Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Lust att se något dramatiskt, vackert och mörkt? Besök någon av Cabaret el Perros konserter i Göteborg i vår. Den 30 januari spelar de på Björkö hotell och den 28 mars på Jazzå. En kort beskrivning av bandet enligt undertecknad: ”Lars Demian korsat med tango och en nypa Vallgren, men med mer smärta och inlevelse = Cabaret el Perro”.
Och ja, Kulturbloggen kommer vara på plats på åtminstone på en av dessa konserter.
Den 27 januari släpper göteborgsbandet The Berndt sin skiva ”GBGBG”. The Berndt är ett femmannaband som har funnits i fem år och som redan har hunnit med såväl Arvika som Hultsfred. I februari åker The Berndt på turné till bland annat Tyskland, Österrike och Italien.
Provlyssna på första singeln från nya skivan här. Releasefest hålls på Parken i Göteborg den 29 januari. Mer om festen hittar du på Facebook. Recension kommer på Kulturbloggen. Håll utkik!
Mer om The Berndt: Hultsfred, Kulturkonsument, Christer Hedberg, MySpace
Den 20 februari dyker en nutida soulhjälte upp på Berns i Stockholm. Philadelphias Musiq Soulchild gör soul som tar oss tillbaka till 70-talets nätter och är lika älskad av publiken som bejublad av kritikerna. Biljetterna släpps imorgon den 8 januari.
Efter debuten med ”Aijuswanaseing” 2000 har Musiq Souldchild varit hela soulpublikens favorit. Old school-soul med hiphopbeats blev receptet för vad som idag är över tre miljoner sålda album enbart i USA. Lägg till detta tre framgångsrika album och ett gäng musikpriser och du har Musiq Souldchilds karriär framför dig.
Efter en längre paus släppte Musiq Soulchild 2006 albumet ”Luvanmusiq”, ett album som enligt Musiq själv hade ett enda syfte: återlansera artisten Musiq Soulchild. På plattan rymdes en vuxnare typ av realistisk soul, men fortfarande framförd på Musiqs alldeles briljanta sätt. I vår kommer äntligen den ännu onamnade uppföljaren. Missa inte Musiq Soulchild på Berns den 20 februari!
www.myspace.com/musiqsoulchild
Läs även andra bloggares åsikter om soul, Berns, Stockholm, konserter, Musiq Soulchild
Det var bra sätt att fira trettondagsafton, att se [Ingenting] live på Dramatens Stora Scen.
Det är spännande med den utveckling som sker av vår svenska nationalscen, där Killinggänget spelar och där musiker av olika slag får uppträda. [Ingenting] spelade, helt väntat, för en fullsatt salong.
Det märktes att bandet njöt av att få använda den scenen. Akustiken är enorm i jämförelse med att spela utomhus på en festival, kanske medan regnet öser ner.
[Ingenting] inledde med att suggestivt låta olika röster mumla och sjunga ordet ”Hallelujah”. Bandets senaste hit heter just ”Hallelujah”. Men den sången kom inte förrän långt senare, efter en massa dramatik förresten. Efter att brandlarmen gått i första extranumret fick vi alla snabbt utrymma lokalerna. En halvtimme fick vi alla stå utan jackor och vänta utanför. Fast det gick inte att få oss att gå ut i kylan utan alla, förutom de som passade på att få en rökpaus, stannade i entrén. Eftersom ingen synlig rök syntes, mer än den från cigaretterna utanför, valde vi liksom de flesta att stanna inomhus. Kylan var närmare 20 grader kallt där ute, och vi hann ju inte hämta våra ytterkläder i garderoben.
Det tog en halvtimme för brandkår och polis att kolla igenom huset och sedan fick konserten fortsätta. Och då kom äntligen den underbara ”Hallelujah”, plus tre extranummer till.
[Ingenting] visade för mig att de är ett stort liveband. Första låten var hiten ”Mycket väsen för ingenting”. Sedan blandade de och en av låtarna hade jag inte hört med dem tidigare: den var atmosfäriskt och byggdes upp suggestiv till ett crescendo. Kanske inspirerad av Sigur Ros?
Och plötsligt, en bit en i konserten kom Jari Haapalainen från The Bear Quartet in på scenen, tillsammans med två körtjejer och en liten kille, Truls. Truls var nog i sexårsåldern, skulle jag gissa. Han sjöng en sång tillsammans med [Ingenting]:s sångare Christopher Sander.
Jari Haapalainen och körtjejerna stannade kvar på scenen konserten ut.
Vi från Kulturbloggen var inte de enda som uppskattade konserten: publiken applåderade och applåderade och fick in bandet en gång till efter extranumren. För mig är de ett av de stora livebanden. De har några bra låtar på skivorna, men de lyfter sig flera steg live. Speciellt på en scen som Dramatens stora scen.
Här finns [Ingenting] på MySpace.
Relaterat: Dramaten om Ingenting.
Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, indie, konserter, Stockholm, ingenting, [Ingenting]
Det var nog mycket nostalgi i luften när Europe spelade på Hovet 28 december 2009.
De sista skälvande dagarna av 00-talet och ett återförenat Europe.
Vem hade trott det för tolv år sedan när jag intervjuade först John Norum och sedan några veckor senare Joey Tempest, när båda släppt nya skivor under sin solokarriär. Då fanns inte tanken på en återförening alls.
Johanna Paulsson på DN verkar inte helt nöjd med konserten:
”Superstitious” dyker upp redan som tredje låt och 80-talsnostalgin lägger sig som en dimma över Hovet med regnbågsljus och syntskimmer. En Europekonsert har ungefär samma föryngringseffekt som att få visa leg på Systemet. Samtidigt är det svårt att hitta bredare familjeunderhållning än så här och att Idol-Erik plockade fram ett Europenummer i finalen är talande.
Fast om jag hade haft tid hade jag gärna gått ändå. För nostalgins skull. Det är inte helt fel. Inget band kan bestå av unga pudelrockare i flera decennier. Tider går och, tja, sånt är livet. Fast det gäller förstås att sluta innan det blir löjligt och absurt. Som Kizz senaste spelning i Sverige, den lyckades ju inte ens tända papporna som kom dit med sina ungar. Stelare publik som inte ville sjunga med fick man leta efter. Europe får se upp så de inte hamnar i den fällan.
Europes spelning fick för övrigt betyg 4 av Svenska Dagbladets recensent.
Här en musikbloggare som var på konserten.
The Final Countdown på Hovet 091228
Carrie
New Love in Town
Last look at Eden