Gruff Rhys slog igenom med bandet Super Furry Animals på 90-talet. Tidigare i år släppte den walesiska singer-songwritern sitt fjärde soloalbum American Interior.
I det lilla rummet bakom scenen på Debaser Strand sitter en trött, medelålders man. Han har knappt sovit en blund natten innan och stammar vänligt — men med långa pauser för att hitta rätt ord — fram svar på mina frågor. Av och till lyser ögonen upp av en närmast barnslig entusiasm och bredvid oss genom hela intervjun ligger en sliten docka som tycks ha följt med honom på hela turnén. Den föreställer en viss upptäcktsresande. Om man ska göra något, varför inte göra det med 100% inlevelse?
Ditt nya album handlar om din landsman John Evans som utforskade USA på 1700-talet. Vad drog dig till det här konceptet och tycker du att hans historia på något sätt resonerar med ditt eget liv?
– Jag började studera honom eftersom min far var besatt; han härstammar nämligen från John Evans farbror. [skratt] Fast i byn John Evans kommer från är alla besläktade till honom på något sätt! När jag turnerade i USA insåg jag att jag ibland korsade John Evans vägar, så det var en ambition att avsätta lite tid åt att följa hans spår. Jag gav en karta till min amerikanska bokningsagent där jag hade ritat ut vägen Evans vandrade från 1782 till 1789 och bad honom boka en turné längs den vägen. Ett år senare gjorde jag turnén och det var som en vild fantasi. Jag spelade på flera okonventionella ställen, bland annat ett reservat, det var intressant.
– Kanske finns det paralleller mellan mitt liv och John Evans resa. Han var i tjugoårsåldern, samma ålder många band är i när de börjar få galna, imperialistiska fantasier. Det kanske finns en korrelation mellan rockstjärnor och upptäcktsresande. Han var tjugonio när han dog i New Orleans, på sätt och viss var han en föregångare till dagens rockstjärnor.
Vad är skillnaden mellan att skriva om en historisk person istället för om sig själv? Tror du något av din egen personlighet återspeglas i musiken även om det handlar om John Evans?
– Jag tror det är oundvikligt, du skriver om dig själv genom linsen av någon annan. Även om jag tänker att jag bara skriver om John Evans skriver jag antagligen även om mig själv. Låtarna är enkla och relaterar till John Evans livshistoria, men jag försöker slå an de känslor han upplevde snarare än att mata in massa fakta, så jag hoppas att de resonerar med många människor.
Hur försökte du översatta konceptet till musik? Formade det även musiken eller var det bara texterna?
– Musiken influerades av geografin. Jag ville spela in musik längs vägen. Med mig hade jag Kliph Scurlock, en trummis från Kansas som bor i närheten av Missourifloden. Eftersom han bor där verkade han kvalificerad att få vara med på albumet. Vi spelade in i Omaha i Mike Mogis studio, han offrade sina alla hjärtans dag-planer för att spela in trummor åt oss. Jag ville att platserna skulle influera musiken, men jag var lite paranoid. Jag ville inte göra americana. Jag kommer från Wales, det hade varit löjligt. Eftersom det blev för mycket americana lade jag på synth när jag kom hem för att göra det europeiskt igen.
Hur viktigt är det för lyssnaren att vara medveten om konceptet? Tror du det går att njuta av musiken till fullo ändå?
– Jag hoppas det. Jag lyssnar mycket på Serge Gainsbourg och jag kan inte ett ord franska, men jag uppskattar hans album musikaliskt och känslomässigt. Så min förhoppning är att det går att njuta av musiken utan att veta vad som inspirerade den. Jag skrev en bok som kommer med albumet, så all fakta finns i den, på så sätt behöver jag inte oroa mig över att göra låtarna mer komplicerade än nödvändigt.
Precis. American Interior är inte bara ett album, utan även en bok, en film och en mobilapp. Kommer du även fortsättningvis ge ut album i flera olika format?
– Alla album behöver inte en bok, men det här kretsade kring en så annorlunda idé. Allt har varit överdrivet från första början, eftersom jag ville leva i ett parallellt universum i några veckor. American Interior är som en egen värld, den tog nästan två år att färdigställa, förhoppningsvis kommer mina framtida album bara handla om musik.
Är det annorlunda att släppa aldum i dagens musikklimat jämfört när du låg på Creation på 90-talet?
– Industriellt är det väldigt annorlunda, det går inte ens att jämföra, men musikaliskt är det nästan exakt likadant. Men jag antar att den minst intressanta aspekten av musik är hur den släpps och distribueras.
Inspireras du fortfarande av samma saker?
– Jag försöker förfina mitt låtskrivande. Det är något jag fortfarande övar på. Jag är fortfarande helt besatt av att hitta nya sätt att skriva låtar och nå någon grad av originalitet.
Är det svårare att hitta inspiration idag? Oroar du dig över att återupprepa dig själv?
– Det kanske är för att mitt minne är så dåligt, men jag blir fortfarande uppspelt av att skriva låtar. Det har inte förändrats. Jag försöker hitta nya sätt att föra musiken i olika riktningar. Men det är klart, ju fler album jag släpper, desto större är chansen att jag upprepar mig själv. Kanske är det för att mitt minne är så dåligt jag kan återuppleva spänningen varje gång.
Identifierar du dig själv mer med din nationalitet efter arbetet med det här albumet?
– När det gäller min identitet har jag alltid känt… jag menar… jag har vuxit upp med det walesiska språket som är ett minoritetsspråk efter en period av förtryck. Det har aldrig förändrats. Jag växte upp på 80-talet med DIY-rörelsen och punken som bekände kärlek till alla kulturer och var en reaktion mot trångsynt nationalism. Jag har alltid influerats av den rörelsen som handlar om att fira alla kulturer, inklusive din egen. Att komma från en minoritetskultur har påverkat mig politiskt, men som musiker är det sista jag vill att definieras av min nationalitet. Jag bryr mig inte om varifrån det jag skriver och sjunger om kommer och jag är övertygad om att det är likadant för de flesta.
