Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dokumentär

Filmrecension: Confessions of a Swedish Man – överraskande dokumentär som visar att det finns saker som kan förena över ideologiernas gränser

by

Confessions of a Swedish Man
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 oktober 2025
Regi Hampus Linder

Överraskande dokumentär som visar hur människor som tror sig stå långt från varandra politiskt eller ideologiskt trots allt kan ha en hel del gemensamt och kan mötas. En dokumentär som delvis ger en hopp till denna nutid där allt och alla ska delas in med skyhöga murar emellan.

En svensk ensamstående pappa som kallar sig feminist reser till ett konservativt mansläger i Danmark. Denna feministiska pappa, Hampus Linder, är också filmskapare, så han tog vara på tillfället att dokumentera sina upplevelser. Han fick tillåtelse av arrangörerna att filma alla övningar och annat där han själv deltar.

Regissören Hampus Linder berättar:
– I början kände jag mig obekväm inför de åsikter jag inte höll med om. Men när männen öppnade upp sig om sina sårbara erfarenheter hände något i mig. Jag såg de mänskliga behoven bakom åsikterna. Hur vi möter oenighet avgör om det blir konflikt eller fred. Jag väljer fred.

Vi får följa hur Hampus upptäcker att de män anslutit sig till manslägret han en ilska som han också kan finna hos sig själv, trots att han anser sig vara feminist. Han bestämmer sig för att gå mer på djupet med sig själv och sin identitet som man. Han tar sig tid att möta sin pappa och prata på djupet om deras relation och sin och pappans uppväxt. Hampus öppnar också för samtal med sin son för att förstå hur hans son upplever Hampus. Det är känns som ett mycket ärlig dokumentär. Det kan vara svårt att hålla en gräns mellan det personliga som ger tyngd åt en film och det privata. Jag tycker att Hampus Linder lyckas hålla den balansen.

Delvis skulle jag vilja veta lite mer om den del av det som Hampus tar upp. Jag skulle vilja se mer från vad männen gör på dessa läger. Hampus nämner också vid flera tillfällen att både hans ex och son tycker att Hampus ibland är skrämmande arg, att han har problem med sin ilska. Fast att ha ilska är något som kan höra ihop med många olika situationer förstås. Ilska är en del av sorg också. Någonstans måste regissören förstås sätta en gräns mellan privat och personligt. Dokumentären kommer, förhoppningsvis, att få många att fundera på frågor kring manlighet och ilska. Hoppas den sätter igång många tankar och samtal. Det är en dokumentär som sätter igång många tankar och ger en öppning för att förstå att också de som står för andra ideologier än man själv kan ha något vi kan lära oss av och vi kan lära dem något. Vi kan mötas över ideologiernas gränser.

Om regissören Hampus Linder
Confessions of a Swedish Man är Hampus Linders andra fullängdsdokumentär. Efter att ha gjort filmen The Feminist (2018) om Gudrun Schyman, blev han nyfiken på att fördjupa sig i ämnet maskulinitet. I en tid av feministisk backlash, där unga killar vänder sig till förebilder som Andrew Tate och Jordan B Peterson, navigerar Hampus genom olika delar av en mansrörelse som söker efter riktning.

Filmrecension: Min fem-års plan – ställer intressanta frågor om skillnader och likheter mellan Kina och västvärlden

by

Min fem-års plan
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 september 2025
Regi Karin Wegsjö

Kina är ett stort land som tar för sig i världen mer och mer. Hur är det vara ung kinesisk kvinna? I Karin Wegsjös dokumentär får vi följa tre unga, ogifta kvinnor från Kina: Amber, Jungya och Tingting – under åren 2016 till 2023. De tre kvinnorna är olika, har olika arbeten och olika drömmar men alla tre känner pressen från samhället och familj att bilda familj och skaffa barn. Två av dessa tre kvinnor flyttar till Norden under inspelningen utan att känna till att den andra flyttar dit. Det ger en intressant fördjupning av dokumentären: hur lika och olika är det kinesiska samhället och det finländska och det svenska? En av dem, Amber, bor en stor del av tiden i Finland, en annan bor i Sverige, Jungya, och den tredje bor i Kina. Att ha barn är den enda garantin för att bli omhändertagen och få hjälp och bli försörjd som gammal i Kina. Därför har deras familjer förväntningar på dem att de ska gifta sig och skaffa barn.

Karin Wegsjö gör det inte lätt för sig. I början är det lite rörigt och svårt att hänga med i vem som är vem av de tre unga kvinnorna men efter ett tag blir det tydligare eftersom de lever på så olika sätt. Skickligt hanterat av regissör och övriga filmteam.

En av de unga kinesiskorna, Tingting, har redan som mycket ung varit aktivist och hon har en flickvän. Hur ska hon få sin familj att acceptera att hon inte vill gifta sig med en man? Men eftersom det viktigaste är att skaffa barn behöver det inte vara så förfärligt att ha en flickvän istället. Det kan ju båda föda barn.

Det är en styrka i dokumentären att en av dem bor i Sverige och kan jämföra sina känslor och sin erfarenhet av det svenska samhället med det kinesiska. I Kina försöker myndigheter och makthavare på många sätt förmå och uppmana unga kvinnor att skaffa barn och att leva i familj betraktas som viktigt. Sverige ska vara med individualistiskt, enligt vad dessa kvinnor fått höra. Frågan är om det verkligen är så. När en människa hamnar i en kris-situation: hur mycket hjälper egentligen samhället? Det finns mycket ensamhet i Sverige idag. Jag är inte så säker på att den svenska vägen gör människor lyckligare. Jag tycker dokumentärens allra största styrka är att den sätter igång tankar och funderingar. Allt det som sägs under ytan, mellan raderna, gör dokumentären så bra.

Flera gånger uttrycks det i filmen att i Kina har den fattige ingen makt, inget inflytande över sitt liv. Har den fattige någon makt över sin situation i Sverige egentligen? Vem styr i Sverige? Att de med mycket finanser bakom sig, som banker, har mycket stort inflytande i Sverige, det är uppenbart.

Filmens tre huvudkaraktärer är alla födda under 1980-talet, den tid då Kinas makthavare genomförde enbarnspolitiken. En familj fick sällan ha mer än ett barn. Det gjorde att många flickor fick chansen till bra utbildning och fick resa utomlands. Deras familj satsade på dem eftersom de inte hade någon bror. Så för många unga kvinnor öppnades nya möjligheter, men samtidigt har kraven och förväntningar ökat att gifta sig och skaffa barn.

Filmens regissör Karin Wegsjö berättar i ett pressmeddelande:
Jag tror att var och en av oss bär på frågor och teman som återkommer i det mesta vi gör. Frågor som rör det mest existentiella. Mina frågor och mitt tema handlar om frihet, direkt eller indirekt. En personlig men också politisk drivkraft. För ca 15 år sen ledde detta tema mig till Kina och till starten på den långa resan med filmen Min femårsplan.
I början var jag själv mer fokuserad på Kinas politiska begränsningar men upptäckte de var ofta föränderliga, töjbara och oberäknelig. Genom möten och samtal visade det sig att en annan slags ofrihet fanns inom familjen som ofta styrdes av traditionella och hierarkiska strukturer- och av ekonomisk nödvändighet.

Genom att få se livet, världen och samhället, genom dessa tre unga kinesiska kvinnors ögon, ser vi hur världen förändras och vi ser fördelar och nackdelar med både det västerländska samhället och det kinesiska. I Kina finns inte samma gängkriminalitet som utvecklas i raketfart i Sverige, till exempel. Vad är vår individuella frihet värd om vi inte är trygga?

Filmrecension: Film om Siw – en brist filmen igenom att så få andra röster kommer till tals

by

Filmen om Siw
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 september 2025
Regi Stina Gardell

Regissören Stina Gardell tycks ha fått idén att göra en film om Siw Malmkvist när hon fick tillgång till artistens lådor med Super 8-filmer. Det är därför filmen börjar med gamla filmklipp på olika insekter (!).

Sen får Siw Malmkvist svara på om hon är rädd för att dö.
Men det är inte den privata Siw, eller hennes hemmainspelningar som är det intressanta med henne, upptäcker man när filmen segat sig fram ett tag.

Plötsligt får bilder och filmklipp på henne som sångerska och skådespelare filmduken att glöda. Surprise: Det är artisten som är grejen!

Stina Gardell, född 30 år efter den hon ska skildra, verkar inte riktigt ha koll. I en intervju säger hon att hon hade ”förutfattade meningar” om Siw Malmkvist och andra sångerskor i hennes generation, som ”borgarnas fruar” och ”de fina kvinnorna”.
Märkligt. Det är väl allmän kunskap att både Lill-Babs och Siw Malmkvist kom från enkla förhållanden. När barndomen i Borstahusen i Landskrona ska skildras får miljöerna inte riktigt liv. Inga syskon eller jämnåriga från den tiden kommer till tals.
Siw Malmkvists egen ganska glättiga syn på sin uppväxt får råda.
Det är en brist filmen igenom att så få andra röster kommer till tals. Det saknas också obekväma frågor.
Till exempel metoo-relaterade. Hur var det att vara ung kvinnlig artist i den manligt styrda nöjesvärlden på 50- och 60-talen?
Det är Siw Malmkvist som väljer vad hon ska berätta. Och visst har filmen sina poänger som en skildring av en både fysiskt och mentalt spänstig 88-åring. Men det är inte jätteintressant att följa hur hon flyttar från en lägenhet till en annan.
De privata filmerna som används ymnigt lägger sällan till något av intresse, utan gör att två timmar känns för långt.

Det är när vi får se och höra Siw Malmkvist sjunga i historiska filmklipp som det griper tag. Så snygg hon var, så bra hon sjöng, vilken livslust hon utstrålade!

En höjdpunkt är ett nummer som jag antar är från musikalen ”Nine”, där Ernst-Hugo Järegård hjälpte henne till ”det bästa jag gjort”.

Men analysen av hennes karriär saknas.
Vem var hon i den svenska musikhistorien? Hur bra sjöng hon egentligen?
Helt fantastiskt, tyckte de i Tyskland, och då dyker faktiskt en utomstående röst upp, en man som säger att en så glad och feminin gestalt hade man inte sett i Tyskland, fortfarande tyngt av efterkrigstiden, och så kommer ett magiskt klipp där Siw Malmkvist sjunger på tyska, helt självlysande på scen.

Tack och lov kommer Ann-Louise Hanson in i bilden, lyssnar på Siws tolkning av Quincy Jones ”The midnight sun will never set”, gråter och säger ”så jävla bra du sjöng”.
Det är när Siw Malmkvists unika gärning speglas av andra som filmen får liv och berättar om en banbrytande artist som den blygsamma huvudpersonen själv inte riktigt tycks kunna greppa.

Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

by

Mr Nobody Against Putin
Betyg 5
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Av David Borenstein och Pavel Talankin

En unik, imponerande och djupt berörande dokumentär om en modig rysk lärare som filmar den massiva propagandan som skolbarn i Ryssland utsätts för sedan den ryska invasionen av Ukraina.
“Krig vinns inte av befälhavare, utan av lärare.” Ett citat av den ryska presidenten Putin i filmen. Ett faktum som visas så tydligt att det inte går att glömma denna film. Den ligger kvar inom mig och jag kan inte inte sluta tänka på den. Den är skrämmande och den är så välgjord att det nästan är svårt att tro att det är en dokumentär: Hur kan ett land bli så styrt av propaganda och hur är det möjligt att strypa människors yttrandefrihet så totalt.

Pavel Talankin är lärare i en mindre ort i Ryssland. Hans främsta uppgift i skolan är att filma allt, han är ansvarig för skolans videoinspelningar. I början av filmen får vi se några klipp från skolans vardag och vi får se ungdomar som är nyfikna på omvärlden och en ung pojke som får en McDonalds-tröja i present då han gillar den amerikanska snabbmats-firman. Scener som blir omöjliga att filma efter krigsutbrottet.

Putin såg inte bara till att anfalla Ukraina militärt, han ger också order om att alla skolor ska införa flera olika former av propaganda. Kriget förändrar människors vardag på många sätt och alla åldrar, till och med de yngsta skolbarnen blir starkt påverkade. Olika former av vad Putin kallar upplysningsverksamhet men som är ren hjärntvätt, manipulation, indoktrinering, desinformation om Ryssland och kriget ingår efter order uppifrån i skolornas vardag. Alla dessa informationsinsatser tar tid från skolans övriga verksamhet och för med sig att skolbarnens övriga kunskaper blir sämre. Efter något år startas dessutom ett ungdomsförbund där barnen med röda halsdukar ska drillas i rysk nationalism. Skolbarn får besök av militärer och får lära sig att marschera får lära sig, att hantera granater och sjunga uppmuntrande sånger till soldaterna. En person kommentar ungdomsförbundet: ”Förut hade vi ett sådant under kommunismen, men nu är förbundet inte ens till för en ideologi utan enbart för att hylla en person, Putin.”

Det finns protester mot kriget runt om i Ryssland. Vi får se filmklipp från några av dessa i dokumentären. Men med tiden påverkas människorna och allt färre vågar säga kritisera Putin eller kriget. Det märks också tydligt i den lilla orten där Pavel Talankin bor. Flera av skolbarnen och personalen har anhöriga som är inkallade i kriget och många har också syskon eller andra närstående som dör i fronten. Vi får höra en inspelning från en begravning. Det är förbjudet att spela in på film, men ljudupptagningen gick att göra.

Pavel Talankin hade till slut inget val. För att överleva måste han fly från Ryssland. Jag är så imponerad av vad han åstadkommit. Denna dokumentär är en modig film som låter oss få vara en fluga på väggen ett tag och se hur en folk blir hjärntvättad och fråntaget sina mänskliga rättigheter som yttrandefrihet.

Mr Nobody Against Putin av David Borenstein och Pavel Talankin hade premiär på Sundance Film Festival 2025, där den vann World Cinema Documentary Special Jury Award.

Filmrecension: Efter sagolandet – en minnenas kavalkad som sätter igång många tankar och känslor

by


https://kulturbloggen.com/wp-content/uploads/2025/06/eftersagolandet.jpg

Efter sagolandet
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Regi Kirsi Nevanti

En briljant gripande skildring av Sverige som kanske till och med är smartare än filmskaparna inser. Vi får möta olika människor och öden i Sverige under under åren 2019-2022, tre år som varit omvälvande i Sverige. Mycket sägs under ytan, genom att vi själva minns, känner och tänker.

I dokumentärens början möter vi en dam från Sölvesborg som gnäller över att kommunens politiker inte köper in modern konst utan enbart satsar på etablerad äldre konst. Det skrämmer mig att någon kan ödsla energi och gnäll på något sådant när barn och ungdomar dör i gängvåld i Sverige. Kan vi få perspektiv och proportioner, tack. Men inledningen får ett tydligt svar, ett starkt genmäle, i avslutningen. För övrigt undrar jag vad det gör om en av Sveriges 290 kommuner inte köper inte konst av nutida konstnärer utan bara äldre, etablerad konst? Vad gör det i det stora hela? Är det inte positivt att se äldre konst också?

Vi möter människor mitt i pandemin, skolstrejkerna mot klimatförändringarna, Putins anfall mot Ukraina, svensk panikrusning till Nato. Det är en film som väcker upp en kavalkad av minnen. Filmen är långt ifrån objektiv, men med det starka slutet blir det en stark helhet. Denna minnenas resa genom tre år i Sverige bjuder på fantastiskt foto med isigt vatten, fiskelägen och både stad och landsbygd fast med en rejäl övervikt av lantliga och havsnära miljöer.

Kvinnan från Sölvesborg som är upprörd över hur konstinköpen går till får också stå oemotsagd i sin kritik av en del av restriktionerna kring covid, där hon kritiserar att kommunen inte vill ta emot invånare från Sölvesborg som smittats av covid på ett sjukhus på en annan orts sjukhus, vilket kan vara ett beslut för att skydda sköra äldre i Sölvesborg. Det är ett av många uttalanden av olika personer i filmen som får stå helt oemotsagda och utan någon fördjupande förklaring.

I en scen tas en nyhetsbevakning upp från ett storbråk i Linköping mellan högerextremister som bränner en koran och motdemonstranter. Det är lite bisarrt att koran-brännaren och dennes anhang kallas extremister medan motdemonstranterna som slåss och attackerar inte alls kallas extremister, fast de försvarar en ideologi där kvinnor inte har samma rättigheter som män, där kvinnor inte ens får gå in i moskéer genom samma dörr som män. Är inte båda sidor extremister? Båda sidor drivs av hat. Ja denna dokumentär sätter fingret på mycket som hänt och händer.

Under dessa år, 2019-2022, började Migrationsverket att strama åt och skära ned på uppehållstillstånd. En kvinna som är engagerad för att stödja asylsökande kritiserar Migrationsverkets hårdare, nya restriktivare linje. Det gör att dessa människor som nekas asyl söker vidare i land efter land i Europa. Det är konstigt eftersom det finns en överenskommelse mellan EU-länderna att alla som söker asyl ska göra det i det första landet de kommer till och inte ska kunna söka i land efter land. Det är flera sådana saker som inte tas upp ur olika aspekter. Jag kan sakna det. Men samtidigt gör det att alla som ser filmen tillsammans med någon eller några kan prata om de olika frågorna efteråt – och det är viktiga frågor som tas upp, mycket viktiga.

En berörande scen är mötet med en asylsökande mamman med dotter från Afghanistan som verkar fått nej till att stanna i Sverige. Det är jättekonstigt. Om det är några som förtrycks, som är helt ofria, är det kvinnor i Afghanistan. När en kvinnan lyckas fly därifrån förstår jag inte hur Migrationsverket kan säga nej. Denna dokumentär sätter igång många känslor och tankar. Jag tror ingen kan se denna film utan att ha mycket att diskutera efteråt.