Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Läser nu: Det stora bankrånet av Knut Kainz Rognerud

by

bankran
Läser nu: Det stora bankrånet av Knut Kainz Rognerud.
Från baksidestexten:

Under några dramatiska månader hösten 2008 kollapsade ett globalt finansiellt system. Banker gick omkull, börsvärden halverades, regeringar fick gå. Antalet uppsägningar ökade snabbt. Företag hade inte längre råd att betala sina lån och pensionärer fick se sina pensioner minska. Men bara två månader tidigare gjorde de svenska storbankerna rekordresultat. På fem år hade de tjänat 200 miljarder kronor.
Det stora bankrånet är en berättelse om hur detta hänger ihop, om hur värdelösa subprimelån i USA påverkar Hans i Vallarum som har problem med kronofogden, om Gatis tragiska öde i lettiska Islice när Swedbank plötsligt försöker rädda sina lönsamma affärer och om de få som försökte varna för den kommande smällen. Men det är också ett reportage om vår tid, om vinnare och förlorare, om girighet och högmod, om falskhet och rädsla, om liv och död.
Knut Kainz Rognerud har gjort nedslag i en värld som tvingats till en svår insikt; att vi står och faller med ett ekonomiskt system som vi inte längre kontorellerar själva, att vi alla är beroende av den globala ekonomin och att en verkstadsarbetare på Volvo i Torslanda kan få sparken när en bank på Manhattan i New York går i konkurs.

I boken växlar författaren mellan nutid och under 1900-talets början då sparbanksystemet föddes. Han skildrar en tid då banker var till för att hjälpa människor att spara till något de behövde. Då en sparbanks chef kunde drivas av visionen om att människor med knappa inkomster skulle kunna spara ihop till exempelvis en symaskin för att kunna sy och laga kläder. Han skildrar en tid då spara-idealet levde.

Samtidigt gör han beskrivningar av hur människor drabbades i Lettland när finanskrisen svepte över världen. Människor där som hade fått lån, oftast av Swedband, hur lätt som helst och i princip utan någon säkerhet. Under finanskrisen drabbas dessa människor svårt medan bankcheferna fortsätter ha goda dagar. Knut Kainz Rognerud skildrar också hur en del lettiska politiker utnyttjar situationen för egen vinning.

Självklart är boken mycket intressant att plöja igenom, nu när vi står mitt i finanskrisen. Förhoppningsvis befinner vi oss i slutfasen, fast det vet vi ju inte. Jag använder ordet ”plöjer”, för även om boken inte alls är skriven på något svårt eller otillgängligt språk är den tung. Dels tung för att det känns rätt hopplöst. Att återvända till den värld och den ideologi som rådde under sparbankernas födelse är en omöjlighet. Det är inte ens önskvärt.

Utvecklingen av samhället, forskning och framsteg, kräver att saker förändras. Spara-idealet reagerade då, senare reagerade Slösa-idealet, nu lever båda sida vid sida.

Jag har inte läst hela boken än, lite drygt halva. Men jag kände att jag ändå ville skriva några rader nu, för det kommer att ta sin tid att läsa klart den. Jag har en alltför stor hög av böcker som väntar på att skriva och ”Det stora bankrånet” är en bok jag helst läser ett par kapitel i taget och sedan smälter dem och tänker på dem. Den är lite på gränsen till en lärobok, fast med ett politiskt engagemang.

Dagens Nyheter har recenserat boken:

Hans bok börjar med att Hans Sandahl, en lite udda själ och tidigare alkoholist, får avslag av den lokala sparbanken på det lån han behöver, 69?000 kronor. Först när hans rekorderliga grannar går i borgen för lånet ordnar livet upp sig så till den grad att Sandahls katta på sista sidan ska nedkomma med ungar.

Historien är tänkt att vara sedelärande: en sparbank som fortfarande haft kvar sin själ hade gett den godhjärtade Sandahl hans pengar, men en bank som fått storhetsvansinne och dragits med i spekulationen på andra sidan Ös tersjön viftar förstås med kalla handen. Men hade den gamla sparbanken, konservativ och försiktig som den beskrivs av Rognerud, verkligen tagit en sådan risk som ett lån till en man utan arbete, inkomster eller tillgångar innebär?

Det stora bankrånet
Författare Knut Kainz Rognerud
Medarbetare Anders Timrén
Förlag Albert Bonniers förlag
ISBN 9100123420
ISBN-13 9789100123420

Relaterat:
Recension i Expressen och Smålandsposten.

Recension: Sherlock Holmes

by

sherlockholmes_4
Så har den då äntligen haft svensk premiär: den efterlängtade filmatiseringen av tidernas deckare: Sherlock Holmes.

En drygt två timmar lång film med massor av spännande bilder från Jack Rippers London: dimmigt, smutsigt och mystiskt, i grått och dovt blått. Men för att vara ärlig: jag hade gärna sett mer av dessa bilder och mindre av actiondelarna som nästan verkar hämtade ur Batmanfilmerna.

Som film ger jag den ganska högt betyg. Den var rolig, spännande och mystiskt och Robert Downey Jr läcker i huvudrollen. Snygg och charmerande. En kvinnotjusare har trätt fram.

Fast nu var det en filmatisering av Sherlock Holmes. Och då är jag inte helt nöjd med resultatet.

Bör en film värderas efter den bok eller roman den bygger på? Filmens regissör Guy Ritchie, Madonnas ex, har uppenbarligen inte litat på Sherlock Holmes egen lyskraft. Detektivhistorierna av sir Arthur Conan Doyle, utspelar sig i ett fascinerande, mystiskt London för ett och ett halvt sekel sedan.

Sherlock Holmes är klurig, smart och analytisk. Filmen har fått lite väl många ingredienser av action. Filmen kunde ha klippts ner femton minuter – och då är det actiondelarna och slagsmålen som kunde kortats ned – och filmen hade lyft.

Jude Law var för mig helt fel i rollen som Doktor Watson. Jag har alltid tänkt mig doktorn som lite äldre än Jude Laws gestalt och dessutom lite mer rundnätt. Robet Downey Jr är verkligen charmig som Sherlock Holmes, men också helt fel egentligen. Sherlock Holmes ska ha helt andra ansiktsdrag och ha mer stil.

Lite fakta om Sherlock Holmes från Wikipedia:

Sherlock Holmes gjorde entré i världen 1887 i samband med romanen En studie i rött, och vann stor ryktbarhet några år senare när de första Holmesnovellerna började publiceras i tidskriften The Strand Magazine. Holmes karakteriseras av sin imponerande iakttagelse- och slutledningsförmåga vilken han då och då prövar på doktor Watson.

Det anmärkningsvärda med Sherlock Holmes metod är att han genomför tämligen moderna brottsplatsundersökningar. Genom deduktion får han fram fakta ur bevis vilket leder till att fallet klaras upp. Sherlock Holmes metod kan därför kallas för en positivism. Det anses allmänt att Sherlock Holmes var den som populariserade kriminalteknik i den form den tillämpas i dag exempelvis av verklighetens CSI och SKL, Statens kriminaltekniska laboratorium.

Nu lär det komma fler filmer, en Sherlock Holmes 2, kommer absolut. Det kom en ordentlig fingervisning om det i slutet. Mer ska jag inte säga om det.

I böckerna om Sherlock Holmes vimlar det inte av damer omkring detektiven och hans doktorvän. Frågan har väl snarare varit om de två hade en relation.

Uppenbarligen läser inte Guy Ritchie Sherlock Holmes-böckerna på samma sätt som jag, i alla fall.

Nej, det är inte någon dålig film. Den hade sitt underhållningsvärde, men som tolkning av Sherlock Holmes var den inte särskilt lyckad.

Svenska Dagbladet gav betyg 3, förresten:

Holmes i Robert Downey Jr:s skepnad är mer Shane McGowan än pipsugande fåtöljdetektiv – han super hårt, boxas och är tyngd av sin förmåga att dra stora slutsatser av små detaljer (något Ritchie mjölkar alldeles för många gånger). Dessutom gjuts lite mörker i hans relation till Dr Watson (en blek Jude Law), skildrad som ett beroendeförhållande.


Sherlock Holmes har förresten en svensk hemsida. Jag undrar just vad hans äkta fans tycker om tolkningen av detektiven i filmen.

Relatetat: Recension i Aftonbladet.
Recension i Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hästpojken – Från där jag ropar

by

hästpojken

Det är alltid de ”smarta” skivorna som hamnar längst upp på de poppolitiskt korrekta årsbästalistorna. De där som likt Animal Collective eller Grizzly Bear kombinerar expermientiellt intelligent pop med svalare texter och melodier, svåra att argumentera emot men i längden lite… tråkiga.

Kanske är det därför jag med jämna mellanrum alltid återvänder till göteborgsscenen, detta mekka för hjärtat-på-manchesterkavajen-känslokaskader á la Håkan Hellström. Ingen ironi, bara (alkohol)romantik och den svartaste cynism. Alibit för göteborgsscenen, det som skiljt romantiken från den mer sliskiga radioditon, har alltid varit att musiken rört sig i någon sorts konformistisk poppunk, escapismen från Smiths och ilskan från Ramones. Hade inte Håkan sjungit som han gör hade mycket färre rört på ögonbrynen.

Kanske är det därför det tog ett bra tag för mig att smälta första singeln från Hästpojkens nya. ””Gitarr & bas, trummor & hat” var så melodifestivalen-blödigt direkt i sitt tilltal, texten staplade klysha på klysha och Martin Eliasons röst lät mest av allt som… Per Gessle. Det aggresiva rastret från punkiga (och visserligen halvtråkiga) ”Caligula” var helt borta och kanske var det bristen på distans till popens tråkigare (kommersiella) avarter som fick mig att rygga tillbaka.

Men jag oroade mig i onödan. När jag med viss bävan spelar ”Från där jag ropar” i sin helhet är det som om allting faller på plats mycket mer än det gjorde på Caligula. Eskapismen finns kvar, den verkar till och med trivas mycket bättre bland stråkar, pianon och akustiska gitarrer. Precis på samma sätt som Mattias Alkberg använde sig av både schlager och dansband på Nerverna för att skapa något väldigt personligt bidrar influenserna till att skapa någonting för pop-sverige unikt, så långt ifrån både Dansbandskampen och Melodifestivalen man kan komma.

Mer rättvist vore att tala om schlagerns 70-tal, ja 70-tal över huvud taget. Det är svartsynt, romantiskt och helt utan ironi och därmed lika direkt drabbande som någonsin Bad Cash Quartet eller Håkan Hellström. Kärleksballader på svenska har sällan känts som så utstående från allt annat som  på ”Små små stunder” och ”Katarina är ett hål”. Och när Hästpojken väl tar i som i drivet arga ”Ett bättre djur” (”Jag har en kula för alla här”) eller rockiga ”Medan vi faller” så är det mycket mer raffinerat än det var på Caligula. Inte intellektuellt och utmanande men ärligt och direkt.

Det är väldigt skönt att det vågas ta steg från den indie vi är vana att höra från göteborgsmaffian. Men i år har Hästpojken varit långt ifrån ensamma om att göra någonting som känns  som en vägbanare för svensk pop. Det har varit ett fantastiskt år med utmärkta skivor från [ingenting], Stefan Sundström, Hanna Hirsch, Mattias Alkberg, Skriet, Olle Ljungström, Anna Järvinen och nu Hästpojken. Istället för ”lyssna även på”-länkar skriver jag: har ni inte hört detta, så lyssna lyssna och inse att det kommer bli ett väldigt spännande deccenium.

Än så länge går det bara att lyssna online om du har spotify premium.

Läs mer i Expressen.
Intervju i DN.

Recension: Nirvana – Bleach (20th Anniversary Deluxe Edition)

by

Nirvana-Bleach

Tjugo år efter originalreleasen släpps nu Nirvanas debutalbum Bleach i en remastrad dubbel-cd utgåva. Albumet som spelades in under tre tillfällen i december 1988 och januari 1989 i Seattle-studion Reciprocal Recording Studios var början på en enorm internationell succé för bandet. Även om det stora genombrottet kom ett par år senare med storsäljaren Nevermind så har Bleach hittills sålt 1,7 miljoner kopior bara i USA.

Den nya utgåvan har remastrats under överseende av originalproducenten Jack Endino och är enligt mig ett måste för varje Nirvana-fan. Den innehåller en tidigare outgiven liveinspelning från den 9 februari 1990 på Pine Street Theatre i Portland, Oregon. Showen innehåller bland annat ”Love Buzz”, ”About A Girl” och en cover av The Vaselines ”Molly’s Lips”, och har blivit ommixad från originalbanden av tidigare nämnde producenten Jack Endino.

Som alternativ till dubbel-cd:n släpps även albumet som en dubbel-LP med vit vinyl precis som originalutgåvan.

En 48-sidig booklet för CD och 16-sidig för LP, med bland annat aldrig förut visade fotografier, en inskannad första skivbeställning med felstavat bandnamn, kontraktet mellan skivbolaget Sub Pop och bandet och mycket mer inkluderas också i denna ”ett måste att ha i skivsamlingen”-utgåva.

I valet mellan CD eller LP, väljer jag personligen dubbel-LP:n men det är en smaksak. På den remastrade Bleach låter Nirvana lika arga, skitiga, kaxiga och bra som jag vill att de ska låta oavsett format.

sika-nirvanaSika

Som också bloggar på Lunki and Sika.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Veckans filmpremiärer: ”Coco Chanel & Igor ­Stravinskij”, ”The Informant” och ”Solisten”

by

coco_chanel_igor_stravinsky

”Coco Chanel & Igor ­Stravinskij”
Ja ännu en film om modeskaparen Coco Chanel. Hon var en stark, självständig kvinna.
DN:s Helena Lindblad som recenserar den här filmen om Cocos kärleksrelation till musikskaparen Stravinskij verkar rätt trött på dem och påpekar lite vasst:

Det enda som saknas för att komplettera bilden av Chanel efter årets två filmer är hennes tid som nazist-hangaround under kriget, en tänkt film som Varietys kritiker skämtsamt kallade ”Coco & Hitler”. Men jag skulle vara helt nöjd om det blev Chanelstopp nu för lång tid framöver

Helena Lindblad gav filmen betyg 2, bland annat tyckte hon att skådespelarena gjorde dåliga insatser:

Mikkelsen är stel som en pinne med sin rätlinjliga snedbena, neurotiska välklippta mustasch och stålbågade glasögon.

Jag håller med om att jag tyckte Mikkelsen gjorde en trist figur. Han spelar Stravinskij som är gift med en lungsjuk kvinna och har fyra barn. Det går inte så lysande för honom ekonomiskt och han tackar ja till erbjudandet att få bo gratis på landet utanför Paris i Coco Chanels stora hus.
Ganska snart inleder han och Coco ett erotiskt förhållande.
Coco är en ovanligt stark kvinna. Hon vill inte gifta sig med Stravinskij, hon driver sitt modeföretag, tar fram en parfym och tar förhållandet med den gode Igor för ett sexuellt förhållande och inget mer med det.
Det är intressant och spännande med att det finns kvinnor som är så starka.
En förutsättning för detta var dock att hon var så välbärgad och så rik. En fattigare kvinna hade aldrig kunnat vara så fri och självständig.
Det hade inte heller gått hundra år tidigare i tiden. Endast då, under 1900-talets början, var tiden mogen i en del västeuropeiska länder för att en kvinna kunde ha den självständigheten.
Jag tyckte filmen var vackert gjord och visst hade sina poänger. jag retade mig på den stele Stravinskij, upplevde honom som preteniös, egotrippad, ja som väldigt många skapande män kan vara.

Också i Svenska Dagbladet fick filmen endast betyg 2, som framför allt tyckte att uppmärksamheten dras mer till inredningen.
SVD har absolut en poäng med det. Filmen har vackra vyer, eleganta inredningar, glamour och modekläder.

Det var väl inte en film som hade överraskande vändningar och inte en film där jag undrade hur det skulle sluta. Den var intressant mer som ett tidsdokument över en tid när åtminstone välbärgade kvinnor kunde börja hitta ett självständigt liv där de hade samma rätt till sin sexualitet som män.

Solisten
En film som de två stora morgontidningarna däremot gav bra kritik är Solisten med bland annat Robert Downey Jr. och Jamie Foxx .
Det är en film som baseras på en verklig händelse, en ärrad reporter möter en hemlös violinst. Verklighetsbaserade filmer har en tendens att inte hamna dramatiskt rätt, filmmakarna tar för mycket hänsyn till hur allt gick till i verkligheten. Men det verkar som om regissören lyckats bra, eftersom så många gett filmen bra betyg, som betyg 4 i både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.
Jag har själv tyvärr inte sett filmen, men vill se den så snart jag har tid.
Filmkritiker är å andra sidan ett släkte för sig.
De ser så otroligt mycket filmer att deras idé om vad som är en bra film inte alltid stämmer överens med den vanliga medelkonsumenten av film.

”The informant!”
En tredje film som haft premiär den här veckan är ”The informant!”. Regissören Steven Soderbergh brukar innebära intressanta filmer och om dessutom Matt Damon spelar med, då kan det bli riktigt bra.
Den bygger också delvis på en verklig händelse:
Ur DN:

1992 berättade en av de högsta cheferna på Archer Daniels Midland, pressad av sin fru, för FBI om olagligheter på företaget. Mäktiga ADM gjorde upp med konkurrenterna om priset på lysin, en mycket använd tillsats till livsmedel.
Mark Whitacre (Matt Damon) sa att han inte längre stod ut med svindleriet, och oron för att själv åka dit. Han började hjälpa FBI att samla bevis.

Betyg 4 i Svenska Dagbladet.
Aftonbladet skriver: Genial Damon i svart komedi
Betyg 4 i Göteborgsposten också.

Coco Chanel & Igor ­Stravinskij

Solisten

The Informant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

.