Lena Endre

Recension av kärleksfilmen Kyss mig

22 juli, 2011 by Redaktionen

Titel: Kyss mig
Betyg: 4
Sverigepremiär: 29 juli 2011

Svenska Kyss mig är i mångt och mycket en traditionell kärleksfilm: paret som planerar sitt bröllop – allt ser bra ut på ytan med något fattas – den ena parten stöter på en charmig person som han/eller hon mot sin vilja blir förälskad i och som får honom/henne att se sig själv och efter några dramatiska vändor ställs bröllopet in i sista sekunden.

I Kyss mig är det 30-åriga Mia (Ruth Vegas Fernandez) som lever det välordnade livet med ett bra arbete som arkitekt och eget företag tillsammans med blivande maken Tim (Joakim Nätterqvist . Det är ett perfekt liv i vitt och beige, men hos Mia finns tillbakahållen gråt under ytan som hotar att spräcka fasaden. Skillnaden i den här storyn är att den charmiga personen som Mia blir kär i inte är en man utan vackra Frida (Liv Möjnes).

De senaste åren har det blivit allt vanligare att skildra homosexuell kärlek mellan män på vita duken. Lesbisk kärlek är däremot fortfarande ovanligt, vilket har bidragit till att Kyss mig har fått ganska stor uppmärksamhet i förväg. Producenten Josefin Tengblad har intervjuats bland annat i P1s Kino.

Förutom att Kyss mig är en kärleksfilm är det också ett familjedrama. Mia och Frida träffas på en fest för Mias pappa Lasse och Fridas mamma Elisabeth som ska förlova sig med varandra. Lena Endre och Krister Henriksson gör, som väntat, starka biroller som Elisabeth och Lasse. Skildringen av familjefesten och Mias relation till sin pappa och inledande avundsjuka på Fridas kompisförhållande till lillebror Oskar (Tom Ljungman) känns äkta. Det känns inte fullt lika trovärdigt att styvsystrarnas spirande vänskap så snabbt blossar upp till den passion som vänder upp och ned på hela deras tillvaro.

Kyss mig är välspelad och jag ger filmen en 4 i betyg framför allt för skådespelarprestationerna. Handlingen flyter bra men vi får aldrig riktigt lära känna de två huvudpersonerna på djupet, så den känns ändå lite tunn. Kanske beror det på att hela filmen blivit lite väl tillrättalagd med sin politiskt korrekta historia, med premiär så här ett par dagar innan Pride-festivalen kör igång i Stockholm.

Kyss mig har Sverigepremiär den 29 juli i: Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Lund, Örebro, Linköping, Karlstad, Helsingborg, Västerås, Norrköping, Gävle, Sundsvall, Jönköping, Luleå, Växjö, Falköping, Strängnäs, Ängelholm, Höganäs, Ulricehamn, Jakobsberg, Enköping, Kungsbacka, Ronneby, Leksand, Varberg, Piteå, Katrineholm, Ystad, Sölvesborg och Simrishamn.

Läs mer om filmen på sf.se.

Läs även andra bloggares åsikter om kärleksfilm, lesbisk kärlek, Kyss mig

Filmrecension: Limbo

20 maj, 2011 by Rosemari Södergren

Limbo
Betyg: 3
Biopremiär: 20 maj 2011

Limbo är en film som för mig var svår att betygsätta. Den handlar om en norsk kvinna, Sonia, som tillsammans med sina två barn i skolåldern, den yngste ska precis börja i skola, reser till Trinidad för att bo med sin man som arbetar där. Maken har varit där ett halvår ensam först och nu återförenas de. Handlingen utspelar sig under 1970-talet men skulle kunna gälla också idag, med undantag av att det inte förekommer några bärbara datorer eller smartphones och att barnen inte spelar tv- eller dataspel.

Sonia, spelad av Line Verndal. Det är en film om kulturkrockar, så klart, på flera plan. Sonia kommer från ett Norge med jämställdhet och hon säger till sin personal i Trinidad ”Call med Sonia”, vilket inte uppskattas. Personalen vill inte vara på jämlik plan med sin arbetsgivare.

Hon förväntas leva ett liv där hon minglar med andra utlandssvenskars fruar: hänga vid poolen och i baren medan barnen går i privatskolor och personal sköter allt i hemmet.

Line Verndal spelar bra, men det som bär filmen är Lena Endre som spelar Charlotte, en medelålders lyxhustru som levt detta liv med ständiga femårskontrakt – och inte fått några barn. Lena Endres Charlotte är cynisk och bitter, men också längtande efter något annat liv. För Sonia är hon bilden av vad Sonia inte vill bli.

Lena Endres Charlotte är tragisk men också något många kan känna igen sig i. Att vara i övre medelåldern och känna sig fångad i ett liv man inte vill ha.

Det är en film som är snyggt regisserad, välspelad. Det är regidebut för regissören Maria Sødahl, som snyggt skildrar klyftor mellan lokalbefolkningen och utlandssvenskarna utan att överdriva. Filmen är stark och sätter sig i magen, det går inte att se den opåverkad. Fast varför gör jag då inte som Svenska Dagbladet, ger den betyg 5? Jo, för att de riktigt stora mästerverken talar till människor i alla åldrar, eller åtminstone alla från 16 år och uppåt. För mig känns Limbo som en klockren film för alla som hunnit skaffa familj och varit i sin karriär något decennium, men att den inte ger en ung tjugoåring så mycket.

Relaterat:
Aftonbladet, Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Limbo, recension, Lena Endre, Trinidad, Norge

Från premiären på En handelsresandes död på Dramaten

30 oktober, 2010 by Rosemari Södergren

Krister Henriksson och Lena Endre för första gången tillsammans på en teaterscen och det i en klassisk pjäs som En handelsresandes död. Den hade premiär på Dramaten lördag den 30 oktober 2010, och ni kan tänka er det var kändistätt i publiken.

Det har varit några stora uppsättningar av Arthur Millers tragiska berättelse om försäljaren Willy Loman som byggt upp sitt liv på lögner och falska drömmar där han lurar mest av allt sig själv.

Willy Loman är 63 år, sliten efter tre decennier som handelsresande. Han börjar bli sjuk och snurrig och pratar för sig själv. Hans chef, en ung man som är son till hans förra chef, tar ingen hänsyn till att Willy jobbat flera decennier åt företaget utan tar bort hans fasta lön och låter honom leva på provisionen, som inte blir så hög. Willy lånar pengar en granne för att ha pengar att ge till sin fru för alla räkningar och inbillar sig själv att han ska betala tillbaka det. Det är hemskt att se hur utsatta människor är åt chefers godtycke och att det inte finns plats för en människa i arbetslivet när han inte längre är lika högproduktiv. Det känns obehagligt nära samhällets utveckling idag.

En annan stark del i föreställningen är relationerna inom familjen och mellan föräldrarna och sönerna. Willy har stora förhoppningar och förväntningar på den äldste sonen, Biff, som är tyngd av kraven. Biff är inte någon säljare eller affärsman, han vill jobba nära naturen. Han känner att han aldrig duger i sin pappas ögon, eftersom han inte kan tjäna stora pengar. Den yngre sonen, Happy, försöker febrilt bli allt det pappan förväntar sig, men ingen bryr sig riktigt om Happy.

Lena Endre spelar mamman, som utplånar sig själv för sin man och sätter sin man före barnen också. Jag minns en pressträff med Lena Endre och Krister Henriksson innan de började jobba med föreställningen. Lena Endre berättade då att det var en utmaning att spela en kvinna som är så totalt olika henne själv. Lena Endre själv är ju drivkraftig och har en egen karriär. Hon var så stark i rollen, det var imponerande.

Krister Henriksson är en skådespelare jag följt i 25 år och sett i alla möjliga roller, han är en av mina favoriter. De första tio minuterna av föreställningen tyckte jag han talade repliker som Willy Loman. Kontrasten blev så stor eftersom Lena Endre var så äkta, talade som om hon var den kvinnan. Men allt eftersom handlingen kom igång växte alla in i sina roller och replikerna blev naturliga.

Scenografin är stram och kall, några stålar och en kyligt ljus, vilket förstärker känslorna som öser över en från spelet.

Föreställningen träffar mig i magen, det är mycket som tyvärr känns som om det kunde varit i Sverige idag. Illusionerna att alla kan lyckas om de bara rycker upp sig och att våra värden ligger i hur tjocka plånböcker vi får. Vissa scener där det omöjliga i att vara ärliga mot varandra blir så tydligt.

Jag var inte ensam om att uppskatta föreställningen. Den fick sådana spontana stående ovationer som knappt ville ta slut.

I programmet läser jag att regissören Eva Dahlman säger:

– Man tänker nog på En handelsresande död som ett amerikanskt 1950-talsstycke som har blivit en modern klassiker. Men under repetitionernas gång har jag alltmer fått känslan av att det är en samtidspjäs, att det utspelas nu, jos oss. Arthur Millers tid är inte vår tid, men jag får mer och mer den bakvända upplevelsen av att vi är på väg just dit, tillbaka dit eller kanske snarare fram dit.
…
jag tror att publiken idag kan erfara lika starkt som då hur våra medvetanden och känslor är tätt sammanvävda med ekonomins krafter. Var lägger vi för betydelser i ordet värde? Willy Loman får erfara sin värdelöshet – och det kan han inte uthärda.

Jo, som jag sade var det kändistätt och det var en fotograf där som plåtade alla kändisar. Några jag såg i vimlet var Rickard Wolf, Berit Gullberg, Laila Freivalds, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, Owe Thörnkvist, Mona Sahlin med medföljande Säpovakter och Lena Endres man regissören Richard Hobert, som för övrigt satt på platsen bredvid oss.

Mer om föreställningen på Dramatens hemsida.

Foto: Sören Vilks