Artist: Sky Ferreira
Titel: Night Time, My Time
Betyg: 4
Som så många andra kom jag först i kontakt med Sky Ferreiras musik ifjol, då jag klickade mig fram på någon blogg och hörde Everything is Embarrassing, en av den ständigt produktive Dev Hynes (Blood Orange) producerad modern elektronisk poplåt som lyfts av hennes coola, något frånvarande röst. De övriga låtarna på hennes Ghost EP var dock av rätt brokig karaktär (och kvalitet); titelspåret Ghost är exempelvis hennes alt-countrylåt medan Red Lips, som skrevs tillsammans med Shirley Manson, drar uppenbara paralleller till Garbage. Antagligen sökte hon fortfarande efter ett mer konsekvent konstnärligt uttryck.
Nyss fyllda tjugoett tycks Sky Ferreira under nästan halva sitt liv ha jobbat mot just släppet av sin fullängdsdebut. Men sedan hon sajnades som tonåring — och försågs med låtar som One och Obsession — har hon kämpat mot den bild som ”the next big thing” skivbolag försökt ramma in henne med. För bara någon månad sedan arresterades hon, tillsammans med pojkvännen Zachary Cole Smith från Diiv, för innehav av ecstasy och heroin. En historia som möjligtvis skulle kunna ha överskuggat albumsläppet, men tillsammans med producenten Ariel Rechtshaid — som tidigare jobbat med bland annat Charli XCX — har hon tagit fram ett av årets klarast lysande popalbum.
Varenda låt känns som en potentiell hit. Från öppningsspåret Boys, som till viss del sätter tonen på albumet med sitt effektiva synthbaserade sound, till euforiska 24 Hours som med textraden ”I wish these 24 hours would never end” antagligen kommer sätta brand på många dansgolv under vintern. 90-talsdoftande I Blame Myself, albumets mest direkta ögonblick, för sedan tankarna till en Madonna med hipster-cred medan klubbiga singeln You’re Not the One, ytterligare en höjdpunkt, byggs upp av ett bedårande gitarr-riff. På Omanko (som för övrigt är japanskt slang för kvinnligt underliv) hämtas inspiration från Suicide — vilket kanske förklarar dess experimentella sound — och på avslutande titelspåret lyckas hon med dess ödesmättade anslag dessutom mantla rollen som Cat Power-imitatör med relativt bra resultat. Annars är soundet konsekvent, vissa låtar smälter förvisso in i varandra rent ljudmässigt, men överlag är låtarna på Night Time, My Time tillräckligt starka (och välproducerade) för att rättfärdiga all buzz. Vissa låtar håller till och med samma klass som Everything is Embarrassing.
Bästa spår: 24 Hours, I Blame Myself, You’re Not the One