Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Arthur the King – en film som värmer hjärtat

by

Arthur the King
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 maj 2024
Regi Simon Cellan Jones
I rollerna Mark Wahlberg, Nathalie Emmanuel, Simu Liu, Ali Suliman, Juliet Rylance mfl.

Den som kan se denna berättelse utan att bli berörd måste ha ett hjärta av sten. Filmen bygger på verkliga händelser som multi-sportaren Mikael Lindnord berättat om i boken ”Arthur – Gatuhunden som lämnade djungeln och hittade hem”. Filmen ställer frågan: Vad är det allra viktigaste i livet? I filmen får vi följa hur en extremt tävlingsinriktad man hittar den allra bästa vännen i en gatuhund. Det är en underbar historia om en vänskap som börjar med att Mikael ger en gatuhund en svensk köttbulle och därefter vek hunden inte från Mikaels sida. Det är omöjligt att inte bli förälskad i denna charmiga lurviga vovve.

Den sjuårige gatuhunden Arthur blev världskändis när han hängde med det svenska multisportlaget Peak Performance på strapatsrik tävlingsrunda genom Ecuadors djungel. Lagkaptenen Mikael Lindnord fick så tät relation med Arthur att han tog med vovven hem till Sverige. I filmen spelas rollen som Mikael av Mark Wahlberg, en av Hollywoods mest vältränade skådespelare vilket passar bra i denna roll. I filmen utspelas berättelsen i Dominikanska republiken och Mikael bor i USA och hans team är inte heller svenskar, som i verkligheten.

Den amerikanska filmindustrin har satt sin typiska ton på filmen på flera sätt och satt en Rocky-prägel på berättelsen. Regissören har valt att göra laget till ett lag med fyra deltagare där var och en är extremt sugen på att vinna tävlingen, där det handlar om revansch för var och en. För den kvinnliga lagmedlemmen handlar det som att hennes pappa varit en framstående multisportare och nu är han döende i cancer och dottern vill vinna för att ge honom glädjen över att hon också lyckats.

Första delen av filmen är fokuserad en hel del på själva tävlingen och där finns några mycket spännande moment. I andra halvan av filmen skiftar fokus över mer och mer på Arthur och relationen mellan honom och laget.

Jag tror att filmen har en stor publik i Sverige, både för att Mikael är från Sverige och för att det finns stort hundintresse i Sverige. Många hundägare i Sverige har tagit hand om hemlösa hundar från andra länder. Det är en varm film om den fantastiska vänskap och lojalitet som kan finnas mellan en människa och en hund.

För den som är intresserad att veta mer om Arthur finns det en hel del nyhetsartiklar på webben och flera youtubeklipp på Arthur. Efter sex år i Sverige blev han svårt sjuk och gick ur tiden, men Arthur fick ändå många fina år med Mikael och hans familj. Det är en hjärtevärmande film med ett budskap om vad som är allra viktigast i livet, om vänskap och lojalitet. Ett budskap som behövs idag.

Filmrecension: Tarot – långtråkiga, sega skräckscener som jag mest skrattade åt

by

Tarot
Betyg 1
Svensk biopremiär 3 maj 2024
Regi Spenser Cohen och Anna Halberg

En skräckfilm borde väl vara spännande eller skrämmande någon gång? Här satt jag mest och hade långtråkigt när det var meningen att det skulle vara kusligt. Ibland skrattade jag och övriga publiken när det skulle vara skräckfyllda scener. Jösses.

Filmen marknadsförs med att ett gäng vänner bryter mot en regel som säger att man inte ska använda någon annans tarotlek. Det stämmer inte, det är inte filmens handling. Det som sätter igång hemskheterna är att en kvinna som var sierska och astrolog i Ungern för flera hundra år sedan satt en förbannelse i tarotleken som används. När någon använder den tarotleken slår förutsägelserna in i deras mest hemska form i en grym blodig död.

Sju vänner har hyrt en fantastisk herrgård för att fira att en av dem fyller år. De är fyra unga kvinnor och tre män. När de upptäcker att ölen tagit slut börjar de leta överallt i det stora huset och hittar en gömd avdelning i källaren som är fylld av saker som har med magi och ockultism att göra. Där hittar de en tarotlek i en trälåda. En av de unga kvinnorna känner till tarot och blir övertalad av de andra att göra läggningar för var och en av dem.

Ett stort minus är att vi inte hinner bygga upp någon relation till eller känsla för någon av de sju innan det läskiga börjar. De är trevliga, ganska vanliga unga människor men ingen fastnar riktigt som karaktär.

En vanlig missuppfattning bland de som inte känner till tarot är att det är ett verktyg för att förutsäga framtiden. Visst, det finns de som använder tarot för att sia om vad som ska hända men det är långt ifrån den vanligaste användningen. Det finns många tankar och idéer kring tarot. Det finns de som har en massa ritualer och regler och andra som har en betydligt mer avslappnad relation till tarot. Det finns de som tror att det är farligt att låta andra röra ens personliga tarotlek. Men det är långt ifrån en allmän regel.

Sex i svärd

En direkt felaktighet om tarotkorten är med i filmen. Det är slarvigt av filmskaparna. I en scen visas ett kort som påstås vara ”sex i svärd”. I den scen där det sägs att en person drabbas av ”sex i svärd” har manusförfattare och regissör förväxlat kortet ”sex i svärd” med ”tio i svärd”.

Svärd är en av fyra sviter i tarot. Svärd förknippas med luftens element och handlar om tankar, om logik och förnuft, idéer. Korten i den sviten handlar inte ens om riktiga svärd som fysiskt körs i ryggen på någon. Det handlar om jobbiga tankar. Jag hade nog väntat mig lite mer kunnande av ett team som gör en skräckfilm kring tarot.

Tio i svärd

Visst, det är en skräckfilm och inte tänkt som en korrekt skildring av tarot. Att jag inte helt håller med om en del tolkningar av korten, det kan jag överse med eftersom det är en skräckfilm. Men direkta fel som förväxlingen av ”sex i svärd” med kortet ”tio i svärd”, det är rent slarv.

Skräck är en genre med många usla filmer men också en och annan film som ändå är intelligent uppbyggd. Tarot tillhör inte de lyckade i sin genre. Jag hörde ingen i salongen skrika av skräck. Under reklamen före filmen var det en reklamfilm som var lite skrämmande och då hördes flera i publiken skrika till, men inget sådant under filmens gång. Den är en av de segaste rysare jag sett på länge.

Monstren, det vill säga figurer från tarotkorten, som tog gestalt och mördade personer som blivit spådda, var mest fula och äckliga. Och personerna, i filmen var byggda på klichéer, karaktärer vi sett i alldeles för många filmer redan. Och att en skräckfilm inte ens är det minsta läskig är ändå ett bottenbetyg.

Ett litet försök till tema finns i filmen. Det handlar om ödet och om det går att förändra vad som förutsagts. Det genomförs tyvärr lite slarvigt och höjer inte betyget för helheten för min del ändå. Synd för det kunde varit intressant.

Filmrecension: En doft av kärlek – ren äggröra med flera sidospår

by

En doft av kärlek
Betyg 3
Svensk biopremiär: 3 maj 2024
Regi Anh Hung Tran

Då den eviga diskussionen om vad som faktiskt kan kategoriseras som ”riktig film” – olyckligtvis, fortfarande pågår och stjäl uppmärksamhet från betydligt mer relevanta diskussionsämnen, kan dock frågan sannerligen ställas om Anh Hung Trans senaste film En Doft Av Kärlek. Frågan som sådan relaterar inte till någon undermålig kvalité eller frånstötande vision, istället är det den ohyggliga emfasen på matlagning som många gånger får en att undra om vi har att göra med någon bisarr två timmars version av Trädgårdstider, där Tareq Taylor serverar mat ackompanjerad av en pittoresk bakgrund.

För inte ens om vi kombinerade den lysande Ratatouille av Pixar, Lasse Hallströms Chocolat och den bedrövliga Burn med Bradley Cooper i huvudrollen, uppnår vi samma mängd sekvenser som består av gastronomisk kreation. Förvisso är filmen tilltalande rent estetiskt med ett varmt foto med sepia-ton och vacker scenografi kombinerat till att likna en tavla av Georges Seurat. Problemet är att det är substanslöst och menlöst många gånger om. Även om intentionen är att få publiken att salivera av den fantastiskt kaloririka maten måste det finnas en berättelse eller åtminstone karaktärer som är någotsånär intressanta. Och även om Juliette Binoche och exmaken Benoît Magimel har god kemi och erbjuder ett sansat och stilfullt samt återhållsamt skådespel, är personerna de gestaltar lika spännande som färdigstekta köttbullar på en blåsig bensinstation. Romansen mellan de båda- som är filmens egentliga kärna, är långtifrån engagerande eller övertygande. Trots att den basuneras ut i storslagna utläggningar om kärlek, och i metaforer för hur det kan jämställas med årstiderna, framstår inget som särskilt övertygande eller genuint romantiskt.

Berättelsen är i sin tur en ren äggröra med flera sidospår, som tycks vara av stor betydelse men glöms bort. Andra viktiga sekvenser – som är avgörande för karaktärsutvecklingen, påbörjas men varken slutförs eller uppmärksammas, något som gör att filmen känns fragmenterade, glömsk och närmast vilsen. Detta blir som mest drabbande i films sega final som känns som ett rent pulvermos – slarvigt, stressat och smaklöst.

Men det finns också något sympatiskt och behagligt i filmens helt opretentiösa och lättsamma hållning. Framförallt känns filmen välkomnande och som en enda massiv dessert som i små episoder tillfredsställer. Anh Hung Tran regisserar också det hela försiktigt och anspråkslöst utan någon cynisk agenda, utöver det injiceras otroligt försiktig humor som mestadels är effektiv. Denna oerhörda ödmjukhet och varma regi gör det hela betydligt mer trivsamt än det har någon rätt att vara.

Så trots en blek berättelse och ointressanta karaktärer lyckas Anh Hung Tran att få publiken att svälja det hela, även om det är en fråga om tomma kalorier.

Spy x Family Code: White – lysande, en av årets mest underhållande filmer

by

Spy x Family Code: White
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Takashi Katagiri

Där västerländska popkulturella kolosser som Star Wars, Marvel eller Sagan Om Ringen ofta är monolitiska och upptar oerhört mycket medialt utrymme, och finns i det allmänna medvetandet, är anime betydligt mer fragmenterat. Flera skribenter gör också misstaget att tro att anime är ett brett paraply. Att Dragon Ball är detsamma som Attack On Titan och att anhängare av det ena automatiskt är det av det andra, mestadels för att de delar visuella egenskaper.

Inget kunde vara mindre sant, anime är betydligt mer nyanserat och brett. Den oerhörda mängden gör att det ofta uppstår en stor individualism, där flera projekt som går under radarn för många kan få slaviskt tillgivna fans.

Men det finns ett fåtal som kan ses som ledstjärnor. De senaste åren har nämnda Attack On Titan varit fanbäraren men i och med seriens avslut har ett par andra kandidater seglat upp som potentiella tronföljare. En av dem är Spy X Family, som tagit anime-världen med storm, detta genom sin oerhörda charm, minnesvärda trio huvudpersoner och vackra animation. Framförallt familjen Forgers dotter Anya har mer eller mindre blivit en ambassadör för hela animemediet i och med sina legendariska ansiktsuttryck och busiga påhitt.

Majoriteten av de filmer som baseras på animeserier har ofta var icke kanoniska. Förutom Jujutsu Kaisen 0 och Demon Slayer vill få stöta sig med den kontinuitet som existerar i de pågående tv-serierna. Detta gör att – förvisso underhållande, filmer som My Hero Academia World Heroes’ Mission aldrig känns särskilt meningsfulla, bara som en massiv parentes.

Spy X Family har dock till sin fördel att serien är något av en evighetsmaskin, det är korta episoder som sällan har någon större betydelse eller påverkan. Därför är en film utan vidare insatser – för den övergripande berättelsen, i det närmaste perfekt.

För briljansen med Spy X Family ligger i det löjligt simpla konceptet. Detta gör att filmen snabbt kan introducera premissen och karaktärerna för alla oinitierade. Gifta på låtsas-upplägget må inte vara originellt, men sättet det presenteras i serien – och även här, är lysande och så charmigt att det är omöjligt att inte se filmen med ett brett leende. Spy X Family är inte främmande för det sockersöta och rent banala, men få berättelser kan förmedla det med sådan oerhörd värme och humor. Tillsammans med de överdrivna gesterna och mimiken – som de flesta animefilmer omfamnar, blir resultatet en ren njutning.

Code: White lyckas också fånga essensen av allt det som gjort serien till ett sådant fenomen. För de inbitna fansen finns gott om ekon och referenser till de mest älskade scenerna från förr, men för dem som aldrig haft nöjet att spendera tid med familjen Forger väntar en förstklassig introduktion som kommer skapa omedelbar förälskelse i de fantastiska karaktärerna.

Tv-serien har alltid varit utrustad med strålande animation, till stor del hjälpt av den fantastiska designen, både vad gäller karaktärer och miljöer. Samarbetet mellan Wit Studio och CloverWorks ledde också till betydligt högre animationskvalité då arbetet kunde fördelas. Men för filmen har båda bolagen tagit nästa steg. Code: White är rent ljuvlig att se på, med silkeslen animation, knivskarpa linjer och – som alltid, fantastiska miljöer och maträtter som får det att kurra i magen.

Men mer än något annat är detta en oförskämt underhållande film som innehåller det mesta. Som familjeunderhållning är detta inget annat än briljant och sättet komik blandas med absurd action är sublimt.

Spy Family Code: White är fullkomligt lysande och en av vårens mest underhållande filmer. Det är bara att utbrista i ett massivt ’’Waku Waku !’’

Filmrecension: Challengers – juvenilt berättande, slarvig regi

by

Challengers
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Luca Guadagino

Luca Guadagino har en lång karriär bakom sig med en rad filmer som både blivit bejublade och bespottade. Men det stora internationella genombrottet kom först 2017 med Call Me By Your Name. Den råa romansen som utspelade sig i Italien tog de flesta – bortsett från undertecknad, med storm och sköt Timothée Chalamet till himmelen som en av nutidens mest populära filmstjärnor.

Guadagino själv fick också helt andra möjligheter och kapitaliserade genast med att göra en remake av Dario Argento klassikern Suspiria. En film som innebar ett omedelbart nödstopp i den då uppåtgående karriären. För även om det fanns gott om chockmoment och ekon från originalfilmen, var Suspiria årgång 2018 rent dravel som – förutom stilfulla visuella egenskaper, inte var värd någons uppmärksamhet. Och medan Chalamet mer eller mindre gått från klarhet till klarhet har Guadagino istället slirat runt med filmer som – tematiskt och genremässigt, spretat åt alla håll och kanter. Däribland en dokumentär om skomakaren Salvatore Ferragamo, tv-serien We Are Who We Are samt en och annan kortfilm. Inget av projekten har lett till samma euforiska respons som Call Me By Your Name. Men när nu den omåttligt populära, trendiga och charmanta skådespelaren Zendaya samarbetar med Guadagino, som både huvudrollsinnehavare och producent, finns förhoppningar om en kursändring.

Och nog visar sig Zendaya vara filmens hemliga vapen. Eftersom Guadagino alltid regisserat sina ensembler utan vidare elegans eller omsorg behövs en aktör med utstrålning och naturlig karisma för att kompensera. Zendaya har detta i överflöd och lyckas framförallt kanalisera ett imponerande fysiskt skådespel i de scener hon spelar tennis. Här förmedlas en otrolig kinetisk energi som kombineras med en sorts råbarkad koreografi som understryker hur otroligt imponerande atletisk briljans kan vara att bevittna.

Men ungefär där slutar lovorden, för Challengers är inte en film som vill övertala publiken om vilken otrolig sport tennis är. Istället är det ett juvenilt och såsigt kärleksdrama som ger navelskådande en ny innebörd. För där scenerna innehållandes tennis är iscensatta med flera snillrika visuella knep, där kameravinklar konstant ändrar perspektiv och låter oss följa händelserna på oerhört innovativa sätt, är själva berättelsen med ett triangeldrama i centrum mest barnslig och inte det minsta romantisk, än mindre erotisk. Guadagino vill mer än något annat skapa en film med en sexuell spänning där gamla emotionella sår leder till känslosamma vulkanutbrott där förlorad kärlek och avundsjuka duellerar utan hänsyn till något eller någon.

Konceptet må låta spännande och som uppgjort för lite klassisk relationsfriktion som gjort sig så bra på bio i otaliga exempel. Några medryckande sammandrabbningar eller verbala slagfält blir det dock aldrig tal om. Guadagino kör fast i en berättarteknik som påminner om de sämsta av realitysåpor, med löjliga verbala utläggningar och patetiska metaforer.

Ingenting känns det minsta trovärdigt eller äkta, än mindre intressant. Dialogen som är menad att vara sensuell – i många fall uppkäftig, framstår snarare löjeväckande och klen. Att könsord och svordomar haglar kvittar, det hela känns pubertalt och omoget. Det blir än värre av att filmens karaktärer är makalöst osympatiska, själviska och beter sig som förvuxna barn. Guadagino har en försmak för det goda livet, något vi kunde se i Call Me By Your Name, men till skillnad mot andra filmskapare som ifrågasätter överflöd och absurda privilegium verkar Guadagino aspirera på att själv bosätta sig i något av de makabert lyxiga hotellrum som vi får spendera tid i. Där American Psycho författaren Bret Easton Ellis lyckas göra lyxmärken och dekadens till något både komiskt och upprörande är vältrandet i absurd lyx här rent provocerande.

Utöver detta verkar Luca Guadagino tappat sitt sunda förnuft vad gäller att implementera musik. Soundtracket som komponerats av Trent Reznor och Atticus Ross är förvisso pulserande och hade gjort sig utmärkt i en renodlad actionfilm. Men när det kommer dundrandes mitt i scener, som hade mått bra av total tystnad, blir resultatet som bäst konfunderande och i sämsta fall skrattretande.

Och där Zendaya i alla fall har karisma och utstrålning kan detsamma inte sägas om motspelarna Mike Faist och Josh O’Connor som är hopplöst anonyma.

Challengers dröm om att vara ett erotiskt och vågat triangeldrama misslyckas kapitalt i och med juvenilt berättande, slarvig regi och ett antal skådespelare utan förmåga att agera. Utan Zendaya hade det hela behöva utvisas från plan med omedelbar verkan.