Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Apollo 11

by

Apollo 11
Betyg 3
Svensk biopremiär 23 augusti 2019

Neil Armstrongs citat måste vara ett av världens mest spridda: ”One small step for man, but, one giant leap for mankind.”

Armstrong var världens första människa på månen. I år är det 50 år sedan den första månlandningen. Jag var en skolbarn på den tiden och minns hur mina föräldrar och alla grannar följde det i tv, som om jag minns rätt direktsändes över hela världen i både radio och tv. Det är en filmupplevelse att se denna dokumentär.

Att framställa filmen har tagit 50 år. Regissören Todd Douglas Miller (som gjorde filmen Dinosaur 13) fick tillgång till en nyupptäckt trave av 65 mm film, och mer än 11.000 timmar okatalogiserade ljudinspelningar.

Vi får följa NASA: s mest berömda uppdrag – från astronauternas perspektiv, teamet i Mission Control och de miljontals åskådarna på marken. Människor kom från hela världen för att vara med och själva bevittna när rymdraketen for iväg.

Jag tycker att det kan vara svårt att förstå att människor faktiskt klarat av att konstruera en sådan raket och lyckas planera dessa bana och att det gick att kommunicera med astronauterna under färden och till och med när de gick på månen. Detta skedde flera decennier innan Internet slog igenom. Det är fascinerande.

Vad jag saknar är något form av diskussion eller tanke kring betydelsen av månlandningen och kostnaderna. Det fanns då och har alltid funnits kritik av hur dyra dessa projekt är. Hur är vi människor beskaffade när vi kan lägga sådana enorma resurser på att landa på månen när vi inte klarat lösa svälten som fortfarande barn dör av i fattigare länder? Jag förstår att regissören kan ha tänkt att det blir för spretigt att ta med sådana aspekter också. Men det som gör en del dokumentärer till mästerverk är att det filmen skildrar samtidigt handlar om något mer, om våra liv, om samhällets utveckling. Denna dokumentär är mycket fascinerande och vi får en stor inblick i hur månprojektet Apollo 11 förlöpte. Absolut. Men det sätts inte in i någon samband av något slag, det är filmens sämre sida.

Det finns teorier om att månlandningen inte skett på riktigt. Det är svårt att ta sådana konspirationsteorier på allvar efter att ha sett vilket enormt stort … hur många människor som var involverade och var med och skötte datorerna under månfärden. Att få så många människor att tiga om att det är en bluff, det är inte möjligt.

Apollo 11 har svensk biopremiär 23 augusti men den förhandsvisades på 50-årsdagen 20 juli för över 1.200 besökare. Jag tror det är en film som kommer att dra en stor publik.

Filmrecension: Good Boys – klichéer och förutsägbar sensmoral

by

Good Boys
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 augusti 2019
Regi Gene Stupnitsky
I rollerna Jacob Tremblay, Keith L. Williams, Brady Noon, Molly Gordon, Lil Rel Howery, Will Forte m fl.
Censur: 7 år i vuxens sällskap (annars 11 år)

Amerikanska filmer, eller i varje fall en hel del Hollywood-produktioner, när de skildrar barns uppväxt är i miljöer som känns väldigt främmande för svenska förhållanden. Som nu i Good Boys. Huvudkaraktärerna, tre tolvåriga, bor i ett riktigt välbärgad område med fina hus. Och hur förhållandena i skolan skildras känns också väldigt långt från svenska skolors miljöer. Eller så har Sverige amerikaniserats så mycket att detta känns igen? Jag har väldigt svårt att engagera mig för handlingen.

Filmen får betyg 2, men det är en svag tvåa. Filmen är fylld av klichéer och karaktärerna är överdrivna på ett fjompigt sätt och det mesta är väldigt förutsägbart. Max pappa är bortrest och har en drönare hemma, en drönare Max är förbjuden att använda. Givetvis kan Max inte undvika att använda drönaren.

Huvudpersonen är tolvårige Max som har två bästa vänner, Thor och Lucas. De tre är lite skolans udda personer. Eller i vilket fall som helst tillhör de inte de coola. Fast det är deras stora dröm att få vara en i det coola gänget. Eller Lucas drömmer om det. Max drömmer mest om att få kyssa den flicka han är övertygad om är hans livs kärlek.

Så här det oväntade. Max blir inbjuden till en fest med de coola gänget och dessutom får han veta att på festen blir det kyssfest och hans stora kärlek ska vara där. Äntligen får han chansen att kyssa henne. Kanske. Det finns bara ett stort problem. Han är inte säker på hur man gör. Hur gör man en tungkyss? Drönaren har lösningen. Med den kan Max och hans två vänner komma åt att spionera på granntjejen när hon hånglar med sin pojkvän.

Att det blir problem med drönaren och kaos och en mängd förvecklingar behöver jag knappast säga. Det ena för med sig det andra och situationer blir bara mer och mer invecklad med dåliga beslut som involverar oavsiktligt stulna droger, paintball, poliser och skrämmande tonårsflickor.

Varför filmen får högre betyg än 1 beror på att den är lite småcharmig ibland, fast med överdrivan sensmoral.

Filmrecension: Tel Aviv on Fire – av och till absurt rolig

by

Tel Aviv on Fire
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 augusti 2019
Regi Sameh Zoabi

En varm komedi om Israel–Palestina-konflikten där vi får se människor agera mänskligt. Tel Aviv on Fire hade världspremiär på Venedigs filmfestival där den vann Interimpriset och Bästa skådespelare i sektionen Orizzonti. Filmen har varit en publiksuccé i Italien och Frankrike.

Huvudkaraktären är Salam, en 30-årig palestinier, som jobbar som praktikant på en populär palestinsk fiktiv såpopera: ”Tel Aviv on Fire”. Såpoperan sägs utspela sig strax före sexdagarskriget 1967 och spelas in i Ramallah. Serien är en typisk, ganska töntig, såpopera med klichéartade karaktärer. Ganska förutsägbar är serien också, en kvinnlig palestinsk spion ska nästla sin in i den israeliska armén genom att charma in sig hos ett högt uppsatt befäl.

Salam måste passera den israeliska gränskontrollen varje dag för att komma till TV-studion. En dag möter han Assi, chefen för gränskontrollen. Assis fru är ett stort fan av tv-programmet. Salam överdriver och säger sig vara manusförfattare. Assi blir fixerad vid att påverka Salam hur såpans handling ska utvecklas och i den vevan får Salam jobb som en av manusförfattarna då låtsas att han själv kommit på de idéer Assis gett honom.

Det blir en snurrig situation där den ena lögnen tvingar fram nästa. Rent av klastrofobiskt, då det hela tiden finns starka spänningar och hot.

Den är av och till absurt rolig.

Filmrecension: Flykten från DDR – en riktig nagelbitare

by

Flykten från DDR
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 augusti 2019

En spännande nagelbitare, trots att den bygger på en sann historia. Ja trots att jag vet hur de slutade satt jag som på nålar.

Filmen är den sanna historien om två östtyska familjer, familjen Strelzyk och familjen Wetzel, som i september 1979 skapade stora rubriker över hela världen.

Filmens beskrivning från filmdistributören:
I hemlighet ägnade de lång tid åt att själva sy och snickra ihop en luftballong i källaren för att försöka fly från diktaturens DDR till friheten i väst. En våghalsig plan där både förberedelserna och själva färden satte allas liv på spel. Jagade av den största styrka Stasi kunnat mobilisera blir familjens plan en kamp mot klockan där varje sekund räknas.

Filmen är spännande och välgjord med duktiga skådespelare. Den skildrar på ett påtagligt och trovärdigt sätt det kontrollsamhälle och angivarsamhälle som den kommunistiska Östtyskland utvecklats till men också de människor som kunde stå emot att vara angivare. Det är skrämmande att se detta samhälle där medborgare som vara kritiska inte kunde visa sina tankar och prata öppet med sin granne eller sin arbetskamrat utan tvärtom behöva vara på vakt hela tiden. Hur maktlös en medborgare var om den blev misstänkt för att vara kritiskt mot något i det kommunistiska samhället.

Och hur förhindra att barnen berättar för dagispersonal vad föräldrarna sysslar med? Filmen drog in mig i handlingen, jag kände det som att jag var där, jag var med. Det är så riktigt bra filmen fungerar.

Flykten från DDR sätter igång många tankar, I höst är det 30 år sedan Berlinmuren föll. Det är inte så länge sedan. Det är viktigt att vi är medvetna om att människor är kapabla att skapa sådana förtryckande ofria strukturer. Det finns nationer idag också där medborgare är lika ofria och det finns utveckling i en del länder som för mot övervakarsamhället. Det är sorgligt att det inte finns mer rörelser i västvärlden som kämpar för att hjälpa motståndsrörelser i länder med diktatur.

Filmrecension: Scary Stories to Tell in the Dark

by

Scary Stories to Tell in the Dark
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 augusti 2019
Originaltitel: Scary Stories to Tell in the Dark
Regi: André Øvredal
I rollerna: Zoe Colletti, Michael Garza, Gabriel Rush, Austin Abrams, Dean Norris, Gil Bellows, Lorraine Toussaint, Austin Zajur, Natalie Ganzhorn

Lite lustigt är det att en bok för barn med skräckhistorier blir barnförbjuden film.
Jag är inte stort fan av skräckfilm. Många skräckfilmer är dramaturgiskt usla, helt omöjliga att tro på och om de har ett tema är det inte särskilt engagerande. Här har vi något så ovanligt som en skräckfilm som är både spännande och har en förhållandevis intelligent handling och karaktärer det går att sympatisera med och tro på som sannolika personer.

Filmskaparen Guillermo Del Toro som gjorde sådan succé med sina tidigare filmer ”The Shape of Water” och ”Pans labyrint” har producerat Scary Stories to Tell in the Dark, baserad på en klassisk bokserie av Alvin Schwartz. Norrmannen André Øvredal har regisserat den suggestiva historien om nedtecknade skräckberättelser som kommer till liv.

Handlingen utspelar sig i USA 1968 i skuggan av en presidentval i en tid då mängder av unga män tvångsrekryterades för att kriga i Vietnam. I småstaden är Mill Valley förbereder sig ungdomar för att fira Halloween och tre av ungdomarna har planer på att hämnas på Tommy, småstadens främste mobbare.

Bråket mellan ungdomarna gör att de hamnar i stadens spökhus, familjen Bellows ödehus i samhällets utkant, där den plågade, inlåsta unga Sarah många år tidigare nedtecknat kusliga berättelser om fruktansvärda människoöden.

Ungdomarna som hamnar i det spöklika huset hittar Sarah Bellows bok. De inser att deras egna namn finns i den, och att den som nämns i boken kommer att gå en plågsam död till mötes.

En jakt med tiden sätter igång. Ska de hinna rädda sig själva när skriften av blod berättar om deras öden?

Den är spännande och snyggt gjord. En del skräckscener var rätt roliga. Det är en sådan blandning av komedi, skräck och drama som de skräckfilmer har som jag gillar. Det är mer ett drama i skräckmiljö – och det finns en del paralleller till president Reagan, kanske är han den stora skräckmästaren som tvingade ut unga män i kriget.