Orionteatern

Det flygande barnet
Av Roland Schimmelpfenning
Översättning Ulf Peter Hallberg
Regi Lars Rudolfsson
Musikalisk regi Mats Gustafsson
Orionteatern den 14 februari 2015

Scenen är en gigantisk lagerlokal i grått, sten och kall miljö. Golvet på skådespelarscenen är upphöjt i en halv cirkel och av gummidäck i kullerformar. Vi står alla i Shakespeare anda framför scenen.
Det är en mycket spännande berättarteknik som försegår under större delen av den dryga timme som det spelas på scen. Huvudrollsinnehavarna, en mamma och pappa berättar om sig själva i tredje person och med speciella beskrivningar som gång på gång nämns om det, ”Hon är kvinnan i den blåa kjolen” och ” han bär en klocka och…vad heter det…jo just en slips”. Samtidigt som de berättar ger de andra två skådespelarna ljudeffekter och känslor åt dem genom sång och rörelser. Det kommer ljud ur dem som är väldigt genuina. Historien utspelas först lite baklänges, så att vi får se deras panik och höra kyrkklockor ringa, vilket gör att vi redan där, även om vi ej läst programmet, vet att en son har dött.

Även om föräldrarna har glidit ifrån varandra och ständigt ”stjäl ögonblick” med andra och för annat, förstår man att föräldraskapet inte alls är så fyllt av glamour som vår tid gärna vill göra sken av. Den tjatande tonen, upprepningarna om allt som behöver göras och kraven som ingen orkar leva upp till med den sömnbrist som känns, gör att man kan förstå dem på något vis. Visst det är inte okej att mamman förälskat sig i en annan man och springer iväg för att ha hemliga möten med honom. Precis på samma sätt är det inte hälsosamt att pappan går på ett föredrag, gång på gång för att med ord känna sig förförd av en talare. Men inte förtjänar det att deras son ska behöva dö, för att de för en kort kort stund är oerhört egoistisk och behöver egen stund av glädje och uppskattning. Hur lätt skulle inte det kunna hända att man vänder bort blicken en stund och det får förfärliga konsekvenser?

Oftast fungerade berättande tekniken, men blev med jämna mellanrum ganska tröttsamt. Kanske för att man inte är van vid så mycket upprepningar, men inte heller av en så långsam historia. Man hade ganska snabbt också redan förstått vad som skulle hända. Jag blev irriterad, men vem vet det kanske var meningen?
Musiken, ljud och ljus hade fantastisk inverkan på föreställningens rytm, men den var inte den lättaste att förstå, vilket ledde till att flera av de äldre i publiken valde att lämna föreställningen efter enbart 20 minuter. Vi fick alla öronproppar före föreställningen, vilket naturligtvis var bra och som vi verkligen behövde. Syftet med att det skulle vara så enormt hög musik, kunde jag dock inte riktigt förstå. Ångest måste inte alltid brölas ut.

Jag hade verkligen hoppats på att det fanns ett tydligt syfte med varför vi skulle stå upp så länge, men tyvärr fanns det inte det. Även om det fanns några pausstolar så var det inte på långa vägar tillräckligt många för att flertalet av oss skulle kunna sitta. Föreställningen exkluderar ganska många genom att man ska stå framför scenen, och utan ett tydligt syfte, förlorar det helt sin poäng. Det kändes nästan pretentiöst och lite lätt kvasi intellektuellt.

Skådespelarna gjorde en fantastisk insats på scen och skapade känslosam dramatik på hög nivå. Vi kände alla den enorma smärta som genomgick deras kroppar. I slutscenen visste vi att det här skulle de aldrig kunna reparera sig ifrån. Vanna Rosenberg var hjärtskärande i slutscenen och det enda man ville göra vara att krama henne hjärtligt på denna Valentins dag.

På scen
Vanna Rosenberg
Gustaf Hammarsten
Mariam Wallentin (Wildbirds & Peacedrums)
David Sandström (Refused)
FIRE! – Mats Gustafsson, Johan Berthling & Andreas Werliin – See more at: http://www.orionteatern.se/pa-scen/det-flygande-barnet/#sthash.GYvXWAvi.dpuf

Fotograf Magnus Hjalmarson Neideman