Samuel Becketts moderna klassiker I väntan på Godot sätts nu upp på Dramaten i regi av Karl Dunér. Han satte upp pjäsen redan 1990, och nästan 30 år senare, är det dags igen. Denna gång är det Jonas Karlsson och Johan Ulveson som iklär sig Estragon respektive Vladimirs slitna kostymer. Torkel Petersson och Per Svensson spelar Pozzo och Lucky. Premiär på Lilla scenen den 24 oktober.
Ett pressmeddelande:
I väntan på Godot handlar om de båda vännerna Vladimir och Estragon, som vid en landsväg väntar på någon de kallar Godot. Men Godot kan inte komma låter en pojke hälsa, han kommer säkert imorgon. Samma händelseförlopp upprepas i andra akten och som en engelsk kritiker konstaterade ”Ingenting händer, två gånger”.
– Pjäsen är det mest bekväma skruvstäd jag kan tänka mig, där själva tiden, och vad vi gör med den har huvudrollen, säger Karl Dunér om att återigen regissera pjäsen.
Samuel Becketts I väntan på Godot upphör aldrig att fascinera. Beckett skrev pjäsen 1949, i en tid då Europa höll på att läka efter andra världskriget. Den blev en omedelbar succé vid uruppförandet i Paris 1953 och har sedan dess haft ett fast grepp över världens teaterscener. Beckett tilldelades Nobelpriset 1969.
I väntan på Godot med de ikoniska figurerna Estragon och Vladimir har satts upp tre gånger tidigare på Dramaten; 1966 i regi av Jackie Söderman med Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg, 1990 i regi av Karl Dunér med Rikard Wolff och Thommy Berggren, samt 2003 i regi av Birgitta Englin med Jonas Karlsson och Krister Henriksson.
Regissören Karl Dunér har på Dramaten senast satt upp Den fjättrade Prometheus och Krapps sista band.
Medverkande
Jonas Karlsson – Estragon
Torkel Petersson – Pozzo
Per Svensson – Lucky
Johan Ulveson – Vladimir
Pojken – Ernesto Vera-Zavala / Victor Esphagen
Översättning Magnus Hedlund
Regi och scenografi Karl Dunér
Kostym Helle Carlsson
Ljus Torkel Blomkvist
I väntan på Godot, den 24 oktober, Lilla scenen
En nyskriven musikal för de allra yngsta om lek, gemenskap, makt och integritet. En kanin kommer ny till gården där Fnök, Gurgel och Viola leker hela dagarna. Den nya får inte vara med bestämmer de.
Häxjakten av Arthur Miller handlar om några unga flickor i Salem i USA under 1600-talet pekade ut människor i bygden som häxor och beskyllde både män och kvinnor för att ha samröre med djävulen och många dömdes till döden efter flickornas vittnesmål. Berättelsen bygger på verkliga händelser även om det inte är exakt återgivning av de historiska händelserna: Arthur Miller skrev om pjäsen: Av dramatiska skäl har det ibland varit nödvändigt att slå ihop många rollgestalter till en. Antalet flickor har reducerats. Abigails ålder har höjts. Ett flertal domare av ungefär samma rang hr fått symboliseras av Hathorne och Danforth. … Varje rollgestalts öde är exakt överensstämmande med den historiska förlagans öde, och det finns ingen i dramat som inte spelade en liknande – och i vissa fall exakt samma – roll i historien.
Regissören säger i en intervju till journalisten Betty Skawonius, i programmet för uppsättningen: Förhoppningsvis blir det en berättelse om hur lätt ett samhälle kan brytas ned, inte en hjältesaga om några få som handlar rätt när alla andra handlar fel. Utan om allas delaktighet. De som utnyttjar sin maktposition och de som inte använder sin makt. De som agerar, de som löper de och de som håller tyst.
