• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Som en Pascha – en film om män och sex

26 januari, 2010 by Redaktionen

program_tumbnail
I tre år har Svante Tidholm filmat på Pascha – Europas största bordell i utkanten av Köln, i sydvästra Tyskland. Mer än sjuhundra män kommer hit varje dag och här arbetar mer än 150 kvinnor från hela världen med att förverkliga mäns drömmar.

Eskapism är en stor del av en Paschas värld. Med något som jag väljer att kalla för ett finkänsligt berättargrepp närmar sig Svante männen (köparna) som besöker Pascha. En Pascha är det närmaste som man kan komma till en kung – den direkta känslan av verklighetsflykt man kan uppleva i stunden som man står över en annan människa. Det har nog inget med kärlek att göra. Halvvägs in i filmen slås jag av tanken – det kanske inte är så enkelt, kanske inte lika intellektuellt som jag vill tro. Svantes närvaro som regissör är märkbart intressant i filmen och därför är det möjligt för honom att ta reda på vad det egentligen är som är till salu på Pascha. När han placerar sig mitt i filmen riktas kamerans blick – och Svantes egna frågor – mot honom själv:

››Jag vet inte om jag tycker att sådana ställen inte borde få existera‹‹.

Svante närmar sig männen och deras känslor genom kvinnorna. Han följer Sonia, ursprungligen från Rumänien, och hon ger en annorlunda bild av män som besöker bordellen. Många kommer till Pascha för att gråta, söka efter närhet och prata om sitt liv. Dela sina tankar med någon annan. Moralismen engagerar politiskt i fråga om prostitution, att köpa en annan människa är förvirrande. Svante berättar en personlig berättelse genom att närma sig männens ensamhet. I Svantes samtal med en heavy metal-entusiast på Pascha, förstår jag en av filmens underliggande meningar genom det här citatet:

››When you feel your teeth hurt, you go to the dentist.

And when you need sex, or just to talk to someone… you come here‹‹,

Vad är det egentligen som är till salu här?

En garanterad orgasm för 30 euro eller något mer? Vi kanske tänker för mycket. Kan man köpa tillfredsställelse och närhet? Som en Pascha söker svar på en fråga som ingen tidigare skildrat med liknande skicklighet:

”Varför är sex så viktigt för män?” I filmen får vi se en ny sida av debatten. När män berättar om sin sexualitet på sätt som vi aldrig har sett de göra förut.

Se Svantes film på Göteborgs internationella filmfestival följande datum:

* Söndag 31/1 kl. 15.00 Bergakungen 9
* Onsdag 3/2 kl. 20.00 Bergakungen 5

Lördag 6/2 kl. 12.30 Bergakungen 5

Text: Maria Georgieva, kulturskibent och filmare

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmfestival, Göteborg, pascha, sex, män

Arkiverad under: Film, Scen Taggad som: Filmfestival, Göteborg, Scen

Kommer SVT att lyckas få George Clooney att lämna Jämtland för Guldbaggegalan?

25 januari, 2010 by Rosemari Södergren

georgeclooney
Det svenska lilla filmpriset Guldbaggen delas ut under sedvanlig svensk pompa och ståt.
Samtidigt i de djupa, snöiga jämtländska skogarna springer George Clooney omkring och spelar lönnmördare.
Rätt coolt att Hollywood upptäckt den underbara svenska naturen. Det kanske är något vi kunde utveckla: att bli ett land dit amerikanarna kommer för att spela in filmer. Då kommer ganska snart en massa turister att vilja komma, för att se platserna där filmerna spelats in.

Filmen ”The American” som ska spela in några scener i Jämtland regisseras av Anton Cobijn (som gjorde den vemodiga, mörka men underbara Control).

Aftonbladet har varit och letat efter stugan där George Clooney ska spela in några scener:

Singsjön, ett par mil sydöst om Östersund. Här ligger den lilla röda stugan som används av Clooneys roll­figur, yrkesmördaren Jack, efter ett misslyckat uppdrag.
Bil efter bil med nyfikna ortsbor passerar på den lilla vägen.
…
Men om alla nyfikna överhuvudtaget får en skymt av storstjärnan Clooney är osäkert. Den väg där inspelningarna sker spärras av mellan 9 och 15 under hela veckan. Dessutom finns vakter utplacerade för att se till att ingen kommer nära.

Nu försöker arrangörerna av Guldbaggegalan att få George Clooney att lämna Jämtland för en kväll och vara med i Guldbaggegalan, berättar Aftonbladet. Tja, om de lyckas så är det förstås ett kap. Helt klart. Vilken fest det skulle bli då. Men för att de ska gå måste de finnas ett plan som tar hit honom och för honom tillbaka till inspelningarna på morgonen dagen därpå. Om inspelningarna nu sker mellan 9 och 15.

George Clooney såg jag senast i galan för Haiti. Det var Clooney som tog initiativ till den och var en av arrangörerna. Han inledningstalade på galan. George Clooney är en av de amerikanska skådespelare som är politiskt intresserade och öppet står för sitt samhällsengagemang. Så jag skulle inte tacka nej om jag fick chansen att intervjua honom.

Läs även andra bloggares åsikter om film, Jämtland, filmpris, George Clooney

Arkiverad under: Film, Scen Taggad som: Jämtland, Scen

Rapport från urpremiären av Lars Noréns "Om kärlek" på Dramaten

24 januari, 2010 by Rosemari Södergren

omkarlek1
Vad är kärlek? Och vad har kärlek med att bilda familj och skaffa barn att göra? I åldrarna 30-40 har ofta det där med att skaffa barn mycket med ens kärleksrelationer att göra. Lars Norén analyserar dessa frågor i pjäsen ”Om kärlek” som nu haft urpremiär på Dramaten.
Ur ett pressmeddelande om föreställningen:

– Jag har länge velat göra en pjäs om vad som händer med kärleken i min ålder, när plötsligt kärlek handlar om att bilda, eller att inte bilda, familj. Hur det sätter kärleken på prov. Vill man ha barn med just den personen? Vill man ens leva i tvåsamhet? Vill man överhuvudtaget ha barn? Kan man alls få barn? Hur många barn ska man ha? Hur påverkar småbarnslivet kärleken? Jag blev minst sagt förvånad när Dramaten skickade ”Om kärlek” till mig och det visade sig att Lars Norén skrivit den pjäsen, säger Sara Giese.
Sara Giese har tidigare regisserat bland annat Bitterfittan på Uppsala Stadsteater och Jonas Hassen Khemiris pjäs Fem gånger Gud för Riksteatern.

På ett sätt handlar föreställningen om två par som träffas på Lanzarote och kvinnan i det ena paret och mannen i det andra blir förälskade och träffas i smyg. Vilket i sin tur påverkar deras förhållande med den de lever tillsammans med. På äkta starkt Norénvis är dialogerna starka och så typiska, hur vi så lätt talar förbi varandra. Hur svårt det är att säga vad man verkligen tänker och känner.

Scenografin är skönt ren och avskalad. Vita kala väggar, till vänster på scen ett litet bord med en ljusstake med tre stearinljus som tillsammans med de enkla stolarna som brukar finnas i frikyrkor ger en sakral känsla, som förstärks av ljudet av kyrkklockor som dånar då och då under föreställningen.

Jag tycker oom det där greppet med att låta en skådespelare – Magnus Roosmann – ha rollen som en betraktare. Han sitter på första raden bland publiken när föreställningen startar och reser sig upp och ser först någon minut ut att vara en förvirrad åskådare, innan han sätter sig på en stol en halvmeter framför första raden och börjar betrakta föreställningen. Han betraktar det som sker på scen, ger ifrån sig en del skratt och andra ljud, går fram och betraktar skådespelarna på närmare håll och endast vid något tillfälle träder han in i handlingen på scenen i dialog eller snarare samtal med någon annan karaktär. Roosmann gör den rollen starkt och oroande, han vänder sig om och låter blicken fara över publiken, som om han letar efter någon där. Magnus Roosmann bloggar förresten, om ett särskilt teaterprojekt som han är med i: Den moderna döden.

Är han en äldre version av en av rollerna? Är han publiken? Är han regissörens ögon? Det spelar ingen roll. Han kan vara det och annat också. Jag gillar det sättet att jobba med teater, att sätta in en roll som förhöjer effekten av att det är teater, att det är illusion och spel. Kanske är hela föreställningen hans tankar och minnen?

De två paren och deras relationer kan förresten lika gärna vara ännu flera pars upplevelser och händelserna kan ha inträffat i annan tidsordning än de visas upp på scen. Det spelar ingen roll, för det handlar ju inte om dem utan om oss alla, alla som någon gång haft någon kärleksrelation och någon gång haft barn eller funderat på att skaffa barn.

Jag läste förresten på Dramatens hemsida att föreställningen spelas vid två tillfällen med barnvakter, det vill säga den målgrupp som kanske den riktar sig mot allra mest: 30-40-åringar kan se föreställningen och ta med barnen, som blir omhändertagna av teaterlek.

Från Dramatens hemsida:

Föräldrar som ska se Om kärlek kan lämna sina barn till rolig teaterlek som leds av barnvana regissörer. Teaterleken är gratis, men måste anmälas vid biljettköp. För barn i åldern 6-9 år.
Teaterleken erbjuds i samband med två föreställningar: 14/2, 20/2 kl. 15 – 18. Föreställning kl 16.

Sara Giese, regissören, har satt ihop en lista över låtar som hon skulle vilja haft med i föreställningen, om det hade gått, berättar Dramatenbloggen:

Det kom ett mail från Sara Giese, regissören till Om kärlek, med en länk till Spotify. Länken går till en lista som enligt Sara innehåller ”Typ alla låtar som man skulle ha velat spela i föreställningen om texten hade tålt det”.
Här är den!

I rollerna Mattias Silvell, Tanja Lorentzon, Christopher Wagelin, Malin Arvidsson, Magnus Roosmann.
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Camilla Thulin
Ljus Magnus Kjellberg
Peruk och mask Nathalie Pujol

Här berättar Dramaten om föreställningen Om kärlek.
Regissören Sara Giese intervjuas inför premiären av Nummer.

Fotograf: Sören Vilks
OMK_press01_mini
OMK_press08_mini
OMK_press11_mini

Intervju i Aftonbladet med Lars Norén om kärlek.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, Dramaten, teater, scen, Lars Norén, Magnus Roosmann

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Kärlek, Scen, Teater

Tre bra filmer på biograferna just nu: "Vägen", "It´s Complicated" och ”Hachiko – en vän för livet”

23 januari, 2010 by Redaktionen

hachiko
Det är en het filmvinter, eller förvår. Den ena intressanta filmen efter den andra släpps upp på biograferna.

Vägen
Vägen är väl den av de senaste premiärerna som tagits emot mest positivt av flesta filmtyckare. Den bygger på Cormac McCarthys roman. Det är en stark berättelse och det är inte bara skådespelarna – Viggo Mortensen, Kodi Smit-McPhee, Charlize Theron – som ger den dess kvalitet, fotot av Javier Aquirresarobe ger mörkt djup och mystik.
Filmen är en av de bästa jag sett på länge och jag håller med
Aftonbladets recension:

Det öde landet är ett trovärdigt landskap där huvudpersonerna rör sig, och de viktiga delarna av boken är kvar oförändrade. Ibland har något våldsamt mjukats upp, det finns lite mer kärlek och återblickar till livet före katastrofen. Men det är Viggo Mortensen och den unge Kodi Smit-McPhee som bär filmen. Man tror på deras relation och dras in i deras rädsla och kärlek, deras lycka när något överraskande gott inträffar. Och smärtan över allt elände de ser när de ständigt rör sig för att hitta något bättre.

Betyg 4 i DN och betyg 4 i SVD.

Hachiko – en vän för livet
Filmen bygger på en sann berättelse. När jag var i Tokyo visade mig mina värdar statyn på hunden Hachiko och berättade dess historia, om hur den troget väntade på sin husse. När husse en dag fick en stroke på jobbet och dog fortsatte hunden att komma för att möta sin husse vid tågstationen, i tio år.
Hunden finns som staty och är en symbol för lojalitet. En viktig egenskap i det japanska samhället, som värderas högt.
Wikipedia berättar om Hachiko:

In 1924, Hachik? was brought to Tokyo by his owner, Hidesabur? Ueno, a professor in the agriculture department at the University of Tokyo. During his owner’s life Hachik? saw him off from the front door and greeted him at the end of the day at the nearby Shibuya Station. The pair continued their daily routine until May 1925, when Professor Ueno did not return on the usual train one evening. The professor had suffered a stroke at the university that day. He died and never returned to the train station where his friend was waiting.
Hachik? was given away after his master’s death, but he routinely escaped, showing up again and again at his old home. Eventually, Hachik? apparently realized that Professor Ueno no longer lived at the house. So he went to look for his master at the train station where he had accompanied him so many times before. Each day, Hachik? waited for Professor Ueno to return. And each day he did not see his friend among the commuters at the station.
The permanent fixture at the train station that was Hachik? attracted the attention of other commuters. Many of the people who frequented the Shibuya train station had seen Hachik? and Professor Ueno together each day. They brought Hachik? treats and food to nourish him during his wait.
This continued for 10 years, with Hachik? appearing only in the evening time, precisely when the train was due at the station.

Nu har amerikanska filmmakare satt tänderna i den här japanska historien. Jag hade föredragit en japansk regissör, det erkänner jag. Det hjälper inte att Richard Gere spelar en huvudroll, det blir amerikanskt snyftigt istället för japanskt värdigt.

Men jag tycker ändå filmen är sevärd. Absolut, och jag lutar mer åt 3+.
DN:s Eva af Geijerstam gav bara betyg 2 – och för min del är det underbetyg. För övrigt förstår jag inte varför de sätter betyg 2 när slutklämmen i den lilla recensionen lyder som följer:

Men räknar man bort en del bristande hundrealism (hundra procent kramgo, noll procent kampvilja) är ”Hachiko – en vän för livet” en både genial och rörande produktplacering för all världens akitasällskap. Föräldrar anbefalles högsta beredskap.

Tyder inte det på att filmen ändå håller en betyg 3-nivå? Som SVD menar:

Filmen lanseras som en känslostark historia, och visst har den snyftarens otvetydiga kvaliteter. Men det allra starkaste intrycket efter filmen var ändå lusten att se det japanska originalet.

Men i brist på det japanska originalet är det inte helt fel att spendera en och en halv timme på den här versionen.

För övrigt: Betyg 3 i Aftonbladet också.

It´s complicated
En förvirrad drama om förvirrade medelklass människor i medelåldern som trasslar in sig i förhållanden, som jag tycker är komplicerat att tycka till om. En slags tantkomedi där Meryl Streep tyvärr får spela en av sina sämre roller. Varför skrivs det så få bra roller för kvinnliga skådespelerskor som fyllt 50?

Men filmen är rätt rolig och Alec Baldwin blir bara bättre och bättre som skådespelare ju äldre och fetare han blir.

MovieZine berättar om filmens intrig:

Tillhör man den här gruppen, frånskilda 40- och 50-talister, så finns det säkert mycket igenkänningsögonblick i ”It’s Complicated”. Men uppenbarligen kan även andra hitta lätt underhållning i filmen.
Jane (Meryl Streep) och Jake (Alec Baldwin) var gifta i nästan 20 år innan han vänstrade och gifte sig med den mycket yngre älskarinnan. Det har nu gått ytterligare 10 år och allt är inte längre lika lyckligt för Jake med den unga frun och styvsonen. Jane å sin sida känner sig ensam nu när den yngsta dottern flyttar hemifrån och dessutom saknar hon närhet och sex.
Omständigheterna placerar Jane och Jake ensamma i samma hotellbar i New York och efter en hel hög med vinglas går det som det går och det hela blir helt enkelt ”komplicerat”.

Filmen har sina poäng.
Rätt hyggligt mottagande av filmkritikerna också:
Betyg 3 i SVD, betyg 3 i Expressen och betyg 2 i DN.

It´s complicated – trailer

The Road – trailer

Hachiko – trailer

Arkiverad under: Scen Taggad som: Filmpremiärer, Scen, trailer

Beckets "Ur ett övergivet arbete" – på Dramaten – befriande mörkt

23 januari, 2010 by Rosemari Södergren

urettovergivet1
En man som närmar sig 90 rör sig sakta på en scen, bär med sig en sådan där trätrappa eller stegpall med två steg på som målare har för att nå upp till taken när de målar inomhus. Den lilla stegpallen ställer han ifrån sig då och då eller sätter sig på ibland, till synes lika ostrukturerat som hans tankar. Han berättar mumlande om minnen ur sitt liv och säger att han inte är rädd för döden. Det enda han ångrar är att han föddes.

Ett av citaten från föreställningen är kanske en sammanfattning: ”Jag avviker inte från min väg – fast jag aldrig varit på väg någonstans”

Avskalat och mörkt, existensialism möter det absrurda – det är Becket. Alltid mörkt – men ändå inte tröstlöst eller deprimerande, fast det inte finns något hopp om något, egentligen.

Ingvar Kjellson som fyller 87 i maj 2010 ger en monolog på en timme på Lejonkulans scen på Dramaten när han tolkar Samuel Beckets prosatext ”Ur ett övergivet arbete”. Kjellson är monologen, det är som om Becket skrivit texten med tanke på att Ingvar Kjellson skulle framföra den när han är 87 år. Fast det inser jag ju att han inte har. Becket dog ju visserligen 1989 och kan ha sett Ingvar Kjellson på scen. Jag vet inte när Becket skrev ”Ur ett övergivet arbete”, men de flesta av sina kortprosa-texter skrev han under 1930-talet.

Becket, irländaren och fransmannen, föddes i Dublin 1906 och flyttade till Paris permanent 1937. Hans mest berömda verk är pjäserna ”I väntan på Godot” och ”Slutspel”. Ordknappt, kargt, skildrande ett absurt liv utan direkt mening och ostrukturerat. Och ändå roligt, som att sätta skrattet i halsen, gråta och skratta samtidigt, som befriande mörker. Ett motgift som behövs mer än någonsin idag när amerikanska draman öser in över världen och bädda in oss i illusionerna om det lyckliga slutet.

”Ur ett övergivet arbete” hade svensk premiär på Helsingborgs Stadsteater och är ett samarbete mellan Helsingsborgs Stadsteater och Dramaten. Den svenska premiären skedde i samband med Becket-festivalen. Från Helsingborgs Stadsteaters hemsida:

– Vi är mycket stolta att under dessa dagar ha urpremiär på Becketts prosatext Ur ett övergivet arbete. Texten framförs av Ingvar Kjellson, för idé, arrangemang och bild står Karl Dunér. Dunér och Helsingborgs Stadsteater har de unika rättigheterna att på scen, för första gången, framföra denna text. Ur ett övergivet arbete tas fram i samarbete med Dramaten och Sutoda.

Jag beklagar verkligen att jag inte kunde gå på den Becket-festivalen. Min tröst är i alla fall att en av uppsättningarna, ”Ur ett övergivet arbete” nu flyttat till Dramaten så jag kunde se den.

Fotograf: Sören Vilks

URA_press1_mini
URA_press2_mini
URA_press4_mini

Relaterat:
Fakta om Samuel Becket i Wkipedia.
Fakta om Ingvar Kjellson i Wikipedia.
Recension av ”Ur ett övergivet arbete” i SVD.
Här berättar Dramaten om föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, scen, existensialism, absurt, recension, Becket, Ingvar Kjellson, Dramaten, Helsingborgs stadsteater

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Existensialism, Recension, Scen, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 203
  • Sida 204
  • Sida 205
  • Sida 206
  • Sida 207
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in