Globen

Peter Gabriel på Globen
22 maj 2014
Betyg 4

När sista sången, sista extranumret, ”Biko”, tonar ut känns det mäktigt och jag vill egentligen inte resa mig, jag vill sitta kvar och höra mer. Två timmar och tjugo minuter har sällan känts så korta. Peter Gabriel är en av världens främsta musiker och jag har svårt att tänka mig att någon gick från Globen missnöjd. Peter Gabriel är på ”Back to front”-turné där han spelar hela albumet ”So” och har med sig hela bandet som medverkade antingen på albumet eller konserter vid den tiden för när ”So” släpptes.

Han är dramatisk och börjar med att i all anspråkslöshet komma in på scenen en kvart före start och sopa golvet på scen. Den del av publiken som sitter närmast ser tydligt att det är han och applåderar men alla som sitter längre bort vet inte vad de ska tänka. Han är klädd i grå kläder och ser ut som en vaktmästare. När han kommer in en kvart senare i rollen som sig själv får han stående ovationer av publiken.

Sittande vid flygeln berättar han att konserten är uppbyggd i tre delar: förrätten som innehåller akustiska låtar, huvudrätten som består av mer elektriskt och sedan avslutas det med en efterrätt fylld av albumet ”So”. Att det också kommer en ostbricka med några extranummer, berättar han inte, men det anar vi förstås.

Första sången, ”OBUT”, var enkel och anspråkslös, bara Peter Gabriel vid flygeln och en gitarrist. De övriga två sångerna i den avdelningen var vackra ”Come Talk to Me” och sedan mer ös med ”Shock the Monkey” – och då hade scenen fyllts på med övriga bandet och dessutom med de duktiga svenska musikerna Linnea Olsson på sång och cello och Jennie Abrahamson på sång och gitarr.

I huvudrätten kom konserten verkligen igång och när ingångstonerna till ”Solsbury Hill” ljöd ut över salongen var det inte många som kunde sitta still. Den sången är älskad och att få höra Peter Gabriels underbara röst live sjunga den – det är en ynnest.

Peter Gabriel är fascinerande och är en skicklig musiker med stor bredd. Kvällen bjöd förstås på sånger som passar med albumet ”So” och hans musik kring den tiden. ”So” är Peter Gabriels femte studioalbum som soloartist, utgivet den 19 maj 1986. Albumet toppade den brittiska albumlistan och låg på andraplatsen i USA och är väl hans stora popalbum, mer lättlyssnat och med nio sånger som i stort sett är välkända alla nio.

Det var mäktigt helt enkelt att få sjunga refrängen till ”Sledgehammer” med en fylld Globen, anförda av Peter Gabriel och jag rös när han sjöng ”Red Rain”.

För övrigt håller jag helt med Dan Backman i Svenska Dagbladet om att de två svenskorna var lysande på scen:
Förutom att bidra med utmärkt körsång är Abrahamson lysande som Kate Bush i den fortfarande magiska ”Don’t give up”. De båda är lika lysande som Laurie Anderson i ”This is the picture (excellent birds) och Linnea Olsson spelar också mycket fin cello i ”Why don’t you show yourself”.

För övrigt är jag också så fascinerad av att Peter Gabriel låter fortfarande precis som den unge man han var när han spelade in de starka sångerna på albumet ”So”. På scen ser jag en äldre man, klädd i samma kläder som vaktmästaren hade i skolan jag gick – men som sjunger som en artist med så mycket känsla. All världens ångest och all världens mänsklighet ryms i den rösten.

Hela spellistan finns under bilderna här nedan:

Foto: Lena Dahlström

Spellista
Appetizer: acoustic – full house lights
OBUT
Come Talk to Me
Shock the Monkey

Main course: Electric – white lights
Family Snapshot
(1st half with full house … more)
Digging in the Dirt
Secret World
The Family and the Fishing Net
No Self Control
Solsbury Hill
Why Don’t You Show Yourself

Dessert: So – colour lights
Red Rain
Sledgehammer
Don’t Give Up
That Voice Again
Mercy Street
Big Time
We Do What We’re Told (Milgram’s 37)
This Is the Picture (Excellent Birds)
In Your Eyes

Extranummer:
Here Comes the Flood
(Peter & Tony)
The Tower That Ate People
Biko