Filmkritik

Snövit
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 mars 2025
Regi Marc Webb

I grund och botten borde Disneys nyversion av Snövit vara en bagatell. En enkel barnsaga om medkänsla och värdet av sympati kontra egoism och fåfänga. Men i ett högerpolitiskt klimat, som ser rött för det mesta, har Snövit blivit till ytterligare ett offer för det våldsamma och hopplöst menlösa orangea kulturkrig som utkämpas i det stora landet i väst och som alltmer börjar få fotfäste i Europa. Detta tröttsamma ståhej visar sig dock vara lika opåkallat som idiotiskt då Snövit – precis som majoriteten av Disneys nyversioner vi fått se de senaste åren, visar sig vara både harmlös, traditionell men framförallt ointressant.

Disney är sedan länge experter på att skapa mallar och traditioner som ogärna bryts. Det gäller såväl kvalitet som metodik och utförande. Oavsett om det varit Askungen eller Den Lilla Sjöjungfrun som görs om till spelfilm har mönstret varit lika tydligt som förutsägbart. Det är en astronomisk budget, en progressiv och inkluderande ensemble samt ett antal tillägg vad gäller berättelsen. Resultatet har ofta varit splittrat med filmer som inte klarar av balansgången mellan nostalgi och att förtydliga sitt existensberättigande.

Detsamma gäller Snövit fast här framträder en rad andra problem. I huvudsak beror dessa på regissören Marc Webb vars fortsatta aktivitet som regissör är genuint överraskande med tanke på det kolossalt ointressanta dravel denne stått bakom. Det faktum att Webb är ansvarig för att ha torpederat Spider-Man till den graden att Sony behövde krypa till korset och göra upp ett komplext filmrättighets-avtal med Disney säger det mesta.

Och Webb har inte lärt sig sin läxa efter att ha fått se sin karriär förvandlas till en ren parentes. Precis som med sina hopplösa Spider-Man filmer har Webb en obehaglig kyla som regissör vilket gör även de mest uppriktiga scener stela och mekaniska.

Där andra regissörer, filmmakare och skådespelare har en närmast religös kärlek till det klassiska Disney hanterar Webb detta som ett jobb bland alla andra. Det finns ingen som helst inspiration eller spjuveraktig uppfinningsrikedom vad gäller att överföra Disneys kanske mest klassiska animerade klassiker till att nu bli spelfilm. Allting sker efter en redan utstakad mall där Disney – med sina ohyggliga ekonomiska tillgångar, kan anställa några av de bästa hantverkarna och artisterna på planeten. Detta gör att Snövit många gånger om innehåller makalösa element.

Se bara till den legendariska kostymdesignern Sandy Powell som står bakom filmens kostymer, oavsett om det är färggranna prinsessklänningar eller hotfulla munkkåpor finns en häpnadsväckande känsla för detaljer. Detsamma gäller scenografin som känns minutiöst välarbetad och klassisk. Problemet är att Webb inte har en aning hur han skall foga ihop de olika pusselbitarna. För även om enskilda komponenter är förstklassiga blir den slutgiltiga produkten en röra där ingenting vill gå samman utan stor ansträngning. Det faktum att filmen använder ett foto med en skärpa så vass att det kan misstas för en skalpell gör att de makalösa kostymerna och vackra miljöerna ter sig rent syntetiska och i värsta fall plastiga. Det påminner snarare om en turistvideo från Disneyland än en suggestiv och medryckande äventyrsfilm. Denna visuella schizofreni slår också hårt mot alla de karaktärer som är beroende av digitala specialeffekter, de legendariska sju dvärgarna framkallar kalla kårar och horribla associationer med den fasansfulla Robert Zemeckis filmen Polarexpressen, där publiken tvingades gå igenom den kusliga dalen med karaktärer som liknade rena skräckfigurer. Att Webb inte har förstånd nog att förstå de visuella behoven är bara början på den skakiga resan.

Trots de högljudda ropen från rabiata internetprovokatörer visar sig Snövits faktiska berättelse och tematiska innehåll vara lika politiskt som en busstidtabell. Detta gör att mycket av den banala naiviteten från originalet återstår, något som gör att flera aktörer inte ges någon möjlighet att visa på den bredd de faktiskt besitter. Huvudrollsinnehavaren Rachel Zegler, som fått utstå kopiösa mängder motbjudande nätangrepp och kränkningar, har kvar sin makalösa sångröst och pondus som gör att sekvenserna då filmen förvandlas till en renodlad musikal inte framstår fånigt svulstiga eller melodramatiska. Men då det inte sjungs är Zegler sadlad med en karaktär som är lika spännande som tapetklister. Även om Snövit denna gång har aningen mer agens i berättelsen har det inte gjorts tillräckligt många revideringar för att göra karaktären särskilt intressant, än mindre relevant för år 2025. Därefter har vi Gal Gadot, här lyckas Webb – för en stund, använda Gadots stela och – överlag, ruttna skådespel till sin fördel, han gör sekvenserna med Gadot till en form av syrlig komik där karaktärens diaboliska attribut skruvas upp till komiska proportioner. Tyvärr kan detta inte tyglas länge nog och då Gadot brister ut i sång eller några som helst försök att agera mer seriöst är det som att se Hindenburg krascha. Och de fåtal tillägg som gjorts i berättelsen tjänar bara till att dra ut på filmen och få den att tappa sitt tempo, något som gör den sista tredjedelen ovanligt sömnig.

Snövit må ha komponenter värdiga att åka förstaklass till filmhimlen, men de är sadlade med en talanglös regissör, ett trist manus och en allmän feghet vad gäller att verkligen förnya och skaka om berättelsen.