Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Popmusik

Skivrecension: The Bells – Threads

by

The Bells är en svensk poptrio, en klassisk sättning med trummis, bassist och gitarrist.

Och musiken låter därefter, det är soft modern popmusik med inslag av svårmodiga texter.
Det är nostalgiska tillbakablickar, ånger och saknad i vuxen popförpackning.

Sångaren, Jonas Tenglund, är stundtals tveksam och är i mitt tycke det gruppen har att jobba mest på inför framtiden.

Albumet har 10 spår:
Open forests, Closed fields
River’s Hand
We kick back
I owe my life to more than I can mention
Reading
After summer
All our relations
No waves
Outside
Looking for a career

Smakprov på albumet kan avlyssnas på The Bells hemsida.

Många av låtarna skulle platsa på Lugna Favoriter vilken dag i veckan som helst.

Bästa låt: River’s Hand

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

The National till Lund och Stockholm

by

Det här tänker Kulturbloggen inte missa:
28 februari – Lund, Färs & Frosta Sparbank Arena
1 mars – Stockholm, Cirkus
Då spelar The National i Sverige.

Pressmeddelande:

”Making something heartfelt is our only concern”, förtäljer The National från Brooklyn på någon hemsida. I en mening summerar de därmed inte bara sin egen musik, utan sätter fingret på den nerv som präglat 2000-talets våg av amerikansk, expressiv indierock.

Det handlar om nära livet-upplevelser, om musik som vill förmedla något kännbart. Men där samtida fenomen som Yeasayer, Band Of Horses och Local Natives står för det naturnära och folkliga, representerar The National något mer elegant, något förfinat, och framförallt något uppriktigt utelämnande.

Mitt emellan mainstream och underground, på avstånd fast nära, rastlös men ändå gripande, skär musiken fåror på ställen i människors känsloliv de inte alltid vill exponera. Sångaren Matt Berningers omskakande baryton berättar om utelämnande mot en fond av bitterljuva molltoner som skapar lika visuella som emotionella sinnebilder. Man ska akta sig för The National om man är rädd för att påminnas om sin egen längtan och sina sköraste hemligheter.

Men på något sätt kan inte världen värja sig. Med genombrottseposet Boxer (2007) bara några år bakom sig har The National sett sina urbana bekännelser komma längre än någon hade trott. Såväl R.E.M. som Arcade Fire har bett om deras turnésällskap, och låten ”Fake Empire” valdes att tonsätta Barack Obamas segermöte i Chicago den där natten för drygt två år sedan.

Och med High Violet (2010) har The National slipat det djupblå, dramatiska uttrycket så att den som vistas i dess närvaro får vara med om ett av de där tillfällena när musik inte bara blir underhållning, utan ett uttryck för mänsklighet.

Vi ser ut genom fönstret på natthimlen. Ljusen från storstadskvällen spelar mot de lågtgående molnen, och The Nationals soundtrack sammanfattar vad vi hoppas på men inte alltid når.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Bryan Ferry – saknad röst tillbaka med Olympia

by

Kate Moss på omslaget till OlympiaOlympia är Bryan Ferrys nya skiva, men det är låtarna i den gamla stilen som funkar bäst. Hans utflykt till moderna monotona låtar, kunde han gärna låtit bli, känns mest som ett desperat försök att låta modern.  Dock är det en välkommen comeback för en av de starka rösterna som släpps den 27 oktober. Får en svag fyra från Kulturbloggen.

Det är bara tre år sen han släppte den förra soloskivan, men det känns som detta är en verklig comeback. Det är hans trettonde studioalbum sedan 1973, så karriären har sakta puttrat på. Bryan Ferry fyllde 65 i september, och han hans röst har förändrats. Idag pratsjunger han som så många andra äldre röster. Dock är det ett kärt återhörande. Skivan inleds med en malande sång, ”you can dance”  och det är också första singeln. Ett ganska konstigt singelval, då den funkar bättre på en klubb i en ommixad version än i radion, och den är också släppt i minst fem remixer.  Därefter börjar skivan på riktigt, så hoppa gärna över det första spåret.

Det är ett namnkunnigt gäng som arbetet med den nya skivan. David Gilmour, Jonny Greenwood, Nile Rogers, Mani, och Flea är idel kända namn, vi skulle kunna starta en frågasport om vilka band de är kända från. Till det gänget ska läggas delar av gamla Roxy Music, Phil Manzanera, Andy Mackay och Brian Eno.

Nästa låt, Alphaville, skulle fungera mycket bättre som singel, och här hörs gamla takter av Bryan Ferry i den drömska popmusiken. Musik som passar bättre till den italienska filmen Alhaville än de mer kända popsyntarna från Tyskland.  Skivan rullar på så, och är klart värd en lyssning, om du gillar 70-tal blandat med nya rytmer.

I covern ”Song to the siren” sjunger Bryan ”Here i am”, och det är verkligen känslan, här tar han plats igen, och vänder tillbaka till det som gjorde honom stor på 70-talet.

Bryan Ferry startade sin karriär som sångare i Roxy music, en grupp som blev känd för att alltid ha vackra kvinnor på sina skivomslag. Tidigare har Bryan Ferry mest haft porträtt på sig själv på sina soloskivor, men nu har han tagit med sig vanan med vackra kvinnor på skivomslaget från Roxy music. Dock är det en ensam kvinna och det är bara en ansiktsbild. Det är Kate Moss. En bild som ska visa på ”glamouren” på den nya skivan.

En trend idag är att nya skivor släpps i många olika versioner. Olympia släpps i tre olika versioner i Sverige. En CD med tio låtar, en CD + DVD med två extra låtar och en 30 minuters dokumentär. Dessutom finns det en dubbel-CD-version med DVd och bok. Den versionen har 2+7 extralåtar och kostar hela 699 kronor. Tar vi med olika versioner som finns utomlands, så kommer det bli otaliga olika versioner för de största fansen att köpa.

Vi säger välkommen tillbaka, och inser att rösten varit saknad.

Marina and the diamonds “I am not a robot” årets pophit?

by


Marina and the diamonds har gjort årets kanske största pophit. “I am not a robot” klättar på Itunes-listan efter att Lindex har använt låten i sin TV-kampanj. Låten klättrar på Itunes och ligger i skrivande stund top 10, den är även 11 på tracklistan. Albumet ”Family Jewels” klättar även den på Itunes och ligger top 30.

Bakom artistnamnet Marina döljer sig en 24-årig grekisk/walesiska 24-åringen Marina Diamandis och hennes kompband The Diamonds. Tillsammans skapar de ett unikt sound och överglänser de flesta andra av dagens akter. Karriären inleddes med en EP full av våghalsiga remixer, sen kom debuten ”The Family Jewels” som innehåller hitsingeln ”I am not a robot”. Marina kör sin alldeles egen stil vad gäller både scenkläder, sound och uttryck.

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Marina and the diamonds?

Lite från ett pressmeddelande:
Efter en lysande spelning på årets Way Out West festival i Göteborg kommer Marina och hennes diamanter tillbaka till Sverige i höst. Den 22 november spelar Marina & The diamonds på Nalen i Stockholm, för att sedan ta sig vidare till Göteborg och Pusterviksbaren den 23 november.

“Hailed as the new Kate Bush and certain to be one of 2010’s most ubiquitous tips, her debut album proves she’s got the depth of tunes and ideas to match the hype.”- The Guardian

The Family Jewels är producerad av Liam Howe (Ex-Sneaker Pimps), Biff Stannard (Kylie) och Pascal Gabriel (Ladyhawke) och låter inte som någon annan debutant av vår tid. Marina är ett äkta original som som har färgat denna poppärla med hjärta och själ. 12 låtar, 42 minuter, lång – The Family Jewels är delvis självbiografisk, delvis saga med ett sound som spänner från gnistrande pop i “Shampain” och “Hollywood” till mjuk glänsande elegans i “Obsessions” och “Numb”; poppunk i “Girls” och sprittande “Mowgli’s Road” och “Hermit the Frog”.

Videon till ”I am not a robot” kan du se nedan.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Jenny Lewis och Johnathan Rice släpper album tillsammans: I'm having fun now

by


Jenny Lewis och Johnathan Rice har tidigare spelat på varandras skivor. Först nu tar de steget fullt ut och gör ett album tillsammans, det har passade nog fått namnet: I’m having fun now. 29 september släpps albumet i Sverige.

Kulturbloggen har fått tillfälle att lyssna igenom skivan några gånger före skivsläppet.

Dagens skiva gav albumet betyg 7 av 10 möjliga:

Varken hävdelsebehov eller ett sökande efter sound gör sig påmint på albumet. I’m Having Fun Now är en fullkomligt självklar popskiva av två personer som äntligen får göra något tillsammans. I fred. Och det är svårt att hitta de starka spåren. För de är där nästan allihop. Mot slutet dippar det något. Slavedriver låter som Blur en dålig dag och Committed som förmodligen ska vara en euforisk avslutning på albumet känns felplacerad. Men spår som Switchblade och fantastiska Animal går att lyssna på gång efter gång. Så enkelt. Så perfekt.

Jo, det är ganska bra formulerat. Låtarna är mjuka, det är finstämd pop. Sångerna blir allra bäst när jag stänger av omgivningen, sätter mina bästa hörlurar på öronen, ligger ner och blundar och bara låter musiken flöda över mig.

Dagens Nyheter gav också albumet högt betyg, 4 av 5:

Det låter som om The Beach Boys möter The Cars, fast mest av allt understryker den här skivan att Jenny Lewis är en av de mest begåvade artisterna i sin generation.

Sterogum, en av de största musikbloggarna, berättar att Jenny och Johnathan åker på en liten turné tillsammans också, fast ännu så länge bara i USA.

Relaterat:
Recension i Corren

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,