällets marginal både kärleksfullt och osentimentalt. Hennes drastiska språk, subtila humor och lojalitet med de utstötta skapar en varm känsla i det mörka. Musiken spelar en viktig roll i uppsättningen: tre musiker från den experimentella jazzgruppen Fire!, som turnerat över hela världen och är mycket framstående i sin genre, samspelar här med skådespelarna på scenen. I Fire! ingår saxofonisten Mats Gustafsson, ett av de största namnen inom svensk jazz i dag.
Barbro Lindgren är en av Sveriges mest älskade författare, kanske framför allt för sina barnböcker om Loranga, Masarin och Dartanjang, Den vilda bebin och Max. Men hon har även skrivit böcker för vuxna, bland annat Eldvin (1972) och Molnens bröder (1975) som denna pjäs baseras på. Regissören Lars Rudolfsson, som ledde Orionteatern 1983-1993 och 2002-2015 och Malmö Opera 1993-1998, gör med Molnens bröder sin debut som regissör på Dramaten. Lars Rudolfsson arbetar ofta med musikdramatiska verk – bland annat skrev han Kristina från Duvemåla tillsammans med Benny Andersson och Björn Ulvaeus (och Jan Mark), och deras samarbete fortsatte med Hjälp sökes (som skrevs tillsammans med Kristina Lugn). Rudolfsson har tidigare satt upp Barbro Lindgrens Vems lilla mössa flyger? på Orionteatern.

Regi: Lars Rudolfsson
Scenografi: John Engberg
Kostym: Kersti Vitali Rudolfsson
Peruk och mask: Eva Maria Holm, Peter Westerberg och Melanie Åberg
Medverkande: Inga-Lill Andersson, Anna Björk, Kicki Bramberg, Bengt CW Carlsson, Gunnel Fred, David Fukamachi Regnfors, Thomas Hanzon, Rebecka Hemse, Michael Jonsson, Hans Klinga, Rasmus Luthander, Sofia Pekkari, Reuben Sallmander, Rolf Skoglund, Johan Ulveson, Pierre Wilkner
Premiär: 23 februari 2017, Stora scenen

Stilla liv
Av Lars Norén
Soppkö Stenläggning Enkelhet Barnaska Liar Disfarmer Ljus Pappväskor Robert Bresson Fjäderdun Höjdhopp Inga Landgré Tårtfat Natrium Saxofon Kamera Al Bowlly osv
Så beskriver Lars Norén sitt nyskrivna verk Stilla liv som han själv regisserar. Detta är första gången sedan 1998 som Lars Norén regisserar på Dramaten. Han är under hösten 2016 även aktuell som dramatiker med hyllade monologen 20 november.

Regi: Lars Norén
Scenografi & Kostym: Charles Koroly
Ljus: Mira Svanberg
Medverkande: Erik Ehn, Nina Fex, Otto Hargne, Inga Landgré, Lina Leandersson, Irene Lindh, Lars Lind, Sten Ljunggren, Per Mattsson, Eva Millberg, Marall Nasiri, Andreas Rothlin Svensson
Urpremiär 18 mars 2017, Elverket

The Nether
av Jennifer Haley
Vad händer när vi kan leva ut våra mest förbjudna fantasier? Om det vi gör inte får några konsekvenser? Vilka blir vi?
Välkommen till en inte allt för avlägsen framtid. Internet har utvecklats till Nether. En virtuell värld minst lika verklig som vår egen. En värld där träden fortfarande växer. Och där det finns gömställen där du vara vem du vill och göra vad du vill. Precis vad du vill.
Polisen utreder misstänkta övergrepp i ett av Nethers hemliga rum. Men hur bedömer man kriminella handlingar utan verkliga offer? Och om man tillbringar nästan alla vakna timmar i en parallell värld – vilken värld är då den verkliga?
The Nether är en vågad pjäs som ställer obekväma frågor om moral och den moderna teknikens möjligheter. Nu får den Sverigepremiär på Dramaten i regi av Lena Endre.
The Nether, av den amerikanska dramatikern Jennifer Haley, hade urpremiär i USA 2013 och har därefter bland annat getts på Duke of York’s Theatre i London. Pjäsen belönades 2012 med det internationella Susan Smith Blackburn Prize som årligen uppmärksammar framstående verk av kvinnliga dramatiker.

Regi: Lena Endre
Scenografi & Videoscenografi: Visual Relief
Kostym: Ann Bonander Looft
Kompositör och ljuddesigner: Magnus Grenstedt
Medverkande: Reine Brynolfsson, Magnus Ehrner, Christoffer Svensson, Nina Zanjani
Premiär 23 mars 2017, Lilla scenen

Försökskaninerna
av Marie-Louise Ekman
Försökskaninerna är den sista och fristående delen i en trilogi där Marie-Louise Ekman behandlar moderns ålderdom. Pjäsen beskriver moderns förflyttning till ett demensboende. Vad som sker i det verkliga rummet. Och inne i moderns huvud. Det är som ett drömspel.
Gäckanden var den första delen och beskrev det dolda livet i den egna lägenheten med besök av okända krafter. Dödspatrullen var den andra delen och berättade om moderns inflyttning till ett äldreboende och hennes försök att bibehålla sina ursprungliga krafter där.
Modern spelas av Marie Göranzon, som spelat samma roll i de två tidigare dramerna. Fadern spelas av Örjan Ramberg. Döttrarna av Ellen Jelinek och Julia Dufvenius. Vårdaren/Sångerskan av Kristina Törnkvist. Läkaren/Restaurangmannen av Rolf Skoglund.

Manus, regi, scenografi: Marie-Louise Ekman
Musik: Benny Andersson
Medverkande: Marie Göranzon, Örjan Ramberg, Kristina Törnqvist, Rolf Skoglund, Ellen Jelinek, Julia Dufvenius
Urpremiär 30 mars 2017, Stora scenen

Bråttom bråttom
Dansteater av Birgitta Egerbladh
Varför ska vuxna så ofta skynda? Tänk om man bara kunde få göra klart någon gång!
Bråttom bråttom är en dansteaterföreställning om att vara barn när vuxna är på väg, har många måsten och tider att passa. Det finns så mycket att göra och upptäcka, men tiden räcker inte till. Man måste lägga på ett kol när man hellre vill kasta sten, sitta still och fantisera eller springa runt, runt, runt. För att inte tala om att hoppa i studsiga soffor.
Texten är skriven av Mattias Fransson och Sven Björklund från humorgruppen Klungan. För regi och koreografi står Birgitta Egerbladh, som utgår från vårt vardagliga kroppsspråk – i detta fall undersöker hon barnens sätt att röra sig och förhålla sig till sin omgivning.

Birgitta Egerbladh är en av landets mest framstående koreografer. Hennes föreställningar innehåller alltid en blandning av humor och allvar. Hon är känd bland annat för sina samarbeten med Klungan och för hyllade dansteaterföreställningar som Tjechovträdgården och Kom ta min hand. Hon har arbetat på bland annat Kulturhuset Stadsteatern, Kungliga Baletten, Göteborgsoperans Balett, Folkteatern Gävleborg och Folkoperan. Hon tilldelades Cullbergstipendiet av Konstnärsnämnden 2001 och fick som första koreograf Svenska Dagbladets Thaliapris 2004. År 2013 utsågs hon till hedersdoktor vid Humanistiska fakulteten vid Umeå universitet. Detta är hennes första produktion för Dramaten.
Föreställningen rekommenderas från 4 år.
Regi, koreografi: Birgitta Egerbladh
Text: Mattias Fransson och Sven Björklund
Dramaturg: Marie Persson Hedenius
Scenografi, kostym: Magdalena Åberg
Premiär 8 april, Lejonkulan, Unga Dramaten

Kommer till Unga Dramaten våren 2017
Nina Persson & Martin Hederos
Konserter med Nina Persson och Martin Hederos i intima Lejonkulan. Håll utkik efter mer information på dramaten.se.

FORTSÄTTER ATT SPELA I VÅR
Fanny och Alexander
Hedda Gabler
Den goda viljan
Presidenterna
Fäder och söner
Ivanov

Lars Norén

Footer

Om oss