Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Missilen – brännande aktuell film om hotet från kärnvapen

by

Missilen
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 november 2024
Regi Miia Tervo

En stark film som är svår att skaka av sig efteråt om kärnvapen och hur hotet om kärnvapenkrig briserar mitt i våra vardagsliv.

Missilen utspelar sig i en by i finska Lappland på tidigt 1980-tal. En berättelse om hotet om kärnvapen från Sovjetunionen och om journalistik och mediers uppgift och om livet som vi måste leva samtidigt som världshistoriens nedslag slår till.

Huvudpersonen är en ung tvåbarnsmamma, Niina. Hennes man, som hon vill skiljas från, är i fängelse. Händelserna utspelas vintertid, kring jul, och det är mycket snö. Niina har varit och hämtat en julgran i skogen tillsammans med sina barn. På vägen hem kraschar hon med vagnen med julgran i ett fönster till ortens tidningsredaktion, Lapplandsnytt. Fönstret går sönder och Niina måste betala lagningen som kommer att bli dyr. Då hon är rätt fattig erbjuder hon sig att istället jobba ihop pengarna på tidningen. Esko, tidningens chef, är rätt skeptisk men låter henne ändå få börja jobba på tidningen en tag.

En sovjetisk missil faller ner utanför byn. Eller vad det nu är som synts och som fallit ner någonstans. Den finländska militären försöker hävda att det kan vara ett UFO. Händelsen uppmärksammas internationellt och på flera håll sägs det att det måste vara en sovjetisk missil som kan ha en kärnvapenspets. Niina börjar nysta i vad det är och intervjuar militärer och ortsbefolkning.

Med tanke på situationen i världen och i Europa just nu med Ryssland anfall mot Ukraina och den ryske presidenten Putins hot om kärnvapen är filmens innehåll brinnande aktuellt.

Niina har stort stöd från sin morfar när hon försöker hitta sanningen bakom missilen men hennes mamma däremot gnäller och motarbetar henne. Hennes mamma tycker inte alls att Niina ska ägna sig åt journalistik. Hon kan väl söka städjobb, menar mamman. Det märks att händelserna utspelas under tidigt 1980-tal. Niina får många gubbsjuka sex-kommentarer från män. Det skulle vara svårt för män att bete sig lika nedvärderande gentemot en kvinna på det sättet idag, när vi upplevt metoo. Inte för att allt blivit perfekt men det grövsta övertrampen har nog försvunnit till viss del. Tidsepoken är mycket väl fångat i filmen.

Den försvunna missilen väcker stort intresse från hela världen och många militärer och journalister från andra länder kommer till bygden. Alla har olika idéer om vad som hänt men helt klart har myndigheter lagt locket på. Niina är aktiv och försöker hitta sanningen. Hon visar sig ha anlag för att vara journalist.

Mitt i alltihop inleder Niina en relation med en av de unga soldaterna. Men livet är aldrig enkelt. Då kommer hennes våldsamma make tillbaka. Han har släppts ur fängelset och vill att de ska leva tillsammans som en familj igen. Niina har svårt att säga nej. Inte blir det lättare för henne att säga nej då hennes mamma gör allt för att hon och maken ska återförenas. Men hennes ena syster slänger ut honom då hon är säker på att den som en gång varit våldsam kommer att vara det igen. Ingen lätt situation för Niina. Hon tvekar om vad hon ska göra. De har trots allt två barn tillsammans.

Det är som livet oftast är. Även om en journalist är jätte-engagerad i en nyhet pågår livet med familj samtidigt och påverkar möjligheten att fokusera på grävandet. Detta är filmens styrka och samtidigt dess svaghet. Det är lite för många berättelser som vävs samman och filmen blir därför lite spretig och mindre tydlig. Men den i hög grad sevärd. Den har fantastiskt miljöfoto från snöiga finska Lappland. Huvudrollsinnehavaren Oona Airola är enastående duktig. Hon belönades med Dragon Award Best Acting för sin roll i filmen på Göteborgs filmfestival 2024.

Filmen baseras på verkliga händelser, fast dramatiserade, förstås.

Missilen är en brännande aktuell film om hotet från kärnvapen. Och som livet är, slår stora hot till mitt i vardagslivet.

Filmrecension: Human Forever – Den vackraste och mest berörande dokumentär jag sett

by

Human Forever
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 november 2024
Regi Jonathan de Jong

Jag är helt omskakad av alla känslan ett att ha sett denna dokumentär. Det är den vackraste dokumentär jag någonsin sett. Och samtidigt berättar den om något mycket sorgligt, bedrövligt – men den är också fylld av hopp. Denna film, denna dokumentär, är djupt berörande och tankeväckande – ja den handlar om livet och det allra, allra viktigaste vi har och borde vårda: medmänskligheten och respekten för varandras rätt att finnas till. Men åh så långt världen är från detta.

Artikel 25 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna säger:
Envar har rätt till en levnadsstandard, som är tillräcklig för hans egen och hans familjs hälsa och välbefinnande, däri inbegripet föda, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala förmåner, vidare rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter, över vilka han icke kunnat råda.

Att vi är långt från detta, det är väl de flesta medvetna om. Det finns många som svälter, lever i krig och förföljs. Men det finns ytterligare några som oftast förlorat sin frihet och inte behandlas människovärdigt: de som åldrats och alldeles speciellt de som fått någon form av demens. Idag lever 55 miljoner människor över hela världen med demens i någon form. År 2050 spås den siffran att vara över 139 miljoner. Chansen att denna film handlar om din framtid är 1 på 5.

Vad gör då världen för de som är dementa? Vi får följa den unga holländske mannen och sjuksköterskan Teun som reser runt och besöker äldre och dementa människor världen över. Teun är helt fantastisk. Han verkligen ser människor och kan bemöta äldre och dementa med respekt och som en människa till en annan.

Sanningen är att i synnerhet västvärlden har valt bort alla människor som inte är unga, vackra, energiska och framgångsrika och den som är äldre är oftast maktlös och förbisedd i länder som Sverige och Storbritannien. I Sverige råder, som många är medvetna, en genomgående diskriminering av äldre. Se bara på hur medieföretag som Expressen och Aftonbladet och Dagens Nyheter aldrig skulle nyanställa någon som fyllt 45. Sverige är ett av de länder som verkligen har mycket att lära av denna dokumentär och där många i den svenska eliten för skämmas. Utan tvekan. Vad händer med ett land där bara de starkaste och vackraste hyllas? Där de svagare grupperna inte längre har frihet och ofta inte ens får välja om de vill ha gul eller röd saft på demensboendet?

Men den här dokumentären ger så mycket hopp också. Vi får se människor världen över som ser människor och bemöter också den som är dement med respekt. Fakta är ju att ganska få som är dementa är dementa dygnets alla timmar. Det går absolut att nå fram till dem, många gånger. Det är helt underbart att se Teun prata med äldre och dementa.

Human Forever är mycket välförtjänt utsedd till årets bästa dokumentär på flera filmfestivaler och vinnare av Publikpriset för bästa dokumentär under årets upplaga av Guldkalven i Holland.

Filmens svenska distributör skriver om filmen:
Human Forever – En film om kärleken till mänskligheten
Den 24-årige vårdinnovatören Teun Toebes har ett uppdrag: att förbättra livskvaliteten för personer med demenssjukdom. Han har bott på en sluten avdelning på ett vårdhem i flera år när han bestämmer sig för att ta sitt uppdrag till nästa nivå. Under en resa jorden runt utforskar han och hans gode vän och filmskapare Jonathan de Jong hur demens hanteras i andra länder och vad vi kan lära av varandra för att göra framtiden vackrare och mer inkluderande.

Filmen ger mycket hopp. Teun Toebes och regissören Jonathan de Jong fokuserar mest av allt på att visa bra alternativ och intervjuar människor som tror på att det går att förbättra livsvillkor för de som är dementa.

Miia Kivipelto, en av världens ledande forskare om demens där professor i klinisk geriatrik vid Karolinska institutet och berättar om Finger-metoden som är baserad på vetenskapliga stuidersom visar att koordinerade livsstilsåtgärder inom fem områden kan förebygga eller fördröja utvecklingen av kognitiv svikt. Det finns många olika risk- och friskfaktorer för kognitiv svikt och demens:
hälsosam kost
fysisk aktivitet
kognitiv träning
sociala aktiviteter
kontroll av hjärt- och kärlrelaterade riskfaktorer

Genom att människor lär sig att leva efter dessa fem råd kan mycket av demens förhindras eller åtminstone drabba mindre hårt. Men all demens går nog inte att förhindra. Human Forever visar framför allt hur människor med demens ändå kan ha bra liv och få känna frihet. De behöver inte låsas in. Den som är dement mår bra av att leva så normalt som möjligt. Det handlar om att se människan. Se att alla har människovärde och rätt till frihet.

Human Forever är så fin, en underbar mjuk och varm dokumentär som bör visas överallt i världen, för makthavare, i skolor, på äldreboenden, på universitet, överallt, överallt.

Relaterat:
Vad vår värld behöver och vad världen saknar – medmänsklighet och rätten att bli gammal

Filmrecension: Ernest Cole: Lost and Found lysande film som manar oss att aldrig glömma

by

Ernest Cole: Lost and Found
Betyg 5
Svensk biopremiär 22 november 2024
Regi Raoul Peck
Berättarröst Lakeith Stanfield
I rollerna Alla otaliga människor på bilderna.

Filmen handlar om den sydafrikanske fotografen Ernest Cole (1940–1990). Han blir Sydafrikas första frilansfotograf under 1960-talet då den rasistiska Sydafrikanska aparthetregimen är som mest repressiv. Filmen som bygger på 6000 negativ tagna under 1960/1970-talen skildrar Coles liv och människors livsvärldar i Sydafrika invävda i varandra. Han slutar skolan 1953, tretton år gammal, när ett nytt rasistiskt utbildningsprogram för svarta införs. The Bantu Education Act, vars enda syfte är att svarta inte ska bli mer utbildade än vad det slavliknande livet i Sydafrika enligt de vita kräver. För mycket utbildning kan vara farligt enligt regimen. I stället tar Cole en examen på korrespondens vid en engelsk skola. Han börjar fotografera när han är 8 år och får sin första egna kamera när han är 10 år av en katolsk präst. Vid 18-års ålder börjar han arbeta för en tidning samtidigt som han följer en korrespondenskurs i fotografering via ett institut i New York. Nu bestämmer han sig för att dokumentera aparthetsystemets systematiska och utstuderade ondska och hur det påverkar människors, särskilt svartas liv.

Med sin kamera tar han tar ögonblicksbilder på människor hela tiden, i alla miljöer och i alla sammanhang. Han vill fånga livet som det är, människor upplevelser av livet så naket som möjligt. Människors kroppshållningar, ansiktsuttryck, blickar och relationer till varandra. Han vill fånga verkligheten som den är, med alla sprickor som visar det mänskliga livets natur. Bilder från massakern i Sharpeville 1960 där ett 90-tal människor blir skjuta och över 200 skadade, många skjuts i ryggen när de försökte fly från polisen. De svartas fattiga och orättvisa liv och de vitas rika och privilegierade liv. Getton för svarta, lyxiga villkor och stora trädgårdar för vita. Skyltarnas tyranni: endast för vita, endast för européer, endast för svarta, endast för icke-européer och varor. Rivning av bostäder och tvångsförflyttningar. Förvisningsläger. Regler, regler och åter regler för svarta. Nästan inga rättigheter och nästan bara skyldigheter. Tvånget att ständigt ha med sig ett särskilda pass för svarta som måste visas upp på minsta befallning. Att inte få gå på stadens gator om man inte kan visa att man är på väg till sitt arbete, exempelvis som tjänare i en vit familj. Juridiska kränkningar. Att riskera bli arresterad för ingenting och kastad i fängelse genom ett snabbt beslut av en rasistiskt domare. Att bli bestraffad med piskrapp. År 1963 döms 17 404 svarta fängslade till piskrapp. Bilder på nervösa, rädda och panikslagna svarta ansikten, ibland sida vid sida med ointresserade avspända vita ansikte. Men också rädda vita ansikten bland svarta ansikten, en rädsla som de i skydda av polisen tar ut genom förakt, hat, ilska och hot. Men också makthavarnas hyckleri. Enligt regimen handlar åtskillnadspolitiken om de goda grannarnas politik. Där goda grannar inte blandas med varandra eftersom de är så fundamentalt olika. Flertalet västledare vill inte vara mindre goda grannar. De säger nej till att blockera handeln med Sydafrika därför att det kommer att drabba de man helst vill hjälpa. Vilket naturligtvis är de själva eftersom exempelvis 70% av allt guld som säljs till västvärlden bryts av svarta gruvarbetare under slavliknande förhållande.

Bilderna avslöjar apartheidregimens orättvisor för omvärlden vilket tvingar Cole till exil i USA. Men att fly är inte helt enkelt. Det blir möjligt, 1966, enbart genom att han lyckas lura en tjänsteman att klassificera om honom från svart till färgad. Regimen skiljer nämligen på svarta och färgade, exempelvis människor med indisk bakgrund. Cole lyckas smuggla med sig alla negativen på livet i Sydafrika till USA. När bilderna ett år senare blir till en bok, House of Bondage, blir han genast berömd i USA och naturligtvis fördömd i Sydafrika där boken blir förbjuden.

Han fortsätter fotografera i USA, i storstaden New York och i den amerikanska södern. Ganska snart upptäcker han att livet i USA inte är så fritt, fredligt och tryggt som han hade förväntat sig. Det är i medborgarrörelsens, de svart pantrarnas och Vietnam demonstrationernas tid. Han är i ett främmande land och känner igen sig alla rasistiska mönstren, han är svart i ett annat rasistiskt system. Han är känd och igenkänd men samtidigt isolerad fattig och ibland hemlös. När han med kamerans som instrument observerade och dokumenterade det amerikanska samhället blir han ibland hänryckt och ibland bedrövad och förskräckt.

I början av 1970-talet söker han sig till Europa och hamnar till slut i Sverige där han bor mellan åren 1968 och 1972. I Stockholm bor det nästan inga svarta men det finns rasistiska mönster, ofta mer subtila än vad han är van vid. I Sverige träffar han bland annat fotografen Rune Hassler som hjälper honom att ställa ut på Liljevalchs.

Efter några år återvänder han till USA och fortsätter fotografera. Men i början av 1980-talet slutar han plötsligt. Dessutom upptäcker han att alla negativen är försvunna. Nu får Cole det svårare och svårare att finna sig till rätta i det amerikanska samhället. Han längtar hem trots att han vet vad som väntar honom. Men han släpps inte in i sitt hemland och tvingas fortsätta leva sitt svåra liv USA. Vid ungefär samma tid upplöses regimen i Sydafrika och Mandela blir fri. Men Cole blir samtidigt sjuk i cancer och önskar inget hellre än att återvända och bli begrav i sitt hemland, som han har längtat till så mycket. Men det går inte. När han ligger för döden kommer hans mamma till USA för att träffa honom en sista gång. Cole dör, kremeras och återvänder genom sin mammas försorg till sitt hemland som aska.

Gåtan med de försvunna negativen får delvis sin förklaring 25 år senare. Coles släktingar blir uppringda av en advokat från Sverige. Negativen har hittats i ett bankvalv i Stockholm. Vems som har placerat negativen där och varför, kan ingen förklara eller kanske inte vill förklara. Negativen överlämnas till Coles arvingar 2018. Men inte alla, Hasselblad Foundation vägrar att överlämna 504 av negativen vilket blir inledningen till juridiska processer som så småningom resulterar i att negativen överlämnas till Coles efterlevande.

Cole är en enastående unik fotograf vilket gör att den filmiska berättelsen som skapas genom bilderna är helt lysande. Filmen skildrar och synliggör apartheidregimens gränslösa rasistiska förtryck på ett sätt som förmodligen inte har gjort tidigare. Det är därför en mycket viktig film. Den manar oss att aldrig glömma apartheid. Kan det hända igen eller snarare, händer det igen just nu någon annanstans?

Filmrecension: Under trottoaren – Stranden – långt ifrån färdig film

by

Under trottoaren – Stranden
Betyg 1
Svensk biopremiär 22 november 2024
Regi Henrik Hellström’

En rörig film, obegriplig sensmoral och en berättaröst och långsamma närbilder istället för drama och gestaltning.

Handlingen kretsar kring en man, Tott, som är uppfödd i en välbärgad akademikerfamilj och kan utan att oroa sig för sin försörjning ägna sitt liv åt att hitta på utmaningar åt sig själv. Under sitt sökande efter olika sammanhang bygger han ett hus åt sig själv, långt ut i skogen och lever där med sina två söner. Deras tid ägnas åt att spela rollspel som Tott hittar på. Det är helt omöjligt att känna något engagemang för människor som inte behöver ägna en sekund åt att fundera på hur de ska få ekonomin att gå ihop. Tott är en slags eremit-guru somt tror sig se och kunna kritiskt granska samhället, utan att själv någonsin behöva jobba. Det hade förstås kunnat fungera som ett tema om filmskaparen närmat sig Tott på ett mer granskande sätt. Eller om Tott inte skildrats som en slags spännande personlighet.

Filmen innehåller väldigt få scener som gestaltar något, istället är det oftast stilla närbilder på skådespelarnas ansikten och en berättarröst som pratar. Det blir sällan bra att låta någon prata som en monolog istället för att gestalta scener och använda dramaturgi.

En bit i filmen har Tott blivit gammal och sönerna är vuxna och han skickar ut dem på ett sista äventyrsspel där de ska lära sig något. I spelet möter de en kvinna som är HR-chef på ett medelstort bolag och hon vill inte gå till kontoret utan vill ägna sina återstående femton år före pension åt att måla. I en annan del av spelet får sönerna hantera en friskolelärare som blir arg på en elev och den tredje karaktären de får ta itu med är en säkerhetsvakt som stjäl ur den gemensamma jobbkassan och till och med har spelat upp hela sin frus pension.

Totts tankar med det hela är förmodligen att göra sönerna kritiskt tänkande gentemot det senkapitalistiska samhället. Det är dock för ytligt skildrat och uppbyggt alldeles för mycket på klyschor och klicheer. Vissa scener är skrattretande. Friskoleläraren går in i en kyrka och sätter sig i en kyrkbänk för att fundera på sitt liv och sitt agerande. Då dyker en präst på honom och nästan tvingar honom att lyssna på sin uppfattning. Det är bara det att vad prästen säger är långt ifrån var kristendomen i Svenska kyrkan handlar om. Dessutom är det högst orealistiskt att en präst i Svenska kyrkan skulle dyka på en besökare så direkt. Tvärtom står ju Svenska kyrkan för att människor ska ha integritet och få lugn och frid i kyrkan utan att bli påhoppad av någon som vill missionera.

En annan scen där jag undrar hur regissören har tänkt är när friskoleläraren springer omkring i skogen och har bärsärkagång med en shinai, ett japanska kendosvärd. Han hugger helvilt. Som läraren använder och svingar detta bambusvärd skiljer sig totalt från hur kendosvärd används inom kendo. Nu springar han runt som om svärdet vore ett vikingasvärd. Jag undrar om det är någon dold tanke bakom det eller okunskap om hur kendosvärd används?

Inledningen av delen med den manliga friskoleläraren var slarvigt ihopklippt. Denna ständiga berättarröst berättar att läraren har hand om sin son varannan vecka. Plötsligt står han vid ett bord med en pojke mitt emot sig. Läraren tillrättavisar denna skolpojke för att pojken kallat en flicka för hora. Eftersom det kommer direkt då berättarrösten sagt att han bor med sin son varannan vecka är lätt att vi som tittar tror att det är sin son han pratar med. Men det är en annan skolpojke, en elev. Sådant tycker jag är slarvigt.

Jag fick tvinga mig att se klart filmen. Det var länge sedan jag såg en film som kändes så totalt ointressant. Ändå har jag ett stort och genuint intresse för existentiella frågor. Men här blir det existentiella gestaltat av tre män som i ett spel ska undersöka några samhällsfrågor som det känns att de egentligen inte förstår ett enda dugg av.

Denna film är långt ifrån färdig. Den rymmer flera intressanta frön till teman, men den behöver klippas om och få mer gestaltat och mindre berättarröst, färre stilla närbilder och mer handling och ageranden. Ja förmodligen mer fokus på en berättelse instället för att flyta ut i alldeles för många trådar, tankar och småberättelser. Tott är dessutom väldigt trist som karaktär. Vad är han för guru?

Filmrecension: Den svenska torpeden – en film som kommer att tävla om många filmpriser

by

Den svenska torpeden
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 november 2024
Regi Frida Kempff
Manus Marietta von Hausswolff von Baumgarten och Frida Kempff

En slags Rocky-berättelse, ni vet någon som kämpar mot alla odds och ändå lyckas med något häpnads väckande, otroligt och imponerade. Fast ur en kvinnas situation vid tiden strax före andra världskriget utbrott, vilket gör att denna kämpande underdog möter hundra gånger starkare motstånd än Sylvester Stallones Rocky någonsin gjort i någon film.

Den svenska torpeden bygger på verkliga händelser och är en skarp och mycket realistisk skildring av kvinnors situation vid tiden för andra världskrigets utbrott, en film som fyller mig med me mängd olika känslor och tankar. Jag såg den tillsammans med flera vänner som var djupt påverkade av berättelsen. Berättelsen bygger på den sanna historien om simstjärnan Sally Bauer som riskerade allt för att förverkliga sin dröm att simma över Engelska kanalen. Regissören Frida Kempff tar sig skickligt förbi den fälla som många regissörer annars fastnar i när de skapar ett drama som bygger på verkliga händelser: Kravet att följa verkligheten så strikt att det mer blir en redogörelse än ett drama. I den svenska torpeden fungerar det dramaturgiska och jag får aldrig känslan av att det är tillrättalagt för att stämma exakt med hur allt gick till. Samtidigt är det högst realistiskt. Kvinnors situation i Sverige och för den delen i hela världen och i Europa handlade om att vara hemmafruar, att passa upp på man och barn.

Handlingen utspelas Sommaren 1939 och andra världskrigets utbrott hänger som ett hotande moln över Europa. Sally Bauer bröt mönstret för den traditionella kvinnorollen. Hon var ensamstående mamma och älskade att simma, mer än något annat. Hon hade en stark dröm, en längtar, ett syfte, ett mål att simma för Engelska kanalen.

Sally Bauer fick kämpa hårt, varken hennes familj eller omgivningen över huvud taget var förstående eller stöttande. Hon var ensamstående mamma. Pappan till hennes barn var gift och hade barn i Danmark. Ingen förstod hennes starka drivkraft. En mor ska inte överge sitt barn för att åka iväg och simma långt, det var den inställningen omgivningen hade och som hon ofta fick höra. Ingen förstod hur hon kunde satsa allt på simningen vilket förde med sig att hon ibland övergav sitt barn och ingen ville direkt ge henne stöd så hon kunde satsa på simningen.

Filmen öppnar för många tankar och ger mycket att prata om. Jag tror att alla som ser filmen kommer att ha sitt förhållningssätt och sin syn på handlingen. Det är som att en Tjechov-föreställning som är fylld av olika karaktärer som på olika sätt lurar sig själva eller försöker lura omgivningen och har olika driftkrafter. Vi kan spegla oss själva i filmens karaktärer.
Hur skulle vi själva gjort? Vilka val skulle vi göra? Skulle vi låta simningen styra över alla beslut? Skulle vi låta ett barn på sju-åtta år följa med till område som snart är drabbat av krig, där soldater finns överallt?

Frida Kempff tar härmed plats som en av nya svenska skickliga regissörer och Josefin Neldén imponerar i rollen som Sally Bauer: envis, stark och samtidigt skör, känslig och fylld av kärlke till sin son. Fotot i filmen får högt betyg för alla fantastiska bilder, speciellt havsmiljön. Det här är en film som helt klart kommer att vara med i nomineringar till många filmpriset.

Det finns en hel del information om Sally Bauers simprestationer på Wikipedia:
Sally blev känd 1931 då hon simmade över Öresund två gånger, första simning mellan Helsingborg och Helsingör, den 30 augusti samma år simmade hon även mellan Dragör [10] och Limhamn i Malmö (18 km) vid sundets södra del på tiden 6 timmar och 22 minuter.

År 1938 utlovade en dansk firma en prissumma på 5.000 kronor åt den person som lyckades slå det danska rekordet för att simma över Kattegatt. Bauer simmade en sträcka på 48 kilometer mellan Sjællands Odde och Katholm söder om Grenå, men misslyckades i sitt första försök. Vid det andra försöket 3 augusti revanscherade hon sig dock och simmade över Kattegatt på 17 timmar och 5 minuter, vilket var tolv timmar snabbare än det rådande danska rekordet.

Sitt internationella genombrott fick Bauer 1939 då hon simmade över Engelska kanalen, något hon drömt om sedan amerikanskan Gertrude Ederle utfört samma bedrift 1926. 500 försök hade tidigare gjorts, men bara 15 hade lyckats. Med hjälp av sponsorpengar från bland annat Banankompaniet, Gröna Lund, Sandrews och tidningarna Idrottsbladet, Arbetet och Göteborgsposten reste hon 14 augusti till London och tog sig sedan till Cap Gris-Nez nära Calais i Frankrike. Bauer påbörjade klockan 05.50 den 27 augusti sin simning över kanalen och kom i land på den engelska sidan klockan 21.12 samma kväll, vilket gav en tid på 15 timmar och 22 minuter. Under stora delar av simningen fick hon kämpa mot tidvattenströmmar.