Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Popmusik

Death Cab For Cutie: Codes And Keys, överträffar mina förväntningar

by

Artist: Death Cab For Cutie
Album: Codes And Keys
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 1 juni 2011

Jaha.. Death Cab For Cutie. De har inte legat mig särskilt varmt om hjärtat tidigare egentligen. Jag har tragglat mig igenom I Will Follow You Into The Dark, som för övrigt är en väldigt fin låt, på gitarren och Soul Meets Body var min ringsignal under en lång tid. Låtar som var med i serien The Oc satte sig snabbt på hjärnan, men jag har aldrig tagit mig tiden att upptäcka så mycket mer än så.

Codes And Keys, ja. Jag hade hoppats på mer akustiskt, lite mer ”I Will Follow You Into The Dark”, så som min bild av Death Cab alltid har varit. Men det behövs inte, skivan når högt över mina förväntningar ändå. Vissa låtar påminner lite för mycket om varandra ibland, enligt mitt tycke, men det finns ändå någonting som gör att musiken inte blir långtråkig att lyssna på.

Låt nummer tio, St. Peter’s Cathedral, tycker jag är en av de bästa låtarna på skivan. Man får vänta i nästan två minuter innan det händer något spännande, men det är värt väntan då den skiljer sig lite ur mängden från de andra låtarna på skivan. Sen är den väldigt skön att lyssna på också, det får inte glömmas bort. När det gäller vissa band som inte förmedlar något speciellt i varken text eller sångväg så får det gärna vara mycket sus och brus i vägen, men när det gäller ett band som Death Cab där sångaren Ben Gibbard har en sådan grymt skön röst och texterna ibland gör en hel låt, så gillar jag när text och sång står i fokus.

Skivans andra spår, som har samma namn som själva albumet, är också en favorit. En humörhöjare, om man kan kalla det så, som kommer att spelas ofta i min (önskar att jag kunde säga Iphone, men…) mobil i sommar.

Sammanfattning:
Jag velar mellan att ge Codes And Keys 3 eller 4, av 5 möjliga. Men måste nog landa på 4 ändå, då de flesta låtarna blir bättre och bättre för var gång jag lyssnar.

Motivering:
Den har nått över mina förväntningar, är behaglig att lyssna på och har, som alltid, fina texter som gör låtarna värda att lyssna igenom flera gånger. Det finns inget som får mig att placera skivan i ett dåligt fack, det enda som jag saknar är lite mer variation. Och … lite mer ”I Will Follow You Into The Dark”…

St. Peter’s Cathedral

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Relaterat: Aftonbladet och Svenska Dagbladet.

The Moniker – Maktub, ett lyckopiller

by

Band: The Moniker
Titel: Maktub
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 25 maj

”Maktub” är arabiska för ”Det stod skrivet”, men också titeln på The Monikers nya album. Själv tyckte jag det stod skrivet redan när Daniel Karlsson – som är The Moniker – sjöng Unchained melody i TV för några år sedan. Maktub är ett klart bevis på att The Moniker har både rösten och musiken för att gå riktigt långt och Maktub är en långt steg på vägen.

Det är så kravlöst som riktigt bra musik är, inte helt befriat från sorgliga slingor men allra mest hyllar Maktub livet och glädjen och det sprudlar om i stort sett varje låt. Man skulle kunna nöja sig med att helt enkelt kalla det för pop, men det är ändå en inte helt rättvis beskrivning. Det är sådan storslagen pop som bara blir riktigt bra när man tar ut svängarna utan krusiduller och inte låter sig hindras av någon som säger ”det här är för mycket”. Maktub blandar långsamma ballader med praktfull gladpop och det sätter sig på en gång, sätter sig och stannar kvar. Det påminner om Mika, men det bär också spår av Beatles och Supertramp och den glada sextio- och sjuttiotalspopen som den var under sina allra finaste glansdagar.

The Moniker triumferar framförallt i det breda register han har i sin röst, som kommer fram som allra bäst i lyckopillret Oh my god! och den vackra Holy. Tyvärr rinner charmen ut i sanden i slutet av skivan och jag tror den hade varit bättre med något spår mindre, framförallt känns John, Mr Onion and I relativt överflödig och de många balladerna som avslutar skivan blir just en ballad för mycket. Ändå är Maktub en av mina favoritskivor hittills i år, en musikkavalkad att bli riktigt förälskad i.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Sufjan Stevens på Cirkus – färgsprakande och oväntat funkigt

by


Sufjan Stevens – åh vad jag hade längtat och sett fram emot hans spelning på Cirkus. Så satt jag där, på utsatt tid började han. Vackert, mjukt med en stjärnhimmel som passerade på väggen bakom honom. Men sen brakade det loss, Sufjan och hans niomannaband och två dansare blev änglar med stora vita vingar i rymddräkter.

Sufjan Stevens bjöd på en färgsprakande popfunk-resa från rymden. Hans konsert var mycket mer än musiken. Stora bilder på väggen bakom och ibland dessutom applicerade på en genomskinlig duk framför Suftan och hans musiker tillför fördjupar och förstärker det Sufjans musik förmedlar.

Sufjan Stevens hade med sig ett stort band, med trumpeter, keyboard, gitarrer, trummor, bas och två dansare. Konserten och musiken blev med stöd av blåsinstrumenten mycket funkigare än jag hört honom tidigare, kanske också lite råare, som den apokalyptiska kärlekssången.

Skickligt balanserade han programmen mellan råare, fartfyllda, rytmiska, dansanta låtar och mjuka sånger där han ibland satt helt ensam med en akustisk gitarr och sjöng med sin väna ljusa stämma.

Temat för kvällen var rymden och kärlek, med ett stark kryddning av apokalypsen. Han berättade om en man han känt från Louisiana som bodde med sin fru och tolv barn i ett hus han byggt själv. Mannen var svart och målade mycket i en naivistisk stil med mycket rymdskepp och rymdvarelser, kryddat av religion. Mannen gick mer och mer in i sin värld och de varelser han tyckte sig ha kontakt med – och blev isolerad och ensam. Det visade sig så småningom att mannen fått shizofreni. Han vägrade ta medicin för det. Sufjan Stevens berättade att mannen nu var död. Hans bilder lever dock och de var grunden för de rymdtema som bar Sufjan Stevens konsert.

Sufjan Stevens visade också hur han leker med musik när han utforskar musikens språk och möjligheter. Han spelade några låtar som han skapat tillsammans med rörliga bilder.
– Sångerna är inte till för att berätta någon historia utan bara för att utforska hur bilder, form, rörelser och musik kan höra ihop, berättade han.

Ståplatserna ganska trångt men sittplatser inte helt utsålt. De som inte tagit sig dit missade något storslaget. Där jag satt på sittplatser satt vi och halvdansade i stolarna till de rytmiska snabbare låtarna och vi satt och bara njöt av det finstämda i de vackra sångerna. Nästa gång Sufjan Stevens kommer till Sverige tänker jag absolut se till att uppleva den konserten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Det vackra livet, skivrecension

by


Band: Det Vackra Livet
Titel: Det vackra livet
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 4 maj

Det vackra livet består av The Mary Onettes-bröderna Philip och Henrik Ekström, och de tio låtarna på det självbetitlade albumet spelades in under bara tre veckor förra året.

Det märks inte. Det känns inte som något som spelats in under en kort tid, det är gediget, genomarbetat och något som fragmentariskt berättar om ett liv och en livshistoria som bär på både glädje och lite sorg ackompanjerad av musik som verkligen känns. Det bästa är det dova, det som i Genom sprickorna blandar sig med en text som egentligen är osammanhängande men som ändå betyder så mycket mer. Att flirta med mörker och uttrycka det poetiskt brukar oftast bli väldigt bra, så länge man gör det med känsla.

Ibland känns det som att Det vackra livet vill styra sig själv lite åt Kent-hållet, men tappar bort sig på vägen och stannar kvar i den lite snällare zonen. Det är inte nattsvart-dystert, men det är inte svensk sommar och sol heller. Det är någonstans mellan de hållplatserna men det fungerar utmärkt. Det är vackert, och det berör.

Intervju med Det Vackra livet

Läs även andra bloggares åsikter om ,