• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Veckans skivor: Kate Perry, Wildbirds & Peacedrums och Sonic Syndicate

25 augusti, 2010 by Redaktionen

Det är höst och visst märks det för att nu kommer det massor nya bra skivor.
Wildbirds & Peacedrums har släppt sitt tredje studioalbum: ”Rivers” och det är förmodligen veckans mest hyllade album. Underbara duon Wildbirds & Peacedrums från Göteborg består av de äkta makarna sångerskan Mariam Wallentin och musikern och trummisen Andreas Werliin.
Deras musik är säregen och speciell, går inte att placera i något förutbestämt fack. Visst har de jazzens drag av improvisation och att låta musiken flöda fritt, men samtidigt är tonerna popiga, uråldriga, sakrala.
Varje album de gett ut har fört dem vidare på nya outforskade områden i musikens värld.
Rivers” består på sätt och vis at två delar – ”Retina” och ”Iris” – tidigare utgivna på var sin vinyl-ep.
Temat som förenar låtarna på är vatten. Materialet på ”Iris” är mer avskalat medan.

De första fem spåren känns väldigt sakrala, vilket förklaras av att de är inspelade i en kyrka i Reykjavik tillsammans med kammarkören Schola Cantorum som också har medverkat på Björks album ”Medúlla”.

DN gav albumet betyg 4 och Kulturbloggen skrev redan tidigare om hur förtjusta vi är i albumet.
Betyg 4 i SVD också.

Här intervjuade Kulturbloggen dem, för snart två år sedan.

Katy Perry: ”Teenage dream”
Ingen av oss på Kulturbloggen är rätt person att recensera Kate Perrys album. Hennes genre ska väl närmast definieras som kommersiell pop och det är inte riktigt vår typ av musik. Jag såg att DN:s Mattias Dahlström gav betyg 2, men det är väl samma med honom. Han brukar väl inte vara den stora talesmannen för kommersiell tuggummipop. Det blir liksom fel då, betyget blir automatiskt lägre. Det bästa är nu när någon som älskar genren i fråga recenserar.
Också SVD:s recensent gav betyg 2.

Jag tycker att själva titelspåret är rätt OK, det är rak dunka-pop, som funkar rätt bra att skutta omkring till.

Sonic Syndicate – We rule the night
Tyvärr har jag inte hunnit lyssna på mer än några spår av Falkenbergs hårdrockgrupp, men de spår jag lyssnat på har fastnat.
Expressen gav betyg 3, men de spår jag lyssnat på hittills gör att jag vill ge högre betyg,.
”My own life” är en ballad som Expressen kallar sliskballad, men det är just när Sonic Syndicate blandat in några lugnare spår som helheten blir bättre, tycker jag.

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, recension, musik, pop, hårdrock, Kate Perry, Sonic Syndicate, Wildbirds & Peacedrums

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Hårdrock, Kate Perry, Musik, pop, Recension, skivnytt, Sonic Syndicate, Wildbirds & Peacedrums

Everybody's Fine – hur kunde den gå direkt till dvd-släpp?

24 augusti, 2010 by Rosemari Södergren


Det räcker inte alltid med stora skådespelarnamn för att en film ska släppas på de svenska biograferna. I mitten av augusti  släpptes ”Everybody´s fine” på dvd i Sverige utan att ha gått på de svenska biograferna.

Skådespelarlistan innehåller bland andra Robert De Niro, Drew Barrymore,  Kate Beckinsale och Sam Rockwell.

MovieZine ger filmen betyg 3 och funderar också lite kring varför filmen aldrig gick upp på bio.

Robert De Niro spelar en åldrande man, Frank, som lever ensam efter att hans fru dött och de fyra vuxna barnen lever utspridda på andra platser i USA. De har alla lovat att komma hem på en gemensam middag men alla lämnar återbud. Då beger sig Frank iväg på en resa. När barnen inte har tid att komma till honom då söker han upp dem istället.
Han är inte direkt välkommen, de vuxna barnen har alla saker de vill dölja för sin pappa.

Jag tyckte det var så underbart att Frank inte satte sig ner och var bitter utan han gav sig iväg på en resa istället. Det är alldeles för många som blir bittra och klagar på att barnen inte har tid.

Robert De Niro är absolut en av världens största skådespelare, även om han också gjort en del roller, speciellt senare års komedier, som inte varit av högsta klass. Det har varit tydligt att de varit brödföde-roller. Men han har ändå satt spår i filmhistorien med flera av sina rolltolkningar.

Han gör en bra tolkning av änkemannen Frank i ”Everybody´s fine” och det är en bra historia om förhållandet mellan barn och föräldrar, om att ha rimliga krav på sina barn och om barns förmåga att övertolka föräldrars förväntningar. En berättelse om att försonas och hitta tillbaka till varandra.

Här är baksidestesten på dvd:n:

Everybody’s fine är en både rörande och rolig film om en fars försök att återuppta kontakten med sina utflugna barn. Huvudrollen som änklingen Frank Goode görs av Robert De Niro och i övriga roller syns Drew Barrymore, Kate Beckinsale och Sam Rockwell. När Franks barn lämnar återbud till en planerad släktträff inser han att hans avlidna fru var den som höll ihop familjen under alla år och Frank beger sig ut på en resa genom USA för att försöka återknyta banden med sina barn. Frank tror att han ska få ta del av deras lyckliga och framgångsrika liv men får istället uppleva en allt annat än perfekt verklighet

Läs även andra bloggares åsikter om dvd, recension, föräldrar, barn, relationer, Robert De Niro, Drew Barrymore

Arkiverad under: Film Taggad som: barn, dvd, föräldrar, Recension, relationer

Mina tankar om Paulo Coelhos nya bok: Valkyriorna

21 augusti, 2010 by Rosemari Södergren

Paulo Coelho har släppt en ny bok: ”Valkyriorna”
Den ligger i linje med Alkemisten och Pilgrimsresan och handlar om sökande efter något bortom den vanliga verkligheten.
Men egentligen är den skriven för ganska många år sedan.

På baksidan av boken står det:

Varför lyckas vi alltid förstöra det vackraste i tillvaron? Det är frågan som Paulo Coelho ställs inför i den här romanen som handlar om att konfronteras med sitt förflutna. I Valkyriorna ger sig Paulo och hans fru Cristina ut på en fyrtiodagars resa i den otroligt fascinerande och stundtals farliga Mojaveöknen, där möter de Valkyriorna, besynnerliga krigarkvinnor som färdas genom öknen på motorcyklar. En mästerlig blandning av exotiska platser, dramatiska äventyr och utelämnande berättelser vilka Paulo Coelhos böcker är välkända för. Den här verklighetsbaserade berättelsen är både en modern äventyrshistoria och ett tydligt budskap om hur viktigt det är att släppa taget om det förflutna och att våga tro på framtiden.

Jag noterar att ingen av gammelmedierna ens recenserar boken. Men Paulo Coelhos böcker behöver knappast något stöd i marknadsföringen genom kultursidor, han är trots allt en av världens mest lästa författare. Mest känd är han för Alkemisten, som har sålt i mer än 30 miljoner exemplar i mer än 156 länder och har översatts till 56 språk.

”Valkyriorna” är väl flummig, det ska ingen sticka under stol med. Fast förstås, egentligen borde jag definiera ordet flummig. Det används ofta som ett skällsord. För mig är inte allt som kallas flum negativt. Jag tror på att se in i sig själv, hitta sina egna känslor och tankar. Jag tror på ”flummiga” ideal som medkänsla och sanning. Jag föredrar en samhällsvision som bygger på att vi mår bra, är rädda om miljön och varandra och att så många människor som möjligt kan utveckla sig. Jag tror mer på kulturella framsteg och att ha tid att tänka än att världen delas upp i ekonomiska storvinnare och en mängd slavar, ursäkta lönearbetare, som sliter till alldeles för låg lön i alldeles för usla arbetsmiljöer.

Jag minns när jag första gången läste något av Paulo Coelho, det var just ”Alkemisten” och det var en stor läsupplevelse, en aha-upplevelse. Det var underbart att hitta en författare som också sökte meningar med livet. Nu vet jag inte om den boken var mer genomarbetad, om Coelho inte var så megastor så han redaktör på bokförlaget kunde stuva om och förbättra boken till skillnad från ”Valkyriorna” som verkar ganska oklar. Som ett manus som kan förbättras en hel del till innan det blir mer än en form av dagsboksanteckningar. Eller är det jag som gått vidare sedan jag läst ”Alkemisten” och inte får ut så mycket mer av Coelhos filosofi?

Den skildrar hur Paulo Coelho och hans fru åker till öknen för att Paulo på uppdrag av sin mästare ska leta reda på och möte sin skyddsängel.
Han är anhängare till en särskild kristen kyrka, eller kanske ska den till och kan den kallas sekt. Det står om detta i Wikipedia:

Senare träffade han i Nederländerna en person som han kallar för ”J” och som kom att förändra hans liv. Coelho närmade sig kristendomen och blev medlem i den fiktiva katolska gruppen Regnus Agnus Mundi med ”J” som sin ”Mästare”. 1986 vandrade han längs den populära pilgrimsrutten till Santiago de Compostela och genomgick sin slutgiltiga inträdesrit.

Paulo Coelho är utan tvekan en fascinerande person och han har delat ut sina böcker gratis till nedladdning och är aktiv på Internet:

Bokförlaget berättar om honom i ett pressutskick:

PAULO COELHO HAR EN TUFF och krokig resa bakom sig. Hans liv började med en svår förlossning i Rio de Janeiro i augusti 1947 och han blev snabbt känd som ”pojken som föddes död”. I tonåren tvingade hans föräldrar in honom på mentalsjukhus där han behandlades med elchocker. Han led i många år av ett tungt drog- och sexmissbruk. På sina föräldrars inrådan började han att utbilda sig till jurist men avbröt studierna för att ge sig ut och resa. Han debuterade med Pilgrimsresan 1987 som följdes upp av Alkemisten, som är en av världens mest sålda böcker. Coelho har mottagit flera prestigefulla litterära priser och rosats världen över för sina insiktsfulla böcker. Paulos blogg har en halv miljon besökare i månaden och han räknas till en av de 140 mest inflytelserika på Twitter.

Han har till och med en Iphoneapp: www.paulocoelhoapp.com

Jag märker att jag går som katten kring het gröt. Jag kanske inte helt definiera mina känslor för boken ”Valkyroriorna” .
Den var lättläst och jag behövde inte tvinga mig själv att läsa klart den, men jag gick inte och längtade till att få läsa och läsa. Ni vet, vissa böcker kan man inte slita sig ifrån. Vad jag stör mig på? Delar ur boken är skriven ur hans frus synvinkel, hennes tankar fångas. Det känns inte helt äkta. Det är ett exempel.

Om det då beror på att jag inte längre är intresserad på samma sätt av Coelhos sätt att berätta om sitt sökande eller om det beror på att boken inte är lika välgjord som ”Alkemisten” – det kan jag inte svara på.

Relaterade länkar:
Paulo Coelhos hemsida
Hans blogg

Valkyriorna
Författare Paulo Coelho
Översättare Ulla Gabrielsson
Originaltitel: As Valkírias
ISBN 917028234X
ISBN-13 9789170282348

Läs även andra bloggares åsikter om filosofi, religion, Paulo Coelho, recension, böcker, litteratur

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok, filosofi, Paulo Coelho, Recension, Religion

Från premiären av Kvinna klädd i solen på Stockholms Stadsteater

21 augusti, 2010 by Redaktionen

Den 20 augusti hade Louise Boije af Gennäs nyskrivna pjäs ”Kvinna klädd i solen” premiär på Stadsteaterns Klarascen.

Det är dagarna efter valet. Anna Kruses mittenparti har kommit in i riksdagen och lyckats få en vågmästarroll mellan de två blocken. Under pjäsen, som utspelar sig i Annas vardagsrum, pågår blockens förhandlingar och om de strandar har Anna chans till en plats i regeringen.

En journalist är på väg och Anna är fast besluten att behålla sin perfekta fasad. Hon regisserar sin familj och övar danssteg inför sin medverkan  i TVs Let´s dance.

Med vid det kombinerade arbets- och matbordet finns Annas pressekreterare Marlene som hjälper Anna att öva in de rätta svaren, på ytan obrottsligt lojal. Annas man Pontus tassar runt i bakgrunden medan tonårsdottern Nelly är svårare att få kontroll över.

Ganska snart syns sprickor i fasaden och i slutet av första akten ser det ut som om allt ska rasa samman för Anna. Den ”grävande journalisten” Valter visar sig dock vara en bekväm och godmodig herre som gärna deltar i familjens måltider men som låter det ena avslöjandet efter det andra passera och sväljer Annas lockbeten med hull och hår.

Anja Lundqvist gör en utmärkt rolltolkning av Anna som en skrupelfri och makttörstande politiker. Ideologierna är döda och hennes främsta mål är att ta plats i maktens korridorer. Anna Åström gör ett färgstarkt porträtt av Nelly, sprickfärdig av desperat tonårstrots men som till slut bevisar att hon är sin mors dotter. Tina Råborg övertygar som den effektiva och självuppoffrande Marlene. De manliga rollkaraktärerna är något blekare, men välspelade av Lennart Jähkel och Ralph Carlsson.

Kvinna klädd i solen är en underhållande och klart sevärd föreställning. Pjäsen ställer också några angelägna frågor som är särskilt aktuella nu inför valet. Är Anna den människotyp som krävs för att överleva i politikens topp? Har politikerna och medierna helt förlorat det ideologiska fokuset? Visst kan man undra efter sommarens blodfattiga valdebatter och när politikers framträdande i Let´s dance blir viktigare än vad de står för.

Vid Filmfestivalens Sommarbio som har tema politik var förstås ungdomsförbunden samlade. Min 18-åriga dotter fick besök av dem alla på picknickfilten. Vad ville de säga förstagångsväljarna? De bjöd på godis. Moderaterna kom tre gånger med tablettaskar och gjorde därför det mest bestående intrycket…

Medverkande i Stadsteaterns Kvinna klädd i solen:
Anna Kruse – Anja Lundqvist
Pontus Bergman – Lennart Jähkel
Nelly Bergman – Anna Åström
Marlene Carlsson – Tina Råborg
Valter Schönlied – Ralph Carlsson

Manus: Louise Boije Af Gennäs
Regi: Susan Taslimi

Se vidare på: www.stadsteatern.stockholm.se

HBT-sossen har också bloggar om föreställningen

Expressen har också skrivit om den.
Recension i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om scen, teater, recension, politik, Stadsteatern

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Politik, Recension, Scen, Stadsteatern, Teater

Från premiären av Mannen i ormskinnsjackan på Dramaten

20 augusti, 2010 by Rosemari Södergren


Krutrök osar och eld flammar i facklor på scen när Dramaten tar sig an Tennessee Williams ”Mannen i ormskinnsjackan”. Det är passion och starka känslor i omlopp när Simon J Berger spelar mannen i ormskinnsjacken, den roll som 1959 filmades med Marlon Brando.

Plötsligt står han där i den lilla staden ute på vischan i den amerikanska Södern, någon gång under 1950-talet: Val Xavier, en man med en gitarr över axeln, snygg och sexig. Han får arbete hos den lite äldre Lady, vars liv länge kretsat kring hennes döende man. Lady är inte den enda kvinnan som dras till Val. Kvinnorna dras till honom som flugor till en sockerbit. Men starka begär väcker man inte alltid ostraffat.

Maktlösheten och undertryckt sexualitet i fokus är vad föreställningen framför allt handlar om. Handlingen utspelar sig i Södern där rasismen frodas och Ku Klux klan har ett tryggt säte. Men de vithuvade rasisterna fungerar mer som en inramning eller kanske som en naturlig del i samhällsstrukturer där kvinnor förtrycks.

Kvinnorna och deras sexualitet hålls i schack på olika sätt. Kvinnorna tar till olika metoder för att stå ut . Som sheriffens fru som hänger sig åt konstnärskap och kyrkan eller Cassandra som rymmer från sin bevakande bror med jämna mellanrum och då hänger sig åt alkohol och att köra bil alltför snabbt.

Fast männen är också fångar och maktlösa. Scheriffen kan visserligan hämta hem sin fru, men han kan inte hindra henne från att drömma eller i visioner se hur många män som helst.

Det är ett rätt mörkt samhälle som regissören Malin Stenberg presenterar. Det är instängt och utan hopp eftersom de maktlösa hackar på varandra. Könsrollerna är upp och nedvända på flera sätt. Kvinnor pratar sex och tar initiativ till sex. En extra poäng som vänder upp och ner på könsrollerna är att David Mjönes spelar en av kvinnorna, en höggravid bitter kvinna som bär på sitt sjunde barn, fångad i ett liv med graviditeter. Mjönes gestaltning av den råa men bittra kvinnan är skrämmande klockren. Frågan är om vi har kommit så mycket längre, jag tycker mig ha sett den där kvinnan i nutiden också.

Det är lustigt hur olika vi kan se på teater. Den vän jag var där med vi fick massor att prata om efter föreställningen och vi gillar båda Tennessee Williams sätt att berätta något. Men när jag nu skriver om föreställningen hittade jag den här bloggaren som sett en förhandsvisning av föreställningen och inte alls uppskattade den:

Jag var dock inte beredd på detta, en pjäs som sade mig så gott som ingenting alls. Och trots att det går riktigt illa för flera av huvudpersonerna brydde jag mig inte det minsta om det. Det var lite vilda västern-känsla över det hela, en saloon, en liten håla, en indian osv. Men vad ville de säga oss? Att det ska vara ”dramatiskt” funkar liksom inte när det känns så krystat.

Mannen i ormskinnsjackan som på originalspråket heter Battle of angels skrev av Tennessee Williams när han var ung, redan 1939, men han var inte riktigt nöjd med den. Efter att han nått världsberömmelse med pjäser som Linje Lusta och Katt på hett plåttak skrev han en ny version, Orpheus descending, 1958. Den versionern som alltså filmades 1959 med Marlon Brando.

Lite fakta från föreställningen:
I rollerna Simon J Berger, Omid Khansari, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Basia Frydman, David Mjönes, Elin Klinga, Lotta Tejle, Tanja Lorentzon, Jon Karlsson.
Översättning Kerstin Gustafsson
Regi och bearbetning Malin Stenberg
Scenografi och kostym Anna Heymowska
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Mimmi Lindell, Nathalie Pujol

Bilden ovan: Simon J Berger
Fotograf Roger Stenberg


Mer om föreställningen på Dramatens hemsida

Bilderna här nedan:
Fotograf Roger Stenberg
Bild 1: Hulda Lind Jóhannsdóttir och Simon J Berger

Bild 2: David Mjönes

Relaterat: Recension i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, dramaten, recension

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Recension, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 200
  • Sida 201
  • Sida 202
  • Sida 203
  • Sida 204
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in