Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dramaten

Sven-Bertil Taube och Krister Henriksson tillsammans på scen för första gången i Påklädaren på Dramaten

by

Foto: Therese Öhrvall

Sven-Bertil Taube spelar ”Sir”, skådespelaren som lever för sin konst. Krister Henriksson spelar Norman, påklädaren som gör allt för den store skådespelaren. I Ronald Harwoods pjäs skildras ett möte mellan två män med helt olika livsvillkor. Och runt omkring dessa män, en hel ensemble som är beroende av dem. Påklädaren är en föreställning om livet på teatern. För regi står Eva Dahlman. Premiär på Stora scenen på Dramaten den 24 mars 2018.

Ett pressmeddelande:
– Om kärlek. Maktkamp. Sexuella trakasserier. Komedi och svärta bakom kulisserna på Dramatens Stora scen. Då. För länge sen, säger Eva Dahlman, regissör.

Andra världskriget. England bombas. Teatertruppen ska spela Shakespeare. Det är dags för kvällens föreställning av Kung Lear. Men teaterns stora stjärna har fått ett sammanbrott och ensemblen kämpar för att rädda föreställningen.

Författaren Ronald Harwood arbetade själv som påklädare under 1950-talet. Han är flerfaldigt Oscarsnominerad, bland annat för manuset till Påklädaren (The dresser) 1983 och han vann även en Oscar för Bästa manus efter förlaga till Pianisten 2003. 2015 filmatiserades Påklädaren med Anthony Hopkins och Ian McKellen i rollerna.

Regissören Eva Dahlman har tidigare regisserat succéer som Egenmäktigt förfarande på Scalateatern/Maximteatern, Scener ur ett äktenskap på Uppsala Stadsteater och En handelsresandes död på Dramaten.

”Aldrig aldrig förtvivlade. Aldrig någonsin inne på teatern. Patetiska kanske, men inte förtvivlade. Här finns skönhet. Här går smärtan att stå ut med. Och aldrig ensamma. Inte här.”
Citat ur Påklädaren

Medverkande
Sven-Bertil Taube Sir
Krister Henriksson Norman
Lena Endre Madge
Per Svensson Geoffrey Thornton
Michael Jonsson Oxenby
Kristina Törnqvist Hennes nåd
Tiril Wishman Eeg-Henriksen Irene

Av Ronald Harwood
Översättning Magnus Lindman
Regi Eva Dahlman
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljusdesign Ellen Ruge

Anna Vnuk regidebuterar på Dramaten med Kungligaste teatern

by

I Anna Vnuks nyskrivna Kungligaste teatern går Julia vilse på den stora teatern och hamnar mitt i ett dramatiskt skådespel. Huvudrollen görs av Nina Rashid, som fick rollen genom en audition. Urpremiär på Lejonkulan, Unga Dramaten, den 8 mars.

Ett pressmeddelande:
Julia vet ingenting om teater – mer än att hon älskar fantasin, hur på låtsas blir på riktigt. När hon är ensam i sitt rum drömmer hon sig bort och tittar på YouTube-klipp från Kristina från Duvemåla. Men Julia längtar efter att se skådespelarnas ansikten på nära håll, vara i själva rummet tillsammans. Kan man skapa en ny värld när den verkliga är för jobbig?

När hon googlar på den mest berömda teatern hittar hon Dramaten, den kungliga teatern. Hon bestämmer sig för att åka dit, går vilse och hamnar mitt i en repetition. Där står en drottning och en prins i full mundering och Julia dras in i en teaterlek utan dess like.

–Jag vill göra en pjäs som bjuder in till teatern. Fila ner tröskeln till teaterkonsten, och bjuda på oss själva. Vi som står på, bakom och på sidan av scenen. Vi är både bultande hjärtan och arbetare i teaterns tjänst och ibland är vi den där personen som har en usel dag på jobbet. Och så handlar det om publiken, alla Julior därute, utan er är vi ingenting, berättar Anna Vnuk.

Anna Vnuk är koreograf, dramatiker och regissör, känd för verk som Solofestival med mig själv, Anna Vnuk sätter upp Cats, Kära medborgare och Hårdare snabbare Anna Vnuk. Hon är medlem i humorgruppen Grotesco, har regisserat Grotesco – en näradödenrevy och nyligen skrivit, regisserat och medverkat i Hela familjen på Skärholmen-Stadsteatern. Nu regidebuterar hon på Dramaten.

Nina Rashid gjorde sin skådespelardebut 2016 på Unga Klara i pjäsen X i regi av Farnaz Arbabi och har även spelat i Brev till en Ängel på Uppsala Stadsteater. Nina är i grunden Spoken word-poet och har läst dikter på bland annat Dramaten, Backa Teater, Malmö Stadsteater, Folkteatern i Göteborg och Dagens Dikt i P1. Rollen som Julia i Kungligaste teatern fick hon genom en audition hösten 2017.

Medverkande:
Nina Rashid
Pierre Wilkner
Torkel Petersson
Ellen Jelinek

Av Anna Vnuk
Regi Anna Vnuk
Scenografi och kostym Jenny Kronberg
Ljusdesign Jesper Larsson

Rekommenderas från 12 år.

Kungligaste teatern, premiär den 8 mars, Unga Dramaten, Lejonkulan

Teaterkritik. Angels in America 2 – Perestrojka på Dramaten

by

Angels in America 2: Perestrojka
Av Tony Kushner
Regi Farnaz Arbabi
Översättning Nils Gredeby
Bearbetning Farnaz Arbabi, Irena Kraus och Mattias Brunn
Koreograf Sofia Södergård
Kostym Lena Lindgren
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen och Lena Strandmark
Ljusdesign Karl Svensson
Musik och ljuddesign Foad Arbabi
Premiär 24 februari 2018, Elverket, Dramaten

Som en överväldigande tv-serie som utspelar sig live, rakt framför och där jag inte kan värja mig för de olika människornas öden och känslor.

Dramatens uppsättning av Tony Kushners Angels in America ger mig känslan av att uppleva en tv-serie som scenkonst. Då syftar jag på kvalitativa tv-serier. Utbudet av tv-serier har ökat och breddats enormt under sista året. I en tv-serie kan regissör och manusförfattare fördjupa skildringar av karaktärer och bredda dramat på ett helt annat sätt in i en långfilm på knappt en timme. Angels in America med sina två delar på tre timmar vardera blir som en fascinerande tv-serie på scen.

Föreställningen är tydligt ett inlägg för allas lika rätt till att vara den man är, framför allt handlar det om homosexuella mäns rätt att älska vem de vill även om ämnet breddas något med skildringen av Joes fru Harper som är på väg att gå under psykiskt. Är hon psykiskt sjuk eller är hennes tillstånd en följd av den tunga press som vilar på henne som mormon när hennes man är homosexuell och hon börjar knapra lugnande som valium?

Handlingen utspelar sig i New York under 1980-talet då aids-epidemin rasar som värst och skördar många dödsoffer. Samhället var inte lika öppet som idag och homosexuella hade inte de rättigheter de fått dagens samhälle.

Lite konstigt känns det när jag kommer direkt från premiären av Perestrojka med skildringar av människor som mår så dåligt för att de inte kan leva öppet med sin sexualitet och jag sätter på tv:n hemma och ser fjärde deltävlingen av den svenska uttagningen till Melodifestivalen där allas rätt att vara den man är lyfts fram som ledmotiv. Det är lätt att tänka att det som skildras i Angels om America är historia. Homosexuella har samma rättigheter som andra och aids-epidemin har bromsats med nya mediciner.

Det var inte så länge sedan ändå som många människor inte vågade vara öppna med sin sexualitet om de inte var hetero. Angels in America skildrar flera homosexuella män kämpar med att dölja sin sexualitet. Det kan bero på religion, som i Joes fall, eller att de har höga positioner med makt i samhället, som Roy Cohn.
Också i Sverige finns det flera exempel på ”sopa under mattan”-takten, till exempel kändisar som dog i aids vilket alla visste men ingen nämnde det öppet och givetvis inte medier heller.

I regi av Farnaz Arbabi och med Sofia Södergård som koreograf blir det en färgsprakande föreställning med änglar som flyger och änglar som kämpar för att Gud ska komma tillbaka till dem. Jag upplever att del 2, Perestrojka, är ännu mer sprakande än första delen, som av en del kritiker fick kritik för att änglarna aldrig riktigt lyfte. Även om änglarna är med betydligt mer nu i del 2 vet jag inte om de lyfter riktigt nu heller, även om de flyger ovanför våra huvuden. För mig handlar alla änglar om människors föreställningar om Gud och änglar som liksom kyrkan har stor makt över människor, speciellt då vi ställs inför kriser som handlar om liv och död.

Skådespelarna kommer att få stå för maratoninsatser när de två föreställningarna ges på samma dag, två föreställningar på drygt tre timmar vardera kommer att kräva en hel del. Jag var imponerad redan av deras insatser nu när det ”bara” var en del på tre timmar.

Angels in America är en fascinerande uppsättning, helt klart.

Här är recensionen av del 1: Millenium

’

Recension (teaterkritik): Höst och vinter av Lars Norén på Dramaten – En stark föreställning, ger mycket att tänka på och väl värd att ses om

by

Höst och vinter
Av Lars Norén
Regi Stefan Larsson
Peruk och mask Mimmi Lindell
Scenografi Rufus Didwiszus
Kostym Nina Sandström
Ljusdesign Torben Lendorph

Två vuxna systrar, Ann 38 år Ewa 42 år, är på middag hos sina föräldrar. Yngsta systern har bestämt sig för att den här gången ska hon tala ut, hon ska lägga korten på bordet och konfrontera framför allt mamman för allt uselt hon tycker mamman gjort. Det blir en uppgörelse som pendlar fram och tillbaka, hemligheter ur det förflutna kommer fram. Eller gör de det? Alla sanningar präglas av den som berättar dem. Och kanske har de inte ens nuddat vid vad de verkligen tänker?

Jag tror alla som någon gång varit på en familjemiddag kan känna igen något och kan någon gång under föreställningen identifiera sig med någon av rollerna. Pappan som flydde in i sitt jobb när barnen var små, äldsta dottern som utåt sett har en fin karriär och är den diplomatiska som alltid vill skapa samförstånd, den yngsta dottern som är rebellen och alltid ska starta bråk och mamman som bär på bitterhet mot pappan.

Alla familjer har saker de helst inte pratar om för att hålla kvar  samhörighet eller för att det är saker som gör för ont att prata om. Fast oftast är det först när vi vågar prata om det som är smärtsamt som vi  når varandra. Höst och vinter är skriven under 1980-talet och tar på flera sätt upp odödliga frågor. Speciellt det som handlar om relationer inom en familj, mellan föräldrar, mellan föräldrar och barn och mellan barnen. Den tar också upp klassfrågor, den yngsta systern lever fattigt medan föräldrarna tillhör en välbärgad övre medelklass och äldsta systern har bra ekonomi, välbetalt jobb och bor i en fin villa med fantastisk trädgård fashionabla Stocksund. Mamma Margareta säger: Vi är förfluten tid, Henrik. Känns det inte skönt?

Talar hon om att de på väg mot ålderdomen eller menar hon att deras samhällsklass är på väg att dö? Höst och vinter, en av Lars Noréns så kallade borgerliga kvartetter där den borgerliga familjen gestaltas. Den är skriven under 1980-talet och jag tänker att sedan dess har borgerligheten kommit tillbaka med full kraft och högerkrafter stärkt sig i det svenska och europeiska samhället. Kanske han inte skulle skriva så idag, att borgerligheten är förfluten tid.

De fyra skådespelarna bär föreställningen, de är alla enastående skarpa i sina roller. Att betrakta dem när de inte är i centrum är helt fantastiskt. Ingela Olsson som mamma Margareta kan säkert de flesta mammor till vuxna barn känna igen sig i någon gång under föreställningen. När vuxna barn lider och mammor är maktlösa, det sliter itu en mammas hjärta. Alexandra Rapaport som storasyster Ewa som upprätthåller en mask av att vara stark och framgångsrik och som bara emellanåt visar hur förbannad hon är på lillasyster som alltid ska stå i centrum. Och lillasyster Ann spelad så suveränt av Livia Millhagen. Ann som gjort en klassresa nedåt och till och med måste tigga hos Stadsmissionen ibland för att ha pengar till mat åt sig och sin son. Hon skriver på ett drama och är säker på att hon ska göra karriär och lyckas. Tror vi på det? Eller är det ännu en livslögn? Hans Klinga gör pappan, tyst och undflyende, det känns som att vi träffat just den mannen tidigare, så på kornet gestaltas han.

En sak som är jag uppskattar med den här typen av drama är att den inte följer en intrig där allt målmedvetet byggs upp fram till en stor konflikt och sedan kommer en lösning. Här böljar det fram och tillbaka, ibland smäller det till rejält för att sedan puttra på lite lugnare. När föreställningen är klar och systrarna ger sig av till sina hem ljuder hälsningen ”vi ses igen”. Kanske är dessa scener vardagsmat på deras familjemiddagar? Kanske upprepas samma bråk varje månad? Finns det någon slutgiltig lösning? Kanske inte.

Iscensättningen av detta knivskarpa drama sätter en existentiell prägling på föreställningen då vi ser bleka skuggor av familjemedlemmarna på väggarna i den vita Östermalmsvåningen. Det ger känslan av att vi alla är skuggor till slut. Detta ackompanjerat av Thåströms skrovliga sorgsna röst: Jag tänkte vi blev aldrig, vi blev aldrig av med varandra. En stark föreställning, ger mycket att tänka på och väl värd att ses om.

Höst och vinter spelades för första gången på Dramaten 1989. Stefan Larsson är en av Dramatens mest anlitade regissörer, med succéer som Rickard III, Medea, Fanny och Alexander och En familj – August: Osage County på den långa meritlistan.

Medverkande
Eva Alexandra Rapaport
Ann Livia Millhagen
Henrik Hans Klinga
Margareta Ingela Olsson

Teaterkritik: Peer Gynt på Dramaten

by

Peer Gynt
Av Henrik Ibsen
Översättning Lars Forssell
Regi Michael Thalheimer
Bearbetning Michael Thalheimer och Maja Zade
Scenografi Olaf Altmann
Videodesign Alexander Du Prel
Musik Bert Wrede
Kostym Michaela Barth
Ljus Michael Gööck
Peruk och mask Eva-Maria Holm och Peter Westerberg
Premiär 15 februari 2018, Stora scenen på Dramaten

Premiärföreställningen av Peer Gynt på Dramaten i regi av den tyska teatermannen Michael Thalheimer fick stående ovationer. Det som applåderas var en fantasieggande scenografi och makalösa skådespelare i ett avskalat, bitvis absurt, framförande av Ibsens drama.

Handlingen i Ibsens drama Peer Gynt kan tolkas på flera sätt. Den rent yttre handlingen kretsar kring den unge Peer Gynt som lever med sin mamma. De är fattiga för att hans pappa slarvat bort det välstånd som farfadern byggt upp. Ansvaret att bygga upp välståndet på nytt vilar tungt på den unge Peers axlar. Han är dock inte skapad för att samla världsliga ägodelar. Han är inte rätt man för att bygga upp ett materiellt välstånd. Han har däremot en livlig fantasi.

Föreställningen börjar med att Peer varit borta i flera veckor och precis kommit hem och då drar han en fantastisk skröna för sin mor att han ridit på en bock. Under tiden han varit borta har den rika bondens dotter tröttnat på att vänta på honom och lovat gifta sig med en annan. Bröllopet äger rum nästa dag och Peer ger sig dit, kanske för att erövra brudens hjärta. Där möter han den unga Solveig och han blir förälskad i henne i stället. Ändå gör han något dumt. Han rövar bort bruden.

Vad händer sedan? Där är det upp till betraktaren att tolka. Peer måste hålla sig undan. Brudens far och andra av bygdens folk är ute efter honom. Bruden också, eftersom Peer kastade bort henne också eftersom han blivit förälskad i Solveig.

Peer ger sig upp i skogen och där möter han dottern trollkungen Dovrekungen, Peer och trollprinsessan ska gifta sig. Han flyr från trollen och kommer till både London och Turkiet på äventyr. Eller gör han? Är det hans fantasi bara? Eller är han svårt sjuk och hallucinerar? Det är upp till betraktaren hur berättelsen ska betraktas.

Det kan vara svårt att vara en människa fylld av fantasi och växa upp i en omgivning där alla förväntas vara praktiska och sköta sig. Många som vuxit upp i arbetarklasshem har berättat om svårigheter då de kämpat för att få jobb inom kreativa yrken. De har inte haft föräldrar och släkt som gått före dem och varit dörröppnare. Att se Peer Gynt som en fantasifull, kreativ människa som placerats på fel plats i livet, det är ett sätt att se dramat som.

Jag är mycket imponerad av skådespelarna. Erik Ehn är makalös som Peer Gynt och talar versmåttet som om det vore vanligt tal. Stina Ekblad som mamma Åse är så underbar. Hur hon i alla lägen ändå älskar sin pojk. Det är något som många, många kan känna igen sig i. De fyra skådespelarna som går in i olika roller är samtliga underbara: Rebecka Hemse, Carl Magnus Dellow, Andreas Rothlin Svensson och Thomas Hanzon.

Scenografin av Olaf Altmann är makalös, enastående. En mängd höga rör från golv till tak och längst bak skymtar vi ord som projiceras digitalt. Rören vajar lätt, som i vinden och ändras i färg efter ljussättning. Olaf Altmann tillhör Michael Thalheimers viktiga kreativa team och är en återkommande medarbetare tillsammans med musikern Bert Wrede och Alexander du Prel som står för videoprojekttioner.

Premiärpubliken innehåller alltid mycket teaterfolk, som skådespelare, regissörer med flera – jag tror att en sådan speciell föreställning tilltalar dem i hög grad. Thalheimers uppsättningar är aldrig traditionella. Han skalar gärna bort mycket av text och tar bort biroller, han vill hellre vara trogen själva kärnan i dramat.

Så vem ska se denna uppsättning av Peer Gynt? Om du är intresserad av scenkonst och av nya sätt att sätta upp draman på, då är Peer Gynt intressant för dig. Om du vill se mer naturalistisk, mer realistisk teater är Peer Gynt nog inte det bästa valet för dig.

Själv var jag imponerad, speciellt av scenografin och skådespelarna. Men jag är rätt trött på berättelser om dessa ångestfyllda, halv- eller helgalna unga män vars räddning är den trogna fina flickans/kvinnans kärlek.

I rollerna:
Peer Erik Ehn
Åse Stina Ekblad
Solveig/Ingrid/En grönklädd kvinna/Anitra Rebecka Hemse
Aslak/Solveigs pappa/Troll 1/En grönklädd kvinna – gammal /Ballon/ En norsk skeppare/ En knappstöpare Carl Magnus Dellow
Man 1/Drovegubben/Cotton/En okänd passagerare Thomas Hanzon
Man 2/Brudgummen/Troll 2/Den grönklädda kvinnans son/Eberkopf/Begriffenfeldt/En kock Andreas Rothlin Svensson