Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

recensioner

Funeral for a friend – en vän som man verkligen vill begrava

by

Artist: Funeral for a friend
Titel: Welcome home armageddon
Betyg: 1
Utgivningsdatum: 15/3 2011

Jag önskar att jag var 13. Inte för att det var kul att vara 13, det var horribelt, men hade jag varit 13 så kanske jag hade kunnat relatera till Funeral for a friends nya skiva. När jag var 13 visste jag nämligen ingenting om musik. Allt som krävdes för att jag skulle köpa en skiva var att kilarna i bandet hade svarta emoluggar och gillade att sjunga om smärta och att vara hatad. Hur musiken sedan lät var ingenting att bry sig om.

”Welcome home the armageddon” är Funera for a friends fjärde studioalbum, vilket inte märks av. Man kan ju tycka att ett band som spelat ihop sedan 2001 borde ha utvecklats lite, men Funeral for a friend verkar ha stannat i någon form av experimentstadie där de försöker blanda Iron Maiden med Mars Volta och tonårsångest.

Jag minns att jag såg bandet 2007 när de spelade förband till My chemical romance. Minns då att jag tyckte att det något utav de pinsammaste band jag sett live, och då har jag ändå sett Thomas DiLeva live fem gånger. Med en blandning av gnälliga refränger och pubertala skrikverser så försöker Funeral for a freiend spela någon typ av modern screamorock som bara faller och blir en stor hög olyssningsbar smörja. Ledsen grabbar.

Så skivan i helhet, kan inte riktigt skilja låtarna ifrån varandra. Det är den ena låten efter den andra med riff, bröl, gnälla gnälla, riff, breakdown, riff, tonarts höjning, riff, slut. Och så håller det på, spår efter spår efter spår. Tills de kommer till skivans sista låt, som också är deras bästa. Låten ”Welcome home armageddon” är en 5½ minut lång låt om egentligen ingenting. Armageddon är påväg hem, hallelujah! Refrängen är så jäkla catchy och fastar på hjärnan direkt, tyvärr inte på det positiva sättet. Ungefär 2 minuter in i låten går den ner i ett mildare parti där sångaren sjunger att han ska försöka dölja alla sina lögner, han låter plågad, vad kan det vara för lögner han gett oss? Han har ljugit oss rakt upp i ansiktet, ve och fasa. Sista delen låter som en begravning. En begravning av en vän. Allt jag kan säga, Funeral for a friend, begrav er själva. Gör något vettigt av era liv, för detta vill vi inte höra.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skivrecension: J Mascis – Several Shades Of Why

by

Artist: J Mascis
Titel: Several Shades Of Why
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 2011-03-15

J Mascis, frontfiguren i det legendariska altrockbandet Dinosaur Jr. Släpper efter en lång paus ytterligare en soloskiva efter Martin & Me 1995 och det relgiuös-andlinga temaalbumet J and Friends Sing and Chant for Amma. När Mascis spelar solo är det rent ljudmässigt en stor kontrast till Dinoasur Jr matta av ljud. Dinosaur Jr är det absoluta beviset för den elektriska musikens överhet. Beviset för rockens känslomässiga tyngd. En distad gitarr, en repetetiv bas och en batterist skapar ljuvligt (o)ljud som inte går att slita sig från. Att J Mascis besitter en förmåga till melodier, instick och historieberättande är också uppenbart, framför allt i bandets senare skivor. Med Beyond från 2007 som ett lysande bevis för att band som egentligen hade sin ”topp” för femton år sedan fortfarande kan utvecklas.

På Mascis soloskiva är det inte mycket elektriskt. Det är Mascis akustiska gitarr som, precis som på Martin & Me, får stå för kompet till hans hesa röst. Det är inte spännande hela tiden, vissa låtar känns som händelselösa varianter på ’man med gitarr spelar fina låtar’. Sånt som gjorts med mer finess tidigare. Men med femte låten Is It Done tar skivan lite fart. När han sedan släpper taget om det akustiska i Make It Right och låter en stilla elgitarr förstärka melodin som den akustiska karvat fram blir det riktigt behagligt.

I vissa stunder liknar skivan den eklektiske multitalangen Bonnie ’Prince’ Billy. Samma försiktighet och briljanta melodisnickrande, fast med Mascis mycket mer dominanta röst. Det är ibland lite för nedtonat, framför allt är det i låtarna där vi får andra inspel som musiken lyfter. Då närmar sig den dynamik som gör Dinosaur Jr i sina bästa stunder till det perfekta soundtracket till en livskris, ett aggressionsutbrott eller en passionerad förälskelse. Mascis når inte dit, första delen av skivan är för stilla och händelselös, men melodikänslan slår inte fel och för alla som vill lära känna en gitarrguds mer privata sidor är skivan given.

Several Shades Of Why är inget mästerverk, men det är en trevlig bekantskap.

Betyg 4 i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Ginger Trees nya album Along With The Tide – ett band som blir spännande att följa

by


Band: Ginger Trees
Titel: Along With The Tide
Betyg: 4
Releasedatum: 09 Feb 2011

Jag har saknat bra svenska progressive-rock band, men nu finns det äntligen något att glädjas över. Ginger Trees, trion från Borås, har släppt sin andra platta, som precis som föregångaren bär på samma underbar 70-talskänsla.
”Along The Tide” är en intressant skiva, i vilken jag tycker kunna urskilja inslag av bl.a. Rush, Uriah Heep och Pink Floyd. Det märks att själva textskrivandet inte har varit bandets största prioritering, men den fantastiska sången jämnar ut upplevelsen.

Några spår känns lite svaga och det verkar inte vara någon låt som sticker ut ur mängden något speciellt. Stundvis känns plattan till och med lite tråkig. Men i sann progressive rock-anda omvandlas de stunderna snabbt till något intressant igen och skivan håller rakt igenom en ganska hög standard. Inget banbrytande, revolutionerande rent musikaliskt, men Ginger Trees använder ett gammalt, nästan bortglömt koncept på ett helt acceptabelt sätt när de blandar hårdrock med mera klassisk rock för att skapa ett konstverk där vare låt för sig bjuder på en unik, vacker upplevelse.

Ginger Trees har gjort ett gott intryck på mig och det blir spännande att följa bandets utveckling. Skivan rekommenderas alla älskare av lite “mognare” rock.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: Jonas Schwartz – I Keep My Eyes Wide Open EP

by

Band: Jonas Schwartz
Titel: I Keep My Eyes Wide Open EP
Betyg: 2
Releasedatum: 14 Januari 2011

Tredje och sista delen av Jonas Schwartz EP-trilogi som ska bilda debutskivan är nu utgiven.
Första delen var bra, andra delen var fantastisk, så förväntningarna inför den tredje delen blev ganska höga. Tyvärr besvaras de inte riktigt. Visst, skivan har sina höjdpunkter och det går inte att påstå att den är dålig, men den hamnar i skymundan av föregångarna ”Am I Even Close” och ”Sisiphus” som känns lite mer energiska, lite mer levande.

Som en helhet kommer låtarna från “I Keep My Eyes Wide Open” säkert att smälta in jättebra i den kommande skivan tillsammans med det tidigare materialet, men trots “Tomorrow Belongs to Me”s melankoliska karaktär, upptempot i “I Know You So Well” och den trevliga stämning “A Way To Keep Control” lyckas skapa, får inte den här EP’n samma brädd och uppfyllnad som vi tidigare fått höra.

Om du har hört föregångarna och planerar att komplettera hela skivan lär du inte bli alltför besviken, men annars är det lika bra att vänta på fullängdaren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Josh T. Pearson med albumet The Last of the Country Gentlemen, en femma

by


Artist: Josh T. Pearson
Album: The Last of the Country Gentlemen
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 2011-03-14

Det har varit tyst om Josh T. Pearson de senaste tio åren. Efter att hans band Lift To Experience släppte hyllade The Texas-Jerusalem Crossroads gick de skilda vägar och frontmannen gick upp i rök. Sedan 2009 har Pearson varit bosatt i Paris där han tillsammans med bland andra Bosque Brown regelbundet uppträtt på creperiet West Country Girl.

Man kan nog lugnt konstatera att det senaste decenniet varit tufft för Josh T. Pearson. Med ett utseende som hamnar någonstans mellan Charles Manson, Roky Erickson och en skogshuggare ser han ut som någon som levt ett helt liv på tio år. På The Last of the Country Gentlemen är uttrycket därför introvert, mörkt och nedslaget. Men samtidigt är albumet fylld med svart humor och värme. Som i Sweetheart I ain’t your Christ där Pearson sjunger: ”When I said I´d give my life, I weren´t talking suicide”

I Woman, When I’ve Raised Hell sjunger Pearson om ett kärleksförhållande i spillror där huvudpersonen mest av allt vill lämnas ifred och tillåtas dricka sig själv till sömns. Låten är en anklagelse riktad mot kvinnan men främst är det en anklagelse mot Pearson själv. Det här temat är överallt på The Last of the Country Gentlemen. Varje låt ekar av nederlag men där finns också hela tiden ett litet hopp om en upprättelse som kanske aldrig kommer. När Pearson sjunger ”I’m off to save the world” i inledande Thou Art Loosed är det med övertygelse och jag köper det fullt ut. Men så kommer den där tvekan i form av ett viskande: ”At least I can hope”.

The Last of the Country Gentlemen är ett kort album om man ser till låtarna som bara är sju till antalet. Men då fyra av dessa låtar är över tio minuter klockar slutresultatet in på en timme. På de flesta låtarna är det enbart Pearsons gitarr och röst som håller oss sällskap men på ett par har han bjudit in skivbolagskamraten Warren Ellis, från Dirty Three och Nick Cave & The Bad Seeds, för att spela fiol. Resultatet är ett album som ligger närmare singer-songwritern Will Oldham och Dirty Threes vemod än Pearsons gamla band Lift To Experience.

The Last of the Country Gentlemen är ett inget lätt album. Det är inte upplyftande utan mer hjärtskärande och vemodigt rakt igenom. Framförallt är det ett otroligt ärligt album där Josh T. Pearson visar upp alla sina brister och tillkortakommanden. Pearson prövar lyssnarens tålamod flera gånger under albumet, speciellt under de längre låtarna där det först verkar som att han tappar bort sig. Men han gör inte det utan det är mer som att han letar sig fram, finner uttryck och känslor. Det ger albumet en påtaglig känsla av live-spelning och intimitet.

Det är ett album som växer vid varje lyssning. Varje gång jag återvänder till det finner jag nya saker som jag inte tänkte på första gången. Det kan vara en subtil hänvisning, ett lågmält skämt eller en melodislinga.. The Last of the Country Gentlemen är ett fantastiskt album av en man som inte behöver tveka på sin begåvning. Det finns inte en chans att jag kan ge det här någonting annat än högsta betyg.

Det känns bra att Josh T. Pearson är tillbaka. Vi får bara hoppas att det inte dröjer ännu ett decennium tills vi hör från honom igen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,