Debaser Medis

Hon är 22 år gammal och hennes ögon lyser upp så fort hon får prata om London eller sina favoritband — varav Joy Division antagligen är de som lämnat störst avtryck på hennes eget uttryck. Med en rad singlar där inspirationen kommit från just 80-talets postpunk har hon suddat ut bilden som tidigare The Voice-deltagare. Den 15 januari släpper Nicole Sabouné sitt debutalbum Must Exist och den 31 januari inleder hon sedan en Sverigeturné på Debaser Medis. Kulturbloggen mötte upp den lovande sångerskan på hennes skivbolag Roxy Recordings kontor i Stockholm.

Med titlar som Win This Life, Conquer or Suffer och I Surrender känns det lite som att dina senaste singlar har handlat om någon slags kamp. Är det något du haft i åtanke när du skrivit låtarna?

Absolut. Jag gillar att tänka att det är ett mission. Att jag ska någonstans. Det är inte tänkt att alla låtar ska vara det, men det blir någon slags nerv i det som känns lite så. När jag började skriva dikter när jag var liten var det lite i samma anda, jag gillar ju själv poesi som är så — typ Edith Södergran och Arthur Rimbaud — de har den barnsliga känslan inför livet och de är båda väldigt bombastiska. Jag gillar det.

Blir du ofta influerad av poesi?

Mer nu än tidigare. Nu börjar jag bearbeta det och märka hur mycket jag tar med mig av det. Jag gillar ord och känslor på ord.

Hur brukar det gå till när du skriver en låt?

Det är så olika. Dels kan jag ha någon melodi i huvudet som jag spelar in på telefonen, eller så sitter jag med basen. Det är så himla olika. Ibland har Niklas en idé som han spelar in och då sätter det igång någonting. Just med det här albumet har det varit olika, men genom det här albumet har jag hittat mig själv som låtskrivare vilket har gjort att jag har en helt annan verktygslåda nu än vad jag hade innan. Nu kanske jag är mer strukturerad i sitt skrivande, men fram tills nu har det nog varit att jag tagit saker ut luften.

Hur ser din arbetsrelation med din gitarrist Niklas Stenemo ut?

Han har en väldigt stor del i låtskrivandet. Vi är bästisar också, så vi har väldigt bra dynamik. Det har sätt lite olika ut, dels har vi suttit i studion från scratch och kommit på någonting. Ibland har vi tagit hans idéer och byggt vidare på dem, eller mina idéer och byggt vidare på dem.

Hur lärde ni känna varandra?

Ola Salo presenterade oss för varandra. Niklas hade hört Unseen Footage innan och sagt att det hade varit kul att skriva något ihop och på den vägen är det.

Hur valde du ut vilka låtar som skulle hamna på albumet? Hur tänkte du dramaturgiskt med låtordningen?

Jag har hela tiden varit inställd på att jag vill att det ska kännas som ett konceptalbum, så jag har väl försökt hitta någon röd tråd i varje låt rent låtordningsmässigt. De låtar jag valde till albumet är också de jag gick igång på då och kände passade ihop — men de har ju nästan alltid samma tema.

Vilket tema skulle du säga att det är?

Det är typ en försenad tonårsrevolt. Jag var inte riktigt den tonåringen som folk i min omgivning var. Att de uttryckte sig väldigt mycket, som en vanlig tonåring gör, så jag har bearbetat det nu och satt ord och melodier på de känslorna. Det är mycket vi-mot-dem-känslor. Det är mycket att jag bearbetar min relation till städer och till mina föräldrar.

Skulle du kunna berätta lite om tankarna bakom albumets titel Must Exist? Varför är E:t spegelvänt på omslaget?

E:t är spegelvänt för jag älskar matematik och ∃ är en symbol för existens, ett tal som existerar. Sedan gillar jag allt som har mer rymden att göra och frågan om existens. Det fascinerar mig. Att man är så liten men ändå är så stor. Jag tycker om ordet existens och då blev det Must Exist. Dels för att vissa saker måste existera för att det ska gå runt, eller att man måste få existera. Sedan använder Patti Smith det ordet väldigt mycket när hon skriver, så det har varit ett ord som har klingat väldigt bra i mitt huvud.

Minns du hur du började skriva låtar?

På högstadiet fick vi i uppgift att göra det någon gång, då kommer jag ihåg att jag tänkte ”shit vad kul det här var”. Jag kommer ihåg att jag satt och tonsatte mina dikter som jag hade skrivit innan, men det är nog först de två senaste åren som jag har känt att det här kan hamna på skiva. Jag fick ett helt annat perspektiv på det. Jag har alltid skrivit i min egna värld då ingen någonsin har fått höra om det inte varit någon redovisning eller så, men nu har det fått helt andra kläder vilket också är spännande. Jag kan ha varit tretton-fjorton när jag på riktigt skrev.

Soundmässigt är albumet väldigt postpunk-influerat. När började du lyssna på den typen av musik?

Det finns någon slags nerv i postpunk – och punk överlag – som jag dras till. Det är svårt att sätta fingret på, men om man snackar musikaliskt tar basen väldigt mycket plats. Den är väldigt melodiös och sådär. Sedan när Joy Division kom in i livet var det väldigt mycket texter man inspirerades av — Ian var ju en fantastiskt textförfattare.

När kom du in på Joy Division?

Jag var nog femton-sexton — det kan ha varit ettan på gymnasiet — när jag upptäckte dem. Det var en kompis som skickade en länk till Transmission och jag tänkte ”shit vad bra det här är”. Efter det började jag lyssna på Spacemen 3 och Kraftwerk och sådant. Det satte igång väldigt mycket, innan dess hade jag lyssnat lite på Siouxsie and the Banshees, The Cure och Suede som är lite mer pop men som ändå dras åt det hållet. Jag är uppvuxen med Pink Floyd och Jean Michel Jarre. Det gav mig också massa inspiration sedan när jag hittade postpunken och fattade att det går ihop lite med rocken.

På YouTube ligger det ute en liten serie på tre avsnitt från när du var i London. Kan du berätta lite om det?

Jag spelade på Debaser Slussen i somras och han som arrangerade det är även verksam i London så han tog dit oss. Det var riktigt härligt, för det var min första London-spelning och jag har sagt sedan jag var liten att jag ska bli rockstjärna i London. Nu är man inte det, men känslan var härlig. Vi var där ett helt gäng, det var en väldigt fin spelning. Min bror jobbar i London så han var där med sina kollegor. Vissa musiker säger ju att det är hemskt att spela i England, men jag fick en bra vibe.

Att åka mer utomlands och turnera, är det något du kommer vilja prioritera?

Jag vill ju det men det är mycket rent skivbolagsmässigt, vart man ska släppa skivan och sådant. Men vi ska till Paris nu i vår. Frankrike har en historia av new wave, de har det lite mer i blodet. Det kommer nog bli riktigt grymt. Jag skulle vilja spela på varenda ställe i världen om jag fick. Världsturné, det hade varit kul.

Du nämnde förut att du påbörjat ditt andra album.

Jag har börjat skriva på det — om det nu blir det, det vet jag inte — jag kanske slänger allting jag har gjort, men jag har absolut börjat skriva mycket nu. Det var först igår som jag lyssnade på det här albumet, jag har inte lyssnat på det på väldigt länge för jag har velat låta det vila lite, låta det få lite mer rum. Jag har skrivit ganska mycket redan, sedan får vi se vad det blir.

Skiljer sig det du skrivit hittills från hur det här albumet låter?

Rent melodimässigt är det ganska monotont jämfört med det här. Det är lite hårdare trumsound. Lite mer krautrock-inspirerat, men fortfarande väldigt postpunkigt. Lite mer åt Low-hållet.

Vad har varit svårast under arbetsprocessen den här gången? Vilken låt har tagit längst tid att göra färdigt?

Saving Up har nog tagit längst tid. Den fick jag kämpa med. Dels kämpa med att på riktigt blir kär i den — det var lite hatkärlek till den och har varit hela tiden. Det är så med vissa låtar, något som stör en men man vet inte vad. Nu gillar jag den, men den tog lång tid. Vi spelade in alla låtarna på tio dagar live i studion, så det rullade på ganska bra. Det var väl under mixningen

Tror du att ni kommer försöka spela in på ett annorlunda sätt nästa gång?

Jag vet inte, jag är väldigt pepp på att producera själv. Behöver bara fler verktyg. Jag gillar att föra in live-känslan i det, sedan kanske jag vill ha en mer industriell grund nästa gång. Jag tror fortfarande att jag kommer spela in instrumenten live. Hellre att de spelar maskinellt då än att det låter maskinellt.