Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Från premiären av Kvinna klädd i solen på Stockholms Stadsteater

by

Den 20 augusti hade Louise Boije af Gennäs nyskrivna pjäs ”Kvinna klädd i solen” premiär på Stadsteaterns Klarascen.

Det är dagarna efter valet. Anna Kruses mittenparti har kommit in i riksdagen och lyckats få en vågmästarroll mellan de två blocken. Under pjäsen, som utspelar sig i Annas vardagsrum, pågår blockens förhandlingar och om de strandar har Anna chans till en plats i regeringen.

En journalist är på väg och Anna är fast besluten att behålla sin perfekta fasad. Hon regisserar sin familj och övar danssteg inför sin medverkan  i TVs Let´s dance.

Med vid det kombinerade arbets- och matbordet finns Annas pressekreterare Marlene som hjälper Anna att öva in de rätta svaren, på ytan obrottsligt lojal. Annas man Pontus tassar runt i bakgrunden medan tonårsdottern Nelly är svårare att få kontroll över.

Ganska snart syns sprickor i fasaden och i slutet av första akten ser det ut som om allt ska rasa samman för Anna. Den ”grävande journalisten” Valter visar sig dock vara en bekväm och godmodig herre som gärna deltar i familjens måltider men som låter det ena avslöjandet efter det andra passera och sväljer Annas lockbeten med hull och hår.

Anja Lundqvist gör en utmärkt rolltolkning av Anna som en skrupelfri och makttörstande politiker. Ideologierna är döda och hennes främsta mål är att ta plats i maktens korridorer. Anna Åström gör ett färgstarkt porträtt av Nelly, sprickfärdig av desperat tonårstrots men som till slut bevisar att hon är sin mors dotter. Tina Råborg övertygar som den effektiva och självuppoffrande Marlene. De manliga rollkaraktärerna är något blekare, men välspelade av Lennart Jähkel och Ralph Carlsson.

Kvinna klädd i solen är en underhållande och klart sevärd föreställning. Pjäsen ställer också några angelägna frågor som är särskilt aktuella nu inför valet. Är Anna den människotyp som krävs för att överleva i politikens topp? Har politikerna och medierna helt förlorat det ideologiska fokuset? Visst kan man undra efter sommarens blodfattiga valdebatter och när politikers framträdande i Let´s dance blir viktigare än vad de står för.

Vid Filmfestivalens Sommarbio som har tema politik var förstås ungdomsförbunden samlade. Min 18-åriga dotter fick besök av dem alla på picknickfilten. Vad ville de säga förstagångsväljarna? De bjöd på godis. Moderaterna kom tre gånger med tablettaskar och gjorde därför det mest bestående intrycket…

Medverkande i Stadsteaterns Kvinna klädd i solen:
Anna Kruse – Anja Lundqvist
Pontus Bergman – Lennart Jähkel
Nelly Bergman – Anna Åström
Marlene Carlsson – Tina Råborg
Valter Schönlied – Ralph Carlsson

Manus: Louise Boije Af Gennäs
Regi: Susan Taslimi

Se vidare på: www.stadsteatern.stockholm.se

HBT-sossen har också bloggar om föreställningen

Expressen har också skrivit om den.
Recension i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från premiären av Mannen i ormskinnsjackan på Dramaten

by


Krutrök osar och eld flammar i facklor på scen när Dramaten tar sig an Tennessee Williams ”Mannen i ormskinnsjackan”. Det är passion och starka känslor i omlopp när Simon J Berger spelar mannen i ormskinnsjacken, den roll som 1959 filmades med Marlon Brando.

Plötsligt står han där i den lilla staden ute på vischan i den amerikanska Södern, någon gång under 1950-talet: Val Xavier, en man med en gitarr över axeln, snygg och sexig. Han får arbete hos den lite äldre Lady, vars liv länge kretsat kring hennes döende man. Lady är inte den enda kvinnan som dras till Val. Kvinnorna dras till honom som flugor till en sockerbit. Men starka begär väcker man inte alltid ostraffat.

Maktlösheten och undertryckt sexualitet i fokus är vad föreställningen framför allt handlar om. Handlingen utspelar sig i Södern där rasismen frodas och Ku Klux klan har ett tryggt säte. Men de vithuvade rasisterna fungerar mer som en inramning eller kanske som en naturlig del i samhällsstrukturer där kvinnor förtrycks.

Kvinnorna och deras sexualitet hålls i schack på olika sätt. Kvinnorna tar till olika metoder för att stå ut . Som sheriffens fru som hänger sig åt konstnärskap och kyrkan eller Cassandra som rymmer från sin bevakande bror med jämna mellanrum och då hänger sig åt alkohol och att köra bil alltför snabbt.

Fast männen är också fångar och maktlösa. Scheriffen kan visserligan hämta hem sin fru, men han kan inte hindra henne från att drömma eller i visioner se hur många män som helst.

Det är ett rätt mörkt samhälle som regissören Malin Stenberg presenterar. Det är instängt och utan hopp eftersom de maktlösa hackar på varandra. Könsrollerna är upp och nedvända på flera sätt. Kvinnor pratar sex och tar initiativ till sex. En extra poäng som vänder upp och ner på könsrollerna är att David Mjönes spelar en av kvinnorna, en höggravid bitter kvinna som bär på sitt sjunde barn, fångad i ett liv med graviditeter. Mjönes gestaltning av den råa men bittra kvinnan är skrämmande klockren. Frågan är om vi har kommit så mycket längre, jag tycker mig ha sett den där kvinnan i nutiden också.

Det är lustigt hur olika vi kan se på teater. Den vän jag var där med vi fick massor att prata om efter föreställningen och vi gillar båda Tennessee Williams sätt att berätta något. Men när jag nu skriver om föreställningen hittade jag den här bloggaren som sett en förhandsvisning av föreställningen och inte alls uppskattade den:

Jag var dock inte beredd på detta, en pjäs som sade mig så gott som ingenting alls. Och trots att det går riktigt illa för flera av huvudpersonerna brydde jag mig inte det minsta om det. Det var lite vilda västern-känsla över det hela, en saloon, en liten håla, en indian osv. Men vad ville de säga oss? Att det ska vara ”dramatiskt” funkar liksom inte när det känns så krystat.

Mannen i ormskinnsjackan som på originalspråket heter Battle of angels skrev av Tennessee Williams när han var ung, redan 1939, men han var inte riktigt nöjd med den. Efter att han nått världsberömmelse med pjäser som Linje Lusta och Katt på hett plåttak skrev han en ny version, Orpheus descending, 1958. Den versionern som alltså filmades 1959 med Marlon Brando.

Lite fakta från föreställningen:
I rollerna Simon J Berger, Omid Khansari, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Basia Frydman, David Mjönes, Elin Klinga, Lotta Tejle, Tanja Lorentzon, Jon Karlsson.
Översättning Kerstin Gustafsson
Regi och bearbetning Malin Stenberg
Scenografi och kostym Anna Heymowska
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Mimmi Lindell, Nathalie Pujol

Bilden ovan: Simon J Berger
Fotograf Roger Stenberg

Mer om föreställningen på Dramatens hemsida

Bilderna här nedan:
Fotograf Roger Stenberg
Bild 1: Hulda Lind Jóhannsdóttir och Simon J Berger

Bild 2: David Mjönes

Relaterat: Recension i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Way Out West: Kärlek

by

Det är inget snack om saken: Håkan slog knock out på Way Out Wests publik igår. Publiken älskar Håkan och Håkan älskar publiken, och igår kokade Slottskogen av kärlek under den tid som herr Hellström och hans band stod på scen. Det var magiskt – och inte det minsta tragiskt – att befinna sig i folkhavet igår, sjunga rakt ut och titta på dem runt omkring som såg nostalgiska, kära och så där alldeles, alldeles lyckliga ut.

I övrigt:

Pavement stod på scen strax innan klockan 18. Det var en nostalisk konsert, snyggt men en smula dammigt. Men det är väl som en bekant sa i Dirty Records myshäng i skogskanten: ”Vad skulle vi vara utan vårt 90-tal? Något måste vi väl ha att hänga fast vid.” Jo, sant.

Efter Håkans framträdande var det dags för kort paus och sedan blev det Lykke Li. Jevvlar vilken karisma hon har; coolt framträdande över lag, dansant och snyggt scenframträdande. Visst, rösten svek en bit in i konserten, men hon gick i land med det i alla fall. Henne vill jag gärna se på en scen igen. Snart.

Avslutade igår med att befinna mig i The Chemical Brothers musikaliska ljudlandskap. Hypnotiskt, rytmiskt, fascinerande… Det går inte att stå still till en sådan konsert. Man måste dansa. Och dansa gjorde vi.

Nästa år är det dags igen. Och Way Out West: behåll blandningen av musikstilar och kvalitet på artisterna. Det är er definitiva styrka och jag är mer än nyfiken på vad som kommer att annonseras nästa år. Den som väntar på något gott… Tack för i år.

Läs mer: Aftonbladet, GP, Metro

Jupiters öga av Oline Stig: barnbarnet söker sanningen om farfar, norsk nazist

by

Att växa upp i skuggan av en skamlig familjehemlighet. Det är väl vad Olines Stigs romandebut ”Jupiters öga” handlar om. Hennes farfar och farmor var norrmän och anslöt sig till nazistpartiet när de tyska nazisterna hade ockuperat deras land, Norge.

Romanen suger in mig direkt, Oline Stig har en enkelt och samtidigt exakt målande språk. Det är så välskrivet att jag får skrivkramp när jag ska skriva det här blogginlägget om boken. Tänk om hon skulle råka läsa det här – eller hennes vänner bland kulturskribenterna? Det går att få skrivkramp för mindre.

Oline Stig växer in sina egna tankar och det blir en form av semidokumentär. Hon har hittat en del dokument efter sina farföräldrar, bland annat en lustig tidning – ”Jupiterposten” – som är skriven av hennes farfar med en enda läsare: hans fru, Oline Stigs farmor.

Men det finns inte så mycket dokument ändå och Oline Stig bestämmer sig för att berätta om farfadern och farmodern genom att fantisera kring deras liv. Däremellan avbryts berättelsen av nutiden, där Oline Stig berättar om sitt sökande efter dokument. Jag läste att någon av de som recenserat romanen störde sig på de delarna, bland annat för att Oline Stig jämför sitt förakt för odrägliga grannar med nazisters förakt för judar och handikappade.

Jag störs inte av dessa egna funderingar, för jag tar inte dem som sanningar utan mer som samtal över en kopp te, där jag kan tänka annorlunda. För mig är det milsvid skillnad mellan att föra samman judar i koncentrationsläger och att reta sig på grannar.

Det finns en stor skillnad mellan Norge och Sverige. Norrmännen har varit med om krig, norrmännen har varit ockuperade av nazisterna under andra världskriget. Det är något som jag tror påverkar människorna i Norge delvis fortfarande idag.
Norge är ju Nato-medlem, till exempel.

Drygt sextio år efter den tyska ockupationens slut i Norge är det fortfarande nästan omöjligt att prata om de norrmän som gick med i det tyskvänliga partiet Nasjonal Samling. 44.000 var medlemmar 1943, en av dem var Oline Stigs farfar.

Han var en banktjänsteman som ville bli författare, han rörde sig i konstnärliga kretsar och hade drömmar om kärleken. Hur kunde han bli nazist?

Något konkret svar på den frågan ger Oline Stig inte, viket väl ingen människa kan göra. Däremot lyfter hon fram olika förklaringar, värda att fundera vidare på. Nazismen var extrem, men övergrepp över medmänniskor och maktmissbruk sker överallt och vad får människor att gå med i organisationer och sammanhang som är odemokratiska? Vad får människor att sälja sina själar? Sådant sker i alla tider och sker i olika former i Sverige också idag. Sverigedemokraterna är ett exempel, nazistorganisationer andra och även olika sekter och också på en del arbetsplatser där chefer missbrukar sin maktställning och mobbar anställda. Vad får människor att blunda och tiga eller rentav hänga på förtrycket?

Oline Stig är bosatt i Lund, medverkar bland annat på Sydsvenskans kultursidor, Tidningen Vi och Dagens Nyheter. Hon har skrivit tre novellsamlingar som lovordats. Nu har hon gett ut sin första roman, som är en slags undersökande roman och dokumentär om hennes farfar och farmor som är norrmän och som gick med i nazistpartiet då tyskarna hade ockuperat Norge.

Jag tycker boken har ett helt annat värde också, som roman och berättelse över två människors liv under 1930- och 1940-talet, deras kärlek och äktenskap och deras försök att leva ett konstnärligt liv. Hur hennes farfar levde med fru, barn, vänner och älskarinnor i utkanten av det Oslo.

Titel: Jupiters öga
Författare: Oline Stig
ISBN10: 9100124796
ISBN13: 9789100124793

Recensioner i traditionella medier:
Jesper Högström i Expressen
Sydsvenskan
Arbetaren
Svenska Dagbladet
Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Way Out West: Rock + pop = sant

by

Rock ’n’ roll är inte död. Den lever i högsta grad, i alla fall igår när Iggy & The Stooges äntrade scenen på årets upplaga av Way Out West. Det var svett och spottloskor, röj och tokdans av publiken (både på och nedanför scenen), gung och allsång av publiken. ”Djävlar vilken show”, hördes här och var i publikhavet efteråt och jag kan inte annat än att hålla med. De var underhållande de gamle, att säga något annat vore lögn.

I övrigt: Paul Weller stod för ett okej framträdande, halv fyra på eftermiddagen var ingen optimal tid för show och det var ganska glest framför scenen. Bäst blev det när han körde gamla Jam-låtar, Start! till exempel. Sedan är jag allmänt svag för gubbrock (läs Nick Lowe, Dave Edmunds med flera) och därför kommer Weller undan med godkänt.

Efter tips från en av killarna på min lokala närbutik, passade jag på att kolla in Local Natives. Det var snyggt, tajt, och stämsången funkade. Fast jag kan nog tycka att det blir väl snyggt. Jaja. Wu Tang Clan i Slottskogen var… fascinerande. Tunga beat, händer i luften, och hip hop när den är som bäst. Yay!

Det finns ett band som ofta spelas hemma hos mig: Tindersticks. Funderar efter gårdagen starkt på att komplettera skivsamlingen med The National. Den korthuggna, suggestiva sången, indiegitarrerna och intensiteten hos The National påminner mycket om Tindersticks. Yumyum. Dessutom gillade jag scenuttrycket, leken med mickstativet och kraften i Matt Berningers ångestladdade sång. Det här ska jag lyssna mer på. Snarast.

LCD Soundsystem blev också en favorit under gårdagen. Tung bas, eggande syntslingor och snygg sång kan inte bli fel. Kolla in. Avslutade kvällen med M.I.A:s klubbdunkande laser- och dansshow. ”Man blir som hypnotiserad”, sa sällskapet. Jepp, det går inte att låta bli att dansa, lyssna och beröras av  M.I.A.

Blandningen av rock, pop och indie är Way Out Wests styrka. Igår avgick rocken med segern i den högst inofficiella kampen mellan rockrävar och popsnören. Idag satsar jag på att det blir ett annat resultat: Pavement, Håkan Hellström och Chemical Brothers står på scen. Det kan inte bli annat än bra.

Läs mer: GP,  Aftonbladet, SvD, Poplight