
I Anna Vnuks nyskrivna Kungligaste teatern går Julia vilse på den stora teatern och hamnar mitt i ett dramatiskt skådespel. Huvudrollen görs av Nina Rashid, som fick rollen genom en audition. Urpremiär på Lejonkulan, Unga Dramaten, den 8 mars.
Ett pressmeddelande:
Julia vet ingenting om teater – mer än att hon älskar fantasin, hur på låtsas blir på riktigt. När hon är ensam i sitt rum drömmer hon sig bort och tittar på YouTube-klipp från Kristina från Duvemåla. Men Julia längtar efter att se skådespelarnas ansikten på nära håll, vara i själva rummet tillsammans. Kan man skapa en ny värld när den verkliga är för jobbig?
När hon googlar på den mest berömda teatern hittar hon Dramaten, den kungliga teatern. Hon bestämmer sig för att åka dit, går vilse och hamnar mitt i en repetition. Där står en drottning och en prins i full mundering och Julia dras in i en teaterlek utan dess like.
–Jag vill göra en pjäs som bjuder in till teatern. Fila ner tröskeln till teaterkonsten, och bjuda på oss själva. Vi som står på, bakom och på sidan av scenen. Vi är både bultande hjärtan och arbetare i teaterns tjänst och ibland är vi den där personen som har en usel dag på jobbet. Och så handlar det om publiken, alla Julior därute, utan er är vi ingenting, berättar Anna Vnuk.
Anna Vnuk är koreograf, dramatiker och regissör, känd för verk som Solofestival med mig själv, Anna Vnuk sätter upp Cats, Kära medborgare och Hårdare snabbare Anna Vnuk. Hon är medlem i humorgruppen Grotesco, har regisserat Grotesco – en näradödenrevy och nyligen skrivit, regisserat och medverkat i Hela familjen på Skärholmen-Stadsteatern. Nu regidebuterar hon på Dramaten.
Nina Rashid gjorde sin skådespelardebut 2016 på Unga Klara i pjäsen X i regi av Farnaz Arbabi och har även spelat i Brev till en Ängel på Uppsala Stadsteater. Nina är i grunden Spoken word-poet och har läst dikter på bland annat Dramaten, Backa Teater, Malmö Stadsteater, Folkteatern i Göteborg och Dagens Dikt i P1. Rollen som Julia i Kungligaste teatern fick hon genom en audition hösten 2017.
Medverkande:
Nina Rashid
Pierre Wilkner
Torkel Petersson
Ellen Jelinek
Av Anna Vnuk
Regi Anna Vnuk
Scenografi och kostym Jenny Kronberg
Ljusdesign Jesper Larsson
Rekommenderas från 12 år.
Kungligaste teatern, premiär den 8 mars, Unga Dramaten, Lejonkulan

Dramatens uppsättning av Tony Kushners Angels in America ger mig känslan av att uppleva en tv-serie som scenkonst. Då syftar jag på kvalitativa tv-serier. Utbudet av tv-serier har ökat och breddats enormt under sista året. I en tv-serie kan regissör och manusförfattare fördjupa skildringar av karaktärer och bredda dramat på ett helt annat sätt in i en långfilm på knappt en timme. Angels in America med sina två delar på tre timmar vardera blir som en fascinerande tv-serie på scen.
Lite konstigt känns det när jag kommer direkt från premiären av Perestrojka med skildringar av människor som mår så dåligt för att de inte kan leva öppet med sin sexualitet och jag sätter på tv:n hemma och ser fjärde deltävlingen av den svenska uttagningen till Melodifestivalen där allas rätt att vara den man är lyfts fram som ledmotiv. Det är lätt att tänka att det som skildras i Angels om America är historia. Homosexuella har samma rättigheter som andra och aids-epidemin har bromsats med nya mediciner.
















Handlingen i Ibsens drama Peer Gynt kan tolkas på flera sätt. Den rent yttre handlingen kretsar kring den unge Peer Gynt som lever med sin mamma. De är fattiga för att hans pappa slarvat bort det välstånd som farfadern byggt upp. Ansvaret att bygga upp välståndet på nytt vilar tungt på den unge Peers axlar. Han är dock inte skapad för att samla världsliga ägodelar. Han är inte rätt man för att bygga upp ett materiellt välstånd. Han har däremot en livlig fantasi.
Det kan vara svårt att vara en människa fylld av fantasi och växa upp i en omgivning där alla förväntas vara praktiska och sköta sig. Många som vuxit upp i arbetarklasshem har berättat om svårigheter då de kämpat för att få jobb inom kreativa yrken. De har inte haft föräldrar och släkt som gått före dem och varit dörröppnare. Att se Peer Gynt som en fantasifull, kreativ människa som placerats på fel plats i livet, det är ett sätt att se dramat som.
Premiärpubliken innehåller alltid mycket teaterfolk, som skådespelare, regissörer med flera – jag tror att en sådan speciell föreställning tilltalar dem i hög grad. Thalheimers uppsättningar är aldrig traditionella. Han skalar gärna bort mycket av text och tar bort biroller, han vill hellre vara trogen själva kärnan i dramat.









De elva statisterna är män och kvinnor klädda för frihet av vara den man är: en skäggig man i silkig glittrande klänning, en manlig domare i kjol, androgyna hen i tajta jeans med hängslen och kortklippt hår. De medverkar föreställningen igenom genom att bära in och bära ut rekvisita mellan alla scener och deras mim och dans är en viktig del för helheten.
Lewis och Prior är ett bögpar vi får följa. De har varit tillsammans i fyra och ett halvt år och Prior har blivit dödssjuk i aids. Sakta tynar Prior bort på sjukhuset men Lewis klarar inte att se sin älskade dö och han flyr bort från sjukhuset, överger sin pojkvän Prior. Lewis och Prior spelas av David Arnesen (Lewis) och Razmus Nyström (Prior), som båda är duktiga unga skådespelare som vi kommer att få se mycket av också framöver, det är jag säker på.





