Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension: Nirvana – Bleach (20th Anniversary Deluxe Edition)

by

Nirvana-Bleach

Tjugo år efter originalreleasen släpps nu Nirvanas debutalbum Bleach i en remastrad dubbel-cd utgåva. Albumet som spelades in under tre tillfällen i december 1988 och januari 1989 i Seattle-studion Reciprocal Recording Studios var början på en enorm internationell succé för bandet. Även om det stora genombrottet kom ett par år senare med storsäljaren Nevermind så har Bleach hittills sålt 1,7 miljoner kopior bara i USA.

Den nya utgåvan har remastrats under överseende av originalproducenten Jack Endino och är enligt mig ett måste för varje Nirvana-fan. Den innehåller en tidigare outgiven liveinspelning från den 9 februari 1990 på Pine Street Theatre i Portland, Oregon. Showen innehåller bland annat ”Love Buzz”, ”About A Girl” och en cover av The Vaselines ”Molly’s Lips”, och har blivit ommixad från originalbanden av tidigare nämnde producenten Jack Endino.

Som alternativ till dubbel-cd:n släpps även albumet som en dubbel-LP med vit vinyl precis som originalutgåvan.

En 48-sidig booklet för CD och 16-sidig för LP, med bland annat aldrig förut visade fotografier, en inskannad första skivbeställning med felstavat bandnamn, kontraktet mellan skivbolaget Sub Pop och bandet och mycket mer inkluderas också i denna ”ett måste att ha i skivsamlingen”-utgåva.

I valet mellan CD eller LP, väljer jag personligen dubbel-LP:n men det är en smaksak. På den remastrade Bleach låter Nirvana lika arga, skitiga, kaxiga och bra som jag vill att de ska låta oavsett format.

sika-nirvanaSika

Som också bloggar på Lunki and Sika.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Veckans filmpremiärer: ”Coco Chanel & Igor ­Stravinskij”, ”The Informant” och ”Solisten”

by

coco_chanel_igor_stravinsky

”Coco Chanel & Igor ­Stravinskij”
Ja ännu en film om modeskaparen Coco Chanel. Hon var en stark, självständig kvinna.
DN:s Helena Lindblad som recenserar den här filmen om Cocos kärleksrelation till musikskaparen Stravinskij verkar rätt trött på dem och påpekar lite vasst:

Det enda som saknas för att komplettera bilden av Chanel efter årets två filmer är hennes tid som nazist-hangaround under kriget, en tänkt film som Varietys kritiker skämtsamt kallade ”Coco & Hitler”. Men jag skulle vara helt nöjd om det blev Chanelstopp nu för lång tid framöver

Helena Lindblad gav filmen betyg 2, bland annat tyckte hon att skådespelarena gjorde dåliga insatser:

Mikkelsen är stel som en pinne med sin rätlinjliga snedbena, neurotiska välklippta mustasch och stålbågade glasögon.

Jag håller med om att jag tyckte Mikkelsen gjorde en trist figur. Han spelar Stravinskij som är gift med en lungsjuk kvinna och har fyra barn. Det går inte så lysande för honom ekonomiskt och han tackar ja till erbjudandet att få bo gratis på landet utanför Paris i Coco Chanels stora hus.
Ganska snart inleder han och Coco ett erotiskt förhållande.
Coco är en ovanligt stark kvinna. Hon vill inte gifta sig med Stravinskij, hon driver sitt modeföretag, tar fram en parfym och tar förhållandet med den gode Igor för ett sexuellt förhållande och inget mer med det.
Det är intressant och spännande med att det finns kvinnor som är så starka.
En förutsättning för detta var dock att hon var så välbärgad och så rik. En fattigare kvinna hade aldrig kunnat vara så fri och självständig.
Det hade inte heller gått hundra år tidigare i tiden. Endast då, under 1900-talets början, var tiden mogen i en del västeuropeiska länder för att en kvinna kunde ha den självständigheten.
Jag tyckte filmen var vackert gjord och visst hade sina poänger. jag retade mig på den stele Stravinskij, upplevde honom som preteniös, egotrippad, ja som väldigt många skapande män kan vara.

Också i Svenska Dagbladet fick filmen endast betyg 2, som framför allt tyckte att uppmärksamheten dras mer till inredningen.
SVD har absolut en poäng med det. Filmen har vackra vyer, eleganta inredningar, glamour och modekläder.

Det var väl inte en film som hade överraskande vändningar och inte en film där jag undrade hur det skulle sluta. Den var intressant mer som ett tidsdokument över en tid när åtminstone välbärgade kvinnor kunde börja hitta ett självständigt liv där de hade samma rätt till sin sexualitet som män.

Solisten
En film som de två stora morgontidningarna däremot gav bra kritik är Solisten med bland annat Robert Downey Jr. och Jamie Foxx .
Det är en film som baseras på en verklig händelse, en ärrad reporter möter en hemlös violinst. Verklighetsbaserade filmer har en tendens att inte hamna dramatiskt rätt, filmmakarna tar för mycket hänsyn till hur allt gick till i verkligheten. Men det verkar som om regissören lyckats bra, eftersom så många gett filmen bra betyg, som betyg 4 i både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.
Jag har själv tyvärr inte sett filmen, men vill se den så snart jag har tid.
Filmkritiker är å andra sidan ett släkte för sig.
De ser så otroligt mycket filmer att deras idé om vad som är en bra film inte alltid stämmer överens med den vanliga medelkonsumenten av film.

”The informant!”
En tredje film som haft premiär den här veckan är ”The informant!”. Regissören Steven Soderbergh brukar innebära intressanta filmer och om dessutom Matt Damon spelar med, då kan det bli riktigt bra.
Den bygger också delvis på en verklig händelse:
Ur DN:

1992 berättade en av de högsta cheferna på Archer Daniels Midland, pressad av sin fru, för FBI om olagligheter på företaget. Mäktiga ADM gjorde upp med konkurrenterna om priset på lysin, en mycket använd tillsats till livsmedel.
Mark Whitacre (Matt Damon) sa att han inte längre stod ut med svindleriet, och oron för att själv åka dit. Han började hjälpa FBI att samla bevis.

Betyg 4 i Svenska Dagbladet.
Aftonbladet skriver: Genial Damon i svart komedi
Betyg 4 i Göteborgsposten också.

Coco Chanel & Igor ­Stravinskij

Solisten

The Informant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

.

Stefan Sundström – ”Ingenting har hänt”

by

stefansundstrom
”Ibland får jag för mig att det är tv som tittar på oss”. Ibland får jag för mig att Stefan Sundström har någon sorts direktnummer till mig. Som om han ringer upp mig för att berätta vad som hänt och understryka vad jag just går runt och känner men inte riktigt formulerat ens för mig själv. Förra gången var det på Hjärtats Melodi, i fantastiska låtar som ”Dina händer” och ”Somna lycklig”. Hur politisk och knivskarpt formulerad han än är i sina mer utåtriktade, burleska alster så är det ändå såhär jag gillar honom mest. Nedtonad, bitter och lätt uppgiven, med en svidande samhällskritik i de enkla, direkta fraserna.

Det är svårt när man öppnar en skiva med dess absolut bästa spår. Det är svårt att ta sig förbi, att släppa den där känslan som var så precis. Men ändå lyckas Sundström hålla mig fast även efter ”Glöm din dröm” som skulle kunna vara hans starkaste låt någonsin. Titelspåret tar självklart vid i samma gråskala och så går det på. Det självklara allvaret i musiken som enligt Sundström kom till efter en cykelolycka är inte bara klädsamt, det känns viktigt. I en tid då singer songwriters allt mer sällan sjunger såhär direkt på svenska känns Sundström oerhört välbehövd i all sin socialrealistiska svärta, utan att för den sakens skull hamna i det tråkproggiga träsket som hela tiden lurar runt hörnet.

De mer naturromantiska och folkmusikinslagen i låtar som ”Skogsnäs” och ”Nidelven” känns här mycket mer oforcerat än vad det gjorde på ”Fabler från bällinge bro”. När Sundström litar helt på sina texter och ett monotont komp, som han oftast gör, uppstår den sortens nakenhet och ärlighet som man inte kan annat än att lyssna uppmärksamt till. Från dödseposet ”Alla ska i jorden” till obarmhärtiga ”Blonde” märks logiken i att han flitigt tolkat Allan Edwalls visor.

När Hjärtats melodi kom 2004 var det hans absolut mest helgjutna skiva hittills. Just nu känns det som om ”Ingenting har hänt” tangerar den. När skivan har fått snurra ett tag så får vi se.

Lyssna på spotify här.

Lyssna även på: Allan Edwall: Mina visor 1-3, Mattias Alkberg BD: ”Din hjärta är en stjärna”

Glöm din dröm


Stefan Sundströms hemsida.

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet och i Expressen, Dagens Nyheter och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Dan Brown: ”Den förlorade symbolen” – kanske årets besvikelse

by

danbrownpreview
Årets mest hajpade bok? Förmodligen Dan Browns ”Den förlorade symbolen”. Allt var så hemligt kring boken att knappt något recnsionsexemplar släpptes i förväg och de svenska översättarna fick inte tillgång till boken förrän den var släppt på engelska, sägs det.

Förväntningarna var stora hos de som fängslades av spänningen i ”Da Vinci-koden”. Dan Brown hade skrivit några böcker före #Da Vinci-koden”. De böckerna var inte lika bra och därför hade de inte översatts och getts ut i så många länder. Men efter succén med ”Da Vinci-koden” fanns det en marknad för fler böcker av Dan Brown – och de gavs ut runt om i världen.

Som sagt: de böckerna når inte upp till samma nivå som ”Da Vinci-koden”.

Dan Browns böcker ha alla samma koncept. Robert Langdon, medelålders professor som ser rätt bra ut och är i lagom god trim eftersom han simmar varje dag är fascinerad av symboler och forskar i ämnet. Han trillar in i mystisk historia där han förmåga att tyda symboler kommer till nytta. En ond galning och en vacker smart kvinna plus en mängd personer som man inte vet säkert vem som står på den goda sidan förrän i slutet. Ja det är ingredierna som skakas om i samma slags historia.

Dan Brown skriver egentligen samma historia, om och om igen. Så när då den första boken han skrivit efter ”Da Vinci-koden” gavs ut och den fick bra kritik i den första recensionen, var mina förväntningar höga.

Tyvärr kom de på skam. Jag fick tvinga mig att läsa de sista kapitlen. Spänningen tappades bort på vägen. Boven var inte trovärdig, symbolhistorien engagerar mig inte och Dan Brown verkar så feg och rädd för att stöta sig med frimurarna att han nästan hyllar dem och deras organisation.

Rent språkligt är Dan Brown verkligen inte av hög litterär klass. Han kan skriva att Robert Langdon känner sig upprörd eller uppriven eller förvånad, istället för att beskriva känslorna. Han gör alla de fel de flesta får bakläxa på i skrivarkurser.

Jag stör mig också på ofoget att kursivera det som personen tänker. Det är som han inte litar på att läsaren ska begripa vad som är personens tankar. Det hoppar ibland för mycket mellan ur vems perspektiv något berättas.

Jo, det är klart, Dan Brown gör väl själv inga anspråk på att vara en författare med djup, varken när det gäller hantering av språk eller psykologisk trovärdighet i karaktärerna. Men i ”Da Vinci-koden” hölls spänningen uppe berättelsen igenom. För mig höll spänningen i ”Den förlorade symbolen” bara i halva boken. Sedan fortsatte jag bara att läsa klart för att jag är så envis.

Den förlorade symbolen
Dan Brown
ISBN: 978-901-0-010646-1

Relaterat:
Recension i DN, recension i Göteborgsposten, Törnebohm,

Kulturnytt,  Bokhora, Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Premiär för Alla älskar Bernie Madoff – Dramalabbet gör stor teater på liten scen

by

dramalabbet_madoff

Visst är det härligt att gå på Dramaten och se teater. Jag har sett en hel del klassiker i traditionella och nya former där. Det vill jag inte vara utan.

Samtidigt är det en unik upplevelse att se bra teater på en av de små, fria scenerna. De stora kan aldrig komma i närheten av det.

Vi har Dramalabbet på Östgötagatan 2, till exempel. Igår var jag där och såg Alla älskar Bernie Madoff, historien om finanssvindlaren som fick 150 år för att ha lurat många miljarder av investerarna. Eller för att han avslöjade systemet. Hur det nu var…

Bernard Madoff ägnade sig åt svindlerier i över femtio år innan han avslöjades. Han verkade göra det omöjliga och visade också att det var omöjligt. Vi fick en introduktion till finansvärldens alkemi och en påminnelse om att evighetsmaskiner inte fungerar.

Berättelsen spelades upp av Gunilla Abrahnsson och Per Burell i rollen som, ja, alla! Jag tror att de gestaltade 37 karaktärer (minst) utan att det blev rörigt. Hela Bernard Madoffs liv gestaltades i snabbt tempo men med nästan vetenskaplig precision. Snyggt, jag kan inte säga att jag sett något liknande på någon scen.

Gustav Tegby berättade för mig att han skrivit manus samtidigt som historien rullades upp (Bernie Madoff dömdes så sent som i somras). Det understryker en viktig del av kulturens uppgift, att kommentera nutiden ur ett subjektivt och konstnärligt perspektiv. Därför behövs de fria teatergrupperna. Mycket av den teater som skapades av (till exempel)  Shakespeare och Strindberg är kommentarer till samtiden (märkliga exempel, kanske. En antisemit och en kvinnohatare, men i alla fall). Nutida teater måste kunna kommentera samtiden annars har vi inga klassiker i morgon.

Producenten,  Lovisa Björkman, talade varmt och entusiastiskt för de små teaterscenerna, just med tanke på möjligheten att snabbt kunna göra teater på aktuella teman. Av Gustav Tegby fick jag också veta att Dramalabbet enbart spelar nyproduktioner. Jag ser plötsligt ett ekologiskt samband mellan de små och stora teatrarna. Vi får möjlighet att se både klassisk och ny teater. Teaterfolket får utrymme att skapa teater och skörden blir rik. Som det skall vara när det är ekologiskt. Både Lovisa och Gustav är aktiva på större teatrar (Dramaten respektive Riksteatern) och jag kan inte tänka mig annat än att alla gynnas i en sådan kultur-ekologi.

Hatten av för Dramalabbet och du som blir nyfiken kan du läsa mer om datum och biljetter på Dramalabbets webbplats. Om du är det minsta teaterintresserad skall du inte missa det här.

Här kan du se ett inslag från TV8:

”Alla älskar Bernie Madoff” i P1s program
Nordengren. Här kan man lyssna på den:
Sveriges Radio

och här kan du höra på en intervju med dramatikern
Svenska Dagbladets recension

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,