Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Förinta av Michel Houellebecq – kanske hans mest berörande roman

by

Förinta
Författare Michel Houellebecq
Utgivningsdatum 2022-12-02
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare Sara Gordan
Originaltitel Anéantir
Medarbetare Ulmaja, Nina (form)
ISBN 9789100198800

En roman där Michel Houellebecq bryter mot hur han brukar skriva. Istället för att peka på absurda företeelser i samhället skildrar han relationer mellan några vuxna syskon och dyker ner i frågor kring att åldras eller bli svårt sjuk, dessutom med en huvudkaraktär som det är möjligt att tycka om, eller i varje fall inte tycka illa om. Hans sedvanliga cyniska betraktelse är här utbytt mot en slags ömsint skildring av människors försök att hålla ihop trots allt.

Handlingen startar i Paris år 2027. Ett presidentval står för dörren. Plötsligt dyker det upp en viral film föreställande en skenavrättning av ministern och den möjlige presidentkandidaten Bruno Juge. Men det är en fejk. Bruno Juge är inte utsatt för någon skenavrättning. Bruno Juges närmaste medarbetare Paul Raison får i uppdrag att hålla kontakt med säkerhetspolisen och dess utredning av fallet. Denna virtuella filmsnutt är så välgjord att det inte verkar möjligt att hitta dess skapare. Snart dyker det upp fler fejkade filmer på olika attentat, alla lika välgjort programmerade och omöjliga att spåra ursprung till.

Den politiska följden av den första filmsnutten blir att Bruno ersätts som presidentkandidat av en tv-stjärna som är helt oerfaren av att arbeta politiskt. Den nuvarande presidenten beskrivs ironiskt och negativt och har likheter med den nuvarande presidenten Emmanuel Macron. De fejkade filmsnuttarna ersätts dock snart av verkliga terrorattacker som filmas och sprids online. Också dessa omöjliga att spåra.

Men attackerna och jakten på dem och politiken blir snart en kuliss till romanens huvudhandling. Pauls far drabbas av en stroke. Paul lämnar då sitt arbete i den stora politikens centrum i Paris och beger sig till barndomshemmet i en liten by norr om Lyon.

Stroken gör att fadern förlorar både talförmågan och det mesta av sin förmåga att röra sig. Paul och hans syskon återförenas för att finnas där för fadern tillsammans med faderns nya sambo. Fadern placeras först på ett vårdhem som är ganska bra och där faderns sambo får vara delaktig i hans skötsel, men efter ett tag börjar skötarnas fackförening att kräva att endast de får ta hand om honom. Därmed blir skötseln riktigt dålig, förstås. Här finns en tydlig kritik av samhällets och institutionernas vård av svårt sjuka. Men huvudspåren i denna roman är ändå människornas relationer.

Michel Houellebecq är en fantastisk författare. Han hittar metaforer som är unika och träffande, han har en fantasi och kreativitet i hur han berättar och en kunskap som gör att texten är en ren njutning att läsa. Han har upp existentiella frågor ur många aspekter, bland annat i skildringen av Pauls syster som är troende katolik till Pauls fru som till Wicca-rörelsen och Pauls många funderingar kring liv och död och reinkarnation.

Berättelsen om terrorattackerna och Paul och hans syskon och far länkas samman. Pauls far har arbetat för säkerhetstjänsten och Paul hittar bland pappans mappar material som kan avslöja terroristernas nästa steg. Men trots den imponerande kunskap Houellebecq har finns här en felaktighet i romanen. Bland faderns mappar som hjälper säkerhetstjänsten finns en bild från en bok av 1800-talsmagikern Eliphas Lévi. Experterna i boken drar paralleller mellan Lévi och satanister, vilket är felaktigt. Eliphas Lévi är av intresse för många Tarottolkare idag som inte alls har något med satanism att göra.

Jakten på terroristerna får dock inte någon större plats i berättelsen. Faderns mappar hjälper säkerhetspolisen men berättelsen fortsätter att fokusera på Paul, hans fru och syskon och deras relationer. Syskonen har sinsemellan helt olika politiska intällningar: systern och hennes man röstar på Le Pen medan Paul jobbar för Macron-liknande mittenpolitik. Men syskonkärlek och nära relationer är viktigare när livet möter de stora utmaningarna kring liv och död, tycks Michel Houellebecq säga. Jag har en liten fundering. Michel Houellebecq beskriver bara kvinnor som vårdar svårt sjuka män men inga män som vårdar kvinnor. Och vården blir mer kärleksfull när den sker i hemmen och inte i institutioner.

En berörande liten sidoberättelse är skildringen av Pauls syster som för att få inkomster när hennes man är arbetslös tar uppdrag att laga mat i hemmet för rika personer som har gäster på besök. Hur föraktfullt och nedlåtande hon behandlas av överklassen är en skicklig skildring av klassklyftor.

Kanske är detta den mest berörande av Michel Houellebecqs romaner när han lägger undan en del av sin cynism och mejslar fram trovärdiga människor som går att tro på och identifiera sig med.

Foto: Philippe Matsas / Flammario

Bakgrundsfakta från förlaget:
Michel Houellebecq (född 1958) är en av Frankrikes mest omsusade författare, ständigt upphov till skandalrykten och känslostormar. När hans tredje roman, Plattform, utkom i Frankrike hösten 2001 blev debatten om möjligt ännu hetsigare än den kring Elementarpartiklarna. Inför utgivningen av Refug bytte han förlag mot en rekordstor övergångssumma på 1,3 miljoner euro. Kartan och landskapet (på svenska 2011) belönades med Goncourtpriset 2010. Den fiktiva dokumentärfilmen Kidnappningen av Michel Houellebecq, i regi av Guillaume Nicloux, hade premiär 2014.

Bokrecension: Ixelles av Johannes Anyuru – berör inte riktigt, för spretig

by

Ixelles
Författare Johannes Anyuru
Utgivningsdatum 2022-09-16
Förlag Norstedts
ISBN 9789113121741

En roman om sorg och om samhällets klyftor och om falska nyheter eller troll. Jag har dåligt samvete för att jag inte kan stämma in i hyllningskören för denna Augustpris-nominerade roman av Johannes Anyuru. Romanen spretar för mycket och skulle kunna förbättras mycket om något av dess teman fick dominera tydligare. Romanen börjar med en inledningsrad på försättsbladet som är en hyllning till den muslimska gudomen. Med tanke på dödsdomarna i den islamska staten Iran mot människor som protesterar mot förtrycket av kvinnor känns det obehagligt med en sådan inledning. Det låser läsarens möjligheter till tolkning.

Jag tänker bland annat på hur författaren beskriver kommunikationen från de döda som för mig känns krystat. Även konflikten kring samhällets planering av att riva ett utsatt område känns förenklad. Huvudpersonen Rut lever ensam med sin son. Sonens pappa Mio dog tio år tidigare. Rut och Mio bodde i ett fattigt, nedslitet område. Men Rut har inte berättat för sin son att hon bott i det nedslitna området. Hon bor i ett finare området i Ixelles och har ett välbetalt arbete på en form av PR-byrå.

Samhället har beslutat att det fattiga, slemmiga området ska rivas för att något nytt ska byggas där. Den delen av berättelsen blev på sätt och vis extra aktuell i år där politiker föreslog att samhället ska försöka blanda befolkningar bättre, så att utsatta grupper inte bor åtskilda från andra grupper som har kommit in i samhället. Jag kan inte alltid hålla med författare som i detta fallet Anyuru som tydligt verkar mena att det är förfärligt för människor att behöva flytta från ett slumområde. Jag kan inte hålla med om att det är en katastrof att flytta över huvudtaget. Det finns många filmer och böcker som skildrar hur synd det är om människor som måste flytta från en plats där de bott i tio generationer. Men att flytta för ett jobb skull, flytta för kärlekens skull eller för studier eller för att flytta till något som är mindre slum, det kan vara något bra. Människor har flyttat i alla årtusenden.

Ixelles är namnet på ett område i huvudstadsregionen Bryssel i Belgien. Ur wikipedia:
Ixelles är en av de 19 kommunerna i huvudstadsregionen Bryssel i Belgien. Ixelles gränsar till kommunen Bryssel i söder-sydost och är helt sammanvuxen med Bryssels innerstad. Den har cirka 87.600 invånare (2020). Ixelles, som ligger nära såväl innerstaden som EU-kvarteren i östra Bryssel, har en relativt hög andel icke-belgiska EU-medborgare bland sina invånare.
Kommunen innehåller områden av bebyggelse- och invånarmässigt olika karaktär. Étangs d’Ixelles med sina dammar och grönområden utgör ett vackert område med jugendhus och ambassadörsresidens, och här finns några av Brysselområdets dyrare bostadskvarter. En annan del, Matonge, döpt efter en marknadsplats i Kinshasa i Kongo-Kinshasa, är dominerad av invandrare av afrikanskt ursprung och karaktäriseras av mycket låg medelinkomst och delvis förfallna hus.

Romanens mest intressanta tema är Ruts jobb på agenturen där hon med hjälp av fiktiva röster manipulerar offentligheten. De skapar personer som ska ge sken av att vara verkliga, som trollmaskiner gör idag i exempelvis Facebook men agenturen tar detta flera steg till: de påhittade personerna kan få både röst och kropp, bli inspelade i videoklipp och ljud. Det är fängslande, sätter igång tankar kring såväl kultur som de rent existentiella frågorna. Detta tema hade räckt för en egen roman.

Bokens tema om sorg slingrar sig delvis kring det temat. En dag får Rut höra att det på ett sjukhus finns en medvetslös pojke som har en inspelning med Mios röst. Hon tar sig till sjukhuset och tar reda på cd-skivan och lyssnar på den. Det är Mios röst som talar från en plats som han säger är biblioteket över ingenting.

Romanen är hyllad på många håll så även om den inte träffade mig och inte fick mig engagerad ger den säkert andra saker att tänka på. Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen heller även om det som händer inte är det viktiga. Romanens viktigaste budskap sägs mellan raderna och handlar om vad liv och död är, vad sorg är, vad som finns eller inte finns. Men som sagt: för min del har jag läst många andra romaner som tar upp detta på ett för mig mer berörande sätt.

Bokrecension: 1979 av Val McDermid

by

1979
Författare Val McDermid
Serie Allie Burns (del 1)
Utgivningsdatum 2022-11-08
Förlag Bokförlaget Polaris
Översättare Sofi Rydell
ISBN 9789177959823

Val McDermid är en av mina absoluta brittiska deckarförfattare. Jag har läst flera av hennes deckarserier. Hon är intressant som person också, tycker jag:
McDermid föddes på den skotska östkusten. Hon läste på St Hilda’s College, Oxford. Hon antogs redan som sjuttonåring, en av de yngsta som någonsin antagits där, och den första som kom från en statlig skola i Skottland. Hon hade engelska som huvudämne och ville tidigt bli författare, men valde att utbilda sig till journalist.

Under journalistutbildningen gav hon sig i kast med att skriva sin första roman. Efter att ha blivit avvisad av flera bokförlag skrevs romanen om till en teaterpjäs. Hon ombads att skriva flera pjäser, men upplevde sig inte som tillräckligt duktig för att kunna försörja sig på detta.

Istället skrev hon en kriminalroman, Report for murder, som publicerades 1987. År 1991 sade hon upp sig från sitt jobb för att ägna sig åt sitt författarskap på heltid.

McDermid har skrivit flera olika serier. En serie handlar om privatdetektiven Kate Brannigan, en annan handlar om poliskommissarien Carol Jordan och profileraren Tony Hill (även en berömd TV-serie Mord i sinnet). Av böckerna i hennes första serie, den om journalisten Lindsay Gordon, har endast den sista översatts till svenska. Den senaste serien har som huvudperson polisinspektören Karen Pirie, som främst arbetar med gamla olösta fall. (Uppgifter från Wikipedia)

När hon Val McDermid nu påbörjat en ny serie kriminalromaner, med reportern Allie Burns på tidningen Daily Clarion i Glasgow, Skottland, kastade jag mig över denna nya serie och slukade 1979, den första boken i serien. Den är minst lika bra som McDermids tidigare deckare. Lika bra flyt i berättelsen, spännande och klurigt och med tankeväckande skildringar av samhället.

Berättelsen utspelas 1979, till stor del i en redaktionsmiljö. Det är ett extra plus i mina ögon. Jag utbildade mig till journalist i början av 1980-talet och känner igen så mycket av miljön och atmosfären i tidningsvärlden då. Det är en tid innan Internat hade slagit igenom och alla tidningar tryckts på papper. McDermid är duktiga på att fånga tiden på många sätt: men hänvisningar till musik vi lyssnade på då, klädstilar och böcker vi läsare.

Allie Burns är en duktig skribent och som har gått en bra journalistutbildning men får inte chansen att skriva de stora nyheterna eftersom hon är kvinna och ung. Det är de gamla manliga murvlarna som lägger beslag på de uppdrag som syns på tidningens förstasida. Men kring den snöiga och kalla vintern fastnar Allie på ett tåg tillsammans med en annan ung kollega, Danny Sullivan. Tillsammans råkar de ut för en händelse som gör Allie får skriva en artikel om hamnar på tidningens förstasida. Danny och Allie blir vänner och börjar söka upp fler uppslag som ska ge dem berömmelse och framgång som grävande journalister, tänker det. Men det kan vara farligt att gräva och avslöja avancerade skattefuskare och skotska nationalister.

Val McDermid visar än en gång att hon kan berätta en engagerande och spännande kriminalhistoria som säger något om vårt samhälle. Och även om denna utspelar 1979 säger den en hel del om dagens samhälle också.

Bokrecension: Havsörnens skrik av Karin Smirnoff – det går inte att slita sig från denna deckare

by

Millennium 7 : Havsörnens skrik
Författare Karin Smirnoff
Serie Millennium (del 7)
Utgivningsdatum 2022-11-04
Förlag Bokförlaget Polaris
ISBN 9789177959229

Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander är tillbaka. Nu är det författaren Karin Smirnoff som fått axla Stieg Larssons mantel. Handlingen är förlagt till Norrland, ganska väntat då Karin Smirnoff ofta utgår från norrländska miljöer i sina romaner. Hon har lyckats träffa helt rätt och förmedla kärnan av Stieg Larssons berättelse. Det känns som att han varit med och skrivit. Det går inte att slita sig från denna deckare.

Millennium är tre deckare skrivna av Stieg Larsson. Innan han dog hann han skriva färdigt och lämna in böckerna till Norstedts Förlag som valde att publicera dem, och det blev en stor succé. Millennium är de svenska böcker som sålt bäst någonsin, uppger Wikipedia.

‎David Lagercrantz‎ fick därefter det ärofyllda uppdraget att skriva tre fortsättnings-deckare på Blomkvists och Salanders äventyr. Nu har Karin Smirnoff som 2018 var Augustprisnominerad för romanen ”Jag for ner till bror” tagit över stafettpinnen. Och detta gör hon med glans. Det känns som att det Stieg Larsson som varit med att skriva. Det är spännande, det är samhällskritiskt och dessutom introduceras Karin Smirnoff en ny intressant karaktär. Egentligen två nya karaktärer som säkert kommer att följa med i kommande delas i serien.

Lisbeth Salander hamnar helt oplanerat i Norrland för att träffa en ung släkting. Salander är fortfarande besviken på Mikael Blomkvist också också råkar hamna i Norrland. Blomkvist tar tåget till Älvsbyn för att gå på sin dotters bröllop men dras in i händelser som får honom att hitta tillbaka till sina rötter som grävande journalist.

Norrland är långt ifrån ett paradis för älgjägare som vill leva lugnt med nära till skog och fjäll. Stora giriga företag vill känna grova pengar genom rovdrift i Norrland. Smirnoff låter Salander och Blomkvist möta människor som drabbas när när rika storföretag inte skyr några medel för att komma åt naturtillgångar och landytor. I företagens skugga agerar kriminella gäng, lockade av det enorma inflödet av nya pengar.

Det ska bli spännande att läsa följande delar, skrivna av Smirnoff. Fast jag erkänner att den största skurken har jag lite svårt att tro på. Hen är inte helt realistisk, kanske.

Lite bakgrundsfakta från Wikipeda om Karin Smirnoff:
Smirnoff föddes i Umeå men flyttade som liten till Stockholmsområdet där hon bodde i Södertälje, Tullinge, Huddinge och olika förorter innan hon i 20-årsåldern återvände till Västerbotten. Hon har sedan bott 10 år i Skåne och några år i Paris och bor sedan 2021 i Hertsånger och Stockholm.

Hon har bland annat arbetat som egenföretagare med gatukök i Hammenhög 2003–2005 och som journalist åren 2003–2012. Smirnoff driver sedan 2013 Componenta Wood AB i Piteå.

Smirnoff utbildade sig i början av 1990-talet vid Kulturama till fotograf, kompletterade med kurser i redigering, och jobbade därefter som journalist och marknadsförare. Åren 1994–1995 läste hon Skapande svenska vid Umeå universitet. Hon vidareutbildade sig i litterär gestaltning vid Lunds universitet 2017–2019 och debuterade 2018 med romanen Jag for ner till bror. Den nominerades till Augustpriset 2018 och är den första boken i en romantrilogi.

Bokrecension: De unga vi dödar av Eija Hetekivi Olsson – känns ända in i märgen

by

De unga vi dödar
Författare Eija Hetekivi Olsson
Utgivningsdatum 2021-07-27
Förlag Norstedts
ISBN 9789113113920

Denna tredje roman i Miira-trilogin har nu släppts i pocketversion. Den hyllades stort då den släpptes som inbunden: Dagens Nyheter skrev:
”Miira-trilogin /är/ såväl språkligt som tematiskt en bragd, det är sällan svensk litteratur har den här sortens kraft.”
Jag håller med i vartenda ord. Eija Hetekivi Olsson skriver så det känns ända in i märgen. Jag känner det som att jag är en del av Mira och en del av de olika karaktärerna.

Jag erkänner att den bränner till så djupt att jag knappt står ut att läsa den. Miira kämpar så hårt. Skildringen av Miira är en stark och alldeles realistisk bild av hur det är att komma från nedre delen av arbetarklassen och försöka ta sig någonstans. Hon studerar och jobbar och har hand om sin dotter. Hon vill så mycket och så väl. Men utmaningarna och motgångarna och svårigheterna är många och stora. Men hon kämpar och kämpar.

Miira som nu är 33 år studerar till lärare på universitetet, praktiserar på ett gymnasium och jobbar i en mataffär för att få livet att gå runt. Hon är uppväxt i en förort och nu vill hon utbilda elever och förbereda dem för en framtid då de är belästa och kunniga, fyllda av det självförtroende som medelklassens barn är sprängfyllda av.

På ett mycket bra sätt beskrivs hur Mira upplever att klasskamrater och lärare på universitet lever långt från samma verklighet som hon. De snackar och engagerar sig för mycket i kungar och andra gubbar. Utbildningen tar upp alldeles för lite om omvärlden och ingenting om hur man planerar en lektion.

Men så upptäcker Miira att henna femtonåriga dotter Nova mår dåligt. Nova är mobbad i skolan av både elever och lärare. Där börjar Miiras desperata kamp för sitt barns rätt till respekt. Jag blir så ledsen när jag läser och inser att det är en verklighet för många barn som vi läser om.

De unga vi dödar är bland det starkaste som getts ut i Sverige på många år. Berättelsen är stark och rättfram och språket tar sig in i mig som läsare.