• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Musikalrecension: Spelman på taket – Dan Ekborg är alltigenom perfekt i rollen som mjölkbonden Tevye

25 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

Spelman på taket
Baserad på Sholem Aleichems berättelser
Med särskilt tillstånd av Arnold Perl
Manus Joseph Stein
Musik Jerry Bock
Sångtexter Sheldon Harnick
Regi Ronny Danielsson
Koreografi Roger Lybeck
Musikaliskt ansvarig Joakim Hallin
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Mikael Kratt
Mask Katrin Wahlberg
Premiär i Dansens Hus, Stockholm 24 augusti 2019

Magiskt, starkt, helgjutet, enastående och Dan Ekborg är alltigenom briljant som mjölkbonden Tevye. Det är som om rollen väntat på att just Dan Ekborg ska träda in i den.

Liksom en spelman på ett tag måste trixa och kämpa för att hålla balansen, lika utmanande är det för den judiske familjefadern Tevye att få ihop tillvaron då allt verkar vara på väg att förändras och rasa. En känsla som många, förmodligen de flesta, kan associera till.

Spelman på taket är en underbar berättelse, en av de stora musikalerna med den världskända sången ”Om jag hade pengar”. När nu Stockholms stadsteater sätter upp den i regi av Ronny Danielsson i Dansens hus är det helt underbart: musiken, koreografin, dansarna, skådespelarna – allt så välgjort och samspelt. Föreställningen tar tre timmar (med en paus) men inte ens sekund känns seg eller långsam. Tiden flyger iväg och jag vill se den igen, en gång till.

Mjölkbonden Tevye är kluven mellan sin tradition och sin kärlek för sina fem döttrar. Deras judiska grupp har levt i den lilla fiktiva ryska småstaden Anateva sida vid sida med majoritetsbefolkningen ryssarna i hundratals år. Genom att hålla fast vid sina traditioner har gruppen lyckats överleva. men sakta men säkert närmar sig hotet från omgivningen. Det är flera hot. Nya värderingar om kvinnors rättigheter gör att Tevyes döttrar själva vill välja sin blivande make medan Tevye förväntar sig att han som familjens överhuvud ska bestämma vem de ska gifta sig med. Samtidigt kommer rapporter om fler och fler byar som rensats av judar.

Musikalen ”Spelman på taket” Spelman på taket är en stark och tyvärr evigt aktuell berättelse om människans behov av traditioner för att hålla den nya tiden och andra hot mot sammanhållningen ifrån sig. Och om den unga generationens behov av att bryta med samma traditioner. Konflikten mellan den trygghet traditionen ger och hur traditionen utmanas av samhällets utveckling är klassisk. Det är något som många kan relatera till. Förföljelse av folkgrupper sker också i vår tid i många olika delar av världen och grupper som tvingats emigrera. Ett sätt att klara den nya situationen kan vara att försöka bevara sina traditioner, som ibland kommer i konflikt med den nya omvärldens värderingar.

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet berättar om bakgrunden till den utsatta situation som de östeuropeiska judarna befann sig i under decennierna kring år 1900, den tid som musikalen skildrar:
Situationen hade sina rötter i medeltiden då engelska, franska och tyska furstar och kungar förföljde sina judiska folkgrupper, då öppnad östeuropeiska härskare sina bygder för flyktingarna. Men efter att de östeuropeiska judarna efter att ha levt tämligen ohotade i hundratals år utsattes de för brutala vågar av repression. Den första stora pogromen i Ryssland inträffade i Odessa 1821 och det blev vida värre under seklets andra hälft.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dan Ekborg, Dansens Hus, Musikal, Musikalkritik, Recension, Stockholms stadsteater, Teaterkritik

Filmrecension: 438 dagar

22 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

438 dagar
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 augusti 2019
Regissör Jesper Ganslandt
Manus Peter Birro
I rollerna: Martin Schibbye – Gustaf Skarsgård
Johan Persson – Matias Varela
Abdullahi Hussein – Faysal Ahmed
Werar (Vice President) – Nat Ramabulana
Jens Odlander (Ambassadör) – Fredrik Evers
Linnea Schibbye – Josefin Neldén

Att göra en film som bygger på verkligheten har sina utmaningar. 438 dagar bygger på händelserna då de två svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson greps av etiopisk militärpolis då de illegalt tagit sin in i området Ogaden för att hitta bevis på hur ledningen för Lundin Oil (där den dåvarande svenska utrikesministern Carl Bildt) suttit med i styrelsen) varit medveten om de övergrepp som civilbefolkningen utsattes för på grund av jakten på olja.

Martin Schibbye och Johan Persson greps och dömdes för att vara terrorister, eftersom de fått hjälp av en motståndsrörelse för att ta sig in i området. Filmen skildrar hur de tar sig in i Ogaden, vad som händer när de greps och tiden i fängelse och en del av spelet bakom kulisserna som utspelades för att få ut dem från det etiopiska fängelset.

Vi som ser filmen vet ju att de så småningom benådades och släpptes. Det gör att jag som publik inte sitter på nålar och undrar hur det ska gå. För mig gör det inget. Filmen känns relevant. Framför allt känns det hur de två lider när de tvingas ge avkall på sanningen på grund av den så kallade tysta diplomatin. Diplomater ger dem rådet att erkänna att erkänna för att ha större chans att bli släppta.

En annan utmaning filmen ställs inför är att den inte bara bygger på verkligheten, den bygger på boken ”438 dagar: vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar” som Johan Persson och Martin Schibbye skrev efter att de blivit fria. Det finns en del ur boken som jag saknar i filmen, framför allt saknar jag skildringar av de kontakter de knöt med andra fängslade journalister som satt i samma fängelse. I synnerhet känns detta som en brist då som regissör lyft fram yttrandefrihet om ett av filmens teman.

Filmens styrka är den mänskliga aspekten, att det riktigt känns hur påfrestande det är för dem både att vara gripna och under första tiden vara under ständigt dödshot och sedan fängslade i en fängelsemiljö som skiljer sig rejält från svenska fängelser och utöver det den press de utsätts för av diplomatin och av etiopiska rättssystemet som förfalskade bevisföringen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Toy Story 4

21 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

Toy Story 4
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 augusti 2019
Tillåten från 7 år och visas i 3D och 2D i en svensk dubbad version samt i engelsk originalversion
Svenska röster Jan Mybrand, Fredrik Dolk, Robert Gustafsson, Anette Belander, Anna Björk, Kodjo Akolor, Adam Alsing, Anna Book m.fl.

Den första filmen i serien Toy Story var charmig, rolig och kom med något nytt. Hur många gånger går det att mjölka ur samma ko? Förmodligen flera gånger till, eftersom de som såg Toy Story 1 som barn nu kan vara föräldrar och vilja gå på nummer 4 med sina barn.

Visst, Toy Story 4, har bra kvalitet, snygga datoranimeringar av dockfigurerna, en varm gullig historia om att vara lojal och att lyssna på sitt hjärta. Men samma nivå som den första kommer inte fyran upp till. Fast det räcker väl bra som det är, kan jag tänka mig att många tycker. Den som går på Toy Story 4 vet rätt tryggt vad som väntar. Det är i stort sett samma historia som i de tidigare, med viss variation men ändå.

Samma leksaker är fortfarande med. Lite osannolikt, förstås. Skulle leksaker som Woody, cowboyfiguren, hålla för ytterligare ett barns lek – och dessutom: vilket barn leker med dessa figurer idag när det finns Pokemon och Star wars och Spindelmannen. Men det köper vi för berättelsens skull.

Woody har det lite jobbigt eftersom hans barn, Andy, blivit stor och flyttat för att studera. Den lilla flickan Bonnie har tagit över Woody och hela gänget. Woody är inte Bonnies viktigaste leksak, vissa dagar tar hon inte ens ut honom ur garderoben. Ett hårt öde. En dag gör Bonnie en hemmagjord leksak av en plastgaffel och denna, som för namnet Gaffe, blir hennes allra käraste leksak.

Det blir en hel problem med Gaffe. Först och främst vill Gaffe inte ens vara en leksak så han försöker fly. Woody försöker hålla kvar honom, av lojalitet med Bonnie, för att hon ska vara lycklig. I den vevan åker Bonnie på en liten semester med sina föräldrar i en husbil och har med sig sina leksaker. På en campingplats hamnar Woody och Gaffe i en antikvitetsaffär där det finns några riktigt läskiga dockor. Denna delen av filmen är kanske lite skrämmande för de minsta, de vuxna kommer säkert att ha rätt kul åt dessa scener. De läskiga dockorna påminner om en berömd docka i en skräckfilm.

Toy Story 4 är en hygglig familjefilm, ett efterlängtat återseende av karaktärer för den som sett tidigare filmer i serien. Den når inte upp till riktigt samma nivå som den första. Men den är välgjord, rolig och varm och fungerar som en familjefilm.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Toy Story 4

Filmrecension: Apollo 11

20 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

Apollo 11
Betyg 3
Svensk biopremiär 23 augusti 2019

Neil Armstrongs citat måste vara ett av världens mest spridda: ”One small step for man, but, one giant leap for mankind.”

Armstrong var världens första människa på månen. I år är det 50 år sedan den första månlandningen. Jag var en skolbarn på den tiden och minns hur mina föräldrar och alla grannar följde det i tv, som om jag minns rätt direktsändes över hela världen i både radio och tv. Det är en filmupplevelse att se denna dokumentär.

Att framställa filmen har tagit 50 år. Regissören Todd Douglas Miller (som gjorde filmen Dinosaur 13) fick tillgång till en nyupptäckt trave av 65 mm film, och mer än 11.000 timmar okatalogiserade ljudinspelningar.

Vi får följa NASA: s mest berömda uppdrag – från astronauternas perspektiv, teamet i Mission Control och de miljontals åskådarna på marken. Människor kom från hela världen för att vara med och själva bevittna när rymdraketen for iväg.

Jag tycker att det kan vara svårt att förstå att människor faktiskt klarat av att konstruera en sådan raket och lyckas planera dessa bana och att det gick att kommunicera med astronauterna under färden och till och med när de gick på månen. Detta skedde flera decennier innan Internet slog igenom. Det är fascinerande.

Vad jag saknar är något form av diskussion eller tanke kring betydelsen av månlandningen och kostnaderna. Det fanns då och har alltid funnits kritik av hur dyra dessa projekt är. Hur är vi människor beskaffade när vi kan lägga sådana enorma resurser på att landa på månen när vi inte klarat lösa svälten som fortfarande barn dör av i fattigare länder? Jag förstår att regissören kan ha tänkt att det blir för spretigt att ta med sådana aspekter också. Men det som gör en del dokumentärer till mästerverk är att det filmen skildrar samtidigt handlar om något mer, om våra liv, om samhällets utveckling. Denna dokumentär är mycket fascinerande och vi får en stor inblick i hur månprojektet Apollo 11 förlöpte. Absolut. Men det sätts inte in i någon samband av något slag, det är filmens sämre sida.

Det finns teorier om att månlandningen inte skett på riktigt. Det är svårt att ta sådana konspirationsteorier på allvar efter att ha sett vilket enormt stort … hur många människor som var involverade och var med och skötte datorerna under månfärden. Att få så många människor att tiga om att det är en bluff, det är inte möjligt.

Apollo 11 har svensk biopremiär 23 augusti men den förhandsvisades på 50-årsdagen 20 juli för över 1.200 besökare. Jag tror det är en film som kommer att dra en stor publik.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Apollo 11, Filmrecension, Månprojekt, Recension, Scen

Filmrecension: Good Boys – klichéer och förutsägbar sensmoral

17 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

Good Boys
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 augusti 2019
Regi Gene Stupnitsky
I rollerna Jacob Tremblay, Keith L. Williams, Brady Noon, Molly Gordon, Lil Rel Howery, Will Forte m fl.
Censur: 7 år i vuxens sällskap (annars 11 år)

Amerikanska filmer, eller i varje fall en hel del Hollywood-produktioner, när de skildrar barns uppväxt är i miljöer som känns väldigt främmande för svenska förhållanden. Som nu i Good Boys. Huvudkaraktärerna, tre tolvåriga, bor i ett riktigt välbärgad område med fina hus. Och hur förhållandena i skolan skildras känns också väldigt långt från svenska skolors miljöer. Eller så har Sverige amerikaniserats så mycket att detta känns igen? Jag har väldigt svårt att engagera mig för handlingen.

Filmen får betyg 2, men det är en svag tvåa. Filmen är fylld av klichéer och karaktärerna är överdrivna på ett fjompigt sätt och det mesta är väldigt förutsägbart. Max pappa är bortrest och har en drönare hemma, en drönare Max är förbjuden att använda. Givetvis kan Max inte undvika att använda drönaren.

Huvudpersonen är tolvårige Max som har två bästa vänner, Thor och Lucas. De tre är lite skolans udda personer. Eller i vilket fall som helst tillhör de inte de coola. Fast det är deras stora dröm att få vara en i det coola gänget. Eller Lucas drömmer om det. Max drömmer mest om att få kyssa den flicka han är övertygad om är hans livs kärlek.

Så här det oväntade. Max blir inbjuden till en fest med de coola gänget och dessutom får han veta att på festen blir det kyssfest och hans stora kärlek ska vara där. Äntligen får han chansen att kyssa henne. Kanske. Det finns bara ett stort problem. Han är inte säker på hur man gör. Hur gör man en tungkyss? Drönaren har lösningen. Med den kan Max och hans två vänner komma åt att spionera på granntjejen när hon hånglar med sin pojkvän.

Att det blir problem med drönaren och kaos och en mängd förvecklingar behöver jag knappast säga. Det ena för med sig det andra och situationer blir bara mer och mer invecklad med dåliga beslut som involverar oavsiktligt stulna droger, paintball, poliser och skrämmande tonårsflickor.

Varför filmen får högre betyg än 1 beror på att den är lite småcharmig ibland, fast med överdrivan sensmoral.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Hollywood, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 26
  • Sida 27
  • Sida 28
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in